- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1899 /
2

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 73. 13 september 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1DUN 1899. — 2 -
båt och göra en sväng kring »Drott» och lyss-
na till »Kong Christian stod vid hoien Mast»,
under det att de 21 salntskotten eka i bran-
terna.
Det är ett vimlande lif af segel- och rodd-
båtar, mellan hvilka åogbarkasserna och de
till sista plats fyllda Landskronabåtarne söka
sig fram. En tafla, som är värd att ses.
Snart är konung Oscar åter på däck. Han
vinkar oss till fallrepet, och så kommer det
champagne ned i båten — förlåt, min herre,
damerna först! — till konungens skål. Ett
fyrfaldigt hurrah 1 — Det gjorde ni galant,
mina damer!
Det börjar emellertid att skymma, och då
sänder »Drotts» elektriska strålkastare floder
af silfverhvitt ljus öfver den brokiga taflan.
Längs krönet af höjden tändas tjärtunnor.
Kulörta ljus bryta fram här och där. Ute
från vattnet klingar en damkör:
Ur svenska hjärtans djup en gäng . ..
Så lyfter »Drott» ankaret och vänder stäf-
ven norrut. Ljusen slockna efter hand. En
sista brand flammar till, och så är det natt
och idyllisk ro på nytt å den väna ön.
Men om ett år kommer kungen på nytt.
Pehr J. Wallin.
Samtliga bilder till denna art. äro tagna af hr
Frans E. Arvidsson, Landskrona, som af konung
Oscar själf, jaktdagen utnämndes till kgl. hoffotograf.
FRÅN SVERIGES FÖRSTA KVINN-
LIGA TRÄDGÅRDSSKOLA.
F
KAN RISEBERGA, vårt lands första kvinn-
liga trädgårdsskola, meddela vi i dag ett
par vyer. Som bekant, grundlädes denna
skola, den första i sitt slag i Sverige, under
den sistförflutna vårens lopp af fru Stina
Svartling, f. von Hofsten, i Örebro. Från
barndomen lifligt intresserad af trädgårdssköt-
sel och blomstervård, har hon sedermera un-
der årens lopp både praktiskt och teoretiskt
förkofrat sig i hortikulturens både nyttiga och
angenäma vetenskap. Det var därför väl rustad
hon startade sitt företag, därtill buren af
lefvande intresse för sin sak och af en min-
dre vanlig energi, utan att något som helst
pekuniärt bidrag begärdes eller erhölls från
något håll.
I medio af maj öppnades skolan, hvilken
under sitt första verksamhetsår räknat 14 ele-
ver från alla håll och kanter inom landet samt
dessutom från Finland och Norge. Om man
tager i betraktande det innevarande årets pröf-
vosamma och svåra väderleksförhållanden, en
kall och blåsig maj och sedan den långvariga
och starka hettan, så måste man så mycket
mer akta och skänka sitt erkännande åt de
vackra resultat, som ernåtts, tack vare ett
oförtrutet arbete från elevernas sida och en
lika skicklig som uppmuntrande ledning från
föreståndarinnans. Det fält, hvarå arbetet för-
siggått, var i våras en vanlig trädesåker, ehuru
en med mycket god jord och med godt läge.
Nu fröjdas ögat vid åsynen af den förvand-
ling den undergått : stora trädgårdsland, skilda
från hvarandra genom breda gångar och be-
vuxna med alla sorters köksväxter, bärbuskar
och blommor. Stor omsorg har ägnats åt att
halla landen fria från ogräs, gångarna sandade
och krattade samt sidor och kanter väl huggna.
Jämsides med den rent tekniska yttre träd-
gårdsundervisningen har gått en lättare bota-
nisk kurs i både allmännare och sällsyntare
krukväxters och blommors examinering, igen-
kännande och skötsel. I den praktiska använd-
ningen af trädgårdsalstren har också instruk-
tion gifvits : bönors, ärters och andra grönsa-
kers inläggning för vinterbehof, saftning och
syltning, för att ej nämna ofta återkommande
bakning, ha utgjort den icke minst intressanta
och nyttiga delen af trädgårdsskolans uppgift.
Beställningar på dylika frukter och alster ur
den rikt försedda skolan ha också ingått.
Samlifvet mellan eleverna inbördes samt dem
och den lika kloka som varmhjärtade fru Svart-
ling har genomgående präglats af det hjärt-
ligaste samförstånd och af en intressenas kon-
gruens, som verkat välgörande både på arbe-
tets timmar och den sällskapliga glädjens stun-
der. Eleverna hafva särskildt velat pointera
en viktig faktor i det odeladt angenäma minne,
de hafva af sin vistelse vid Riseberga i som-
mar : det äkta pedagogiska sätt, okonstlad vän-
lighet, parad med undervisarens allvar och nog-
grannhet, som varit det utmärkande för fru
Svartlings handledande information och gjort
arbetet lika kärt som lätt.
Skolan afslutar sin kurs nu den 15 sep-
tember samt börjar sitt andra verksamhets-
år den 15 maj 1900. Afgiften blifver 50 kr.
i månaden för inackordering samt 60 kr. för
undervisning under hela tiden.
C. S.
H AF Y ET. VÄSTKUSTBILD FÖR
IDUN AF AMANDA KERFSTEDT.
FORTS. OCH SLUT FRÅN FÖREG. NIR.
M
EN nu skall fröken få höra på en lustig
passasch. Jo, sir fröken det var så, att,
när träden började bära frukt, så märkte jag, att
det syntes fotspår i den vackra, hvita sanden
på gangarne och att en och annan morgon
voro några af de grannaste äpplena eller
päronen borta. Si, annars så brukar aldrig
någon stjäla på vår ö, men frukt det var di
då så ovana att si, och när den växte under
bar himmel utan något stängsel, så tyckte di
väl . . . ja, ja— allt nog, jag tänkte, att
det där skulle jag väl lära dem af med! Jag
sade inte ettord åt Carl Justus, men jag
köpte mig enliten pistol och en påse hagel,
och kan fröken tro det, att när Carl Justus
var ur vägen, så kunde jag stå en hel timme
och skjuta till måls från vårt kammarfönster.
Till sist tyckte jag, att det var riktigt nöj-
samt. Så en natt, när jag trodde, att jag
var tillräckligt öfvad, så smög jag mig upp,
för jag tyckte, jag hörde något prassel utan-
för. Jo, riktigtI Jag såg tre stycken pojkar
smyga kring träden. Jag öppnade helt sakta
fönstret, hakarne hade jag tagit af på kvällen,
jag lade an — och pang! — gick skottet af.
Jag tänkte bara skjuta ner åt föfterna på deras
storstöflar liksom ett skrämskott, men nu bar
det sig så, att en kvist hade pillrat af den
ena pojkens mössa, och just som jag lade an,
böjde han sig ned för att ta opp den. Di
hade väl ändå hört något knäpp, när jag öpp-
nade fönstret, för de andra lade benen på
Tyggen> men jag hörde, hur den med mössan
skrek till och tog sig om hufvudet. Aldrig i
mitt lif glömmer jag den stunden. Jag trodde
jag skulle segna ner på golfvet, där jag stod,
jag trodde jag hade blifvit en mörderska Men
efter en sekund vid pass, så gaf han sig af
han också, så springa kunde han då, och jag
blef vips lugnare.
Men nu var det så, att två hagel hade gått
genom hans ena öra, och hvad han fick lida
smälek för den saken, kan fröken aldrig tro.
Historien kom ut, och flickorna på ön retade
honom beständigt och frågade, om han inte
skulle sätta dit ett päron till örhänge, efter
han ändå hade låtit ta hål på örat. Han var
tvungen att ge sig ut på långtur för den
sakens skull, för han vardt aldrig fri från
spektakel.
Men kapten Olauson och de andra fick också
reda på det, och det vardt sammankomst om
saken. Och kapten Olauson talade ett tal,
som dundrade genom märg och ben på hvar-
enda en, som hörde det, om hur frukt var
egendom lika väl som fisk, och om hur vår
ö inte förr hade hyst några tjufvar, och om
hur vi inte skulle tillåta, att vi miste vår ös
heder, därför att ett par flitiga människor
hade drifvit fram Herrens välsignelse ur jor-
den. Och från den stunden ha våra träd fått
vara med fred. Men vi ä’ inte njugga för
att bjuda, så nog få barnen smaka sin del,
det kan fröken lita på.
Men efter det där talet så kallades jag in
enskildt till kaptenerna, och fröken må tro,
att jag fick min ramalja, så att jag rent måtte
sätta till ögonen, och pistolen den tog kapten
Olauson och läste in i sin chiffonier. Och
glad är jag, att jag aldrig mer har behöft att
önska den tillbaka. Ja, vi ha det stillsamt
och lugnt, och årena gå, det ena efter det
andra, och vi börja nu på att bli gamla. Jag
vet inte, om jag alltid har förstått Carl Justus.
Han har nog alltid burit på sin stora sorg,
men Herren har väl sett mitt goda uppsåt,
tänker jag, för hans barmhärtighet är stor.
Men kan fröken tänka, hvad som hände i
går kväll? Vi ha en liten grönmålad bänk,
som står nere vid stranden, och där bruka vi
sitta om aftonen, sedan vi slutat vårt arbete,
och det gjorde vi också i går. Carl Justus
är inte mycket för att språka, han brukar
mest sitta och fundera, men i går sa’ han
efter en stund:
Har du märkt någonting med Elias, Alci-
milia?’
’Ja,’ sade jag, för jag hade sett det ett
halft år vid pass.
’Hafvet börjar dra honom, det var det jag
sa’ dig från första stund vi tog honom. Det
är ingen glädje att ha barn här på ön.’
Men då var det liksom sinnet runnit till
på mig: ’Hafvet och hafvet,’ sade jag. ’All-
tid skyller du på hafvet, det är ungdoms-
modet, som vi.l ut och fresta på lifvet. Och
om det nu också vore hafvet, än se’n då?
Om hafvet ropar, så var det inte lönt att stå
emot. Och det är väl inte sagdt, att hvar-
enda en ska’ gå åt. Vi ha väl gamla karlar
här på ön också, och i alla fall så är ju haf-
vet vår moder, som föder och kläder oss och
som uppehåller våra lif här på ön, ska’ vi
då inte vara villiga att ofira någonting för
henne. Är det inte hafvet, som har skänkt
oss allt det här — för hvart skulle vi ha
kommit med två tomma händer, om inte
fisken varit, kan du säga det? Det är hafvet
vi ha att tacka för alltihopa.’
Men då smålog Carl Justus litet, och frö-
ken må tro mig heller inte, men han ser ut
som en riktig ängel, när han drar på mun.
’Nej inte alltihop,’ sade han, ’för di här hårda,
valkiga, gamla arbetshänderna ha skaffat oss
en stor del,’ och — jag skäms nästan att tala
om det — men han böjde sig ned och kysste
först den ena och så den andra af di här
gamla knotiga händerna, och vet fröken, fastän
jag kände mig som i sjunde himmeln invärtes,
så blef jag på samma gång så dödligt för-
skräckt, för jag tyckte det var som ett var-
sel. Jag kunde inte sofva i natt, jag låg och
hörde på, hur Carl Justus hostade, för han
har blifvit skral i bröstet på sista tiden, och
allt det gamla- kom för mig, och det är väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0586.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free