Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 73. 13 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 3 1DDN 1899.
iMtlföfc;.*«»-
’ .:-;
F. E. Arvidsson foto.
FRÅN DE KUNGL. HARJAKTERNA PÅ HVEN: BÄCKVIKENS HAMN MED DEN KUNGL. ESKADERN.
LVV.W
■
’’v.■■■f/.-ii-
därför jag har blifvit så här talträngd i kväll.
Det är annars inte mitt lag. Men nu kom-
mer ångbåten snart, så jag får packa i hop
mina flloker och gå ner till hryggan.»
»Lägger ångbåten till vid er ö då?»
»Nej, fröken, med den kommer jag bara
öfver på andra sidan, sedan har jag en god
timmes segling hem. Men segelbåten ligger
däröfver och väntar. Jag tar ångbåten sista
biten för den lägger till vid hvarenda brygga
omkring fjärden, och då kommer folket ner
och köper af mig. Det är litet besvärligt att
lägga till med segelbåt, när man är ensam.
Att segla har jag bara raka vägen ut i haf-
vet till vår ö.»
»Men hvarför far ni då ensam?»
»För att jag kan sköta skot och segel lika
bra som någon karl,» sade hon med en tvär-
säker nick. Därefter lutade hon sig emot mig
och tilläde med en nästan hemsk hviskning:
»Hur skulle jag kunna be Carl Justus följa
mig, han har ju skräck för hafvet.»
»Men ni har så mycket plommon kvar.
Vore det inte bättre att stanna öfver natten?
När kyrkfolket kommer i morgon bittida, blef
ni nog af med allt sammans.»
Hon såg på mig med en allvarlig, litet med-
lidsam blick.
»Nej, fröken,» sade hon. »Det är Herren,
som ger solen och regnet och vinden sin kraft
att drifva fram växtligheten med blomster och
bär och frukter och har befallt oss att helga
hvilodagen. Skulle jag göra honom emot?
Nej, för all del. För resten vet jag, att väl-
signelsen följer på lydnaden.»
Hon började lägga i ordning i sina korgar,
men det syntes, att hennes tankar voro långt
borta.
Jag reste mig. »Får jag köpa edra plom-
mon,» sade jag, »de äro mycket, mycket för
billiga.» Jag kunde icke motstå det, jag tog
hennes gamla händer och förde dem till mina
ögon.
Hon var förlägen. Men i detsamma kommo
ett par barn gående förbi med sin mamma.
De stannade vid salubordet, och handeln var
snart afslutad. Alcimilia plockade ner frukten
i en papperspåse och alltsammans var slut.
»Ja, farväl då,» sade hon, sedan hon häk-
tat alla korgarne på ett ok med många öglor,
hvilket hon bar öfver axlarne, »farväl då och
tack för i kväll. Den här lilla stackaren vill
inte sitta kvar. Vill fröken ta den till ett
minne. Vi fläta dem själfva, för vi har en
videplantering också. Jag kan nog ha några
ting att fylla den med nästa lördag, tänker
jag. Nu börjar snart Carl Justus att titta
efter mig.»
Hon nickade åt mig och gick med lång-
samma, tunga steg ned emot ångbåten, som
just lade till.
Jag gick hem med min korg. Solen hade
blifvit blodröd, innan den sjönk. Det var
kvaft och stilla i luften. Jag satte mig på
min veranda och såg ut öfver detta under-
bara haf, som talar med så många tungor
och ändå gömmer på en så stor tystnad.
Några lätta, blågrå moln började stiga upp i
väster. De voro i början som slöjor af hvirf-
lande rök, men småningom tätnade de och
mörknade, och hafvet skiftade färg. Det var
så underbara dagrar och skuggor öfver bergen,
att jag icke kunde gå in. Jag satt kvar ute
och tänkte på det jag hört af Alcimilia. Plöts-
ligt skar en blixt genom luften — en knall
följde ögonblickligen. Det var som en signal
åt alla vindens andar. Det började pipa och
hvina, hafvet störtade in mot land, brännin-
garna slogo upp famnshöga och lyste hvit-
skummande och gnistrande i blixtarnes sken.
Molnet jagade förbi i förfärande fart, och
nedanför hvirflade det och fräste mot klip-
porna. Men på en kvart var alltsammans
öfver. Jag stängde verandadörrarna och gick
till sängs. Allt var åter lugnt och stilla och
stjärnorna började lysa på augustihimlen.
När min jungfru kom in på morgonen och
drog upp gardinen, skar en strålande sol in
i rummet.
»Det var ett förfärligt väder i går kväll,»
sade hon. »Och kan fröken tänka, att den
där gumman de kallade för Alcimilia och
som sålde frukt, hon har inte kommit hem.
Bara en korg har drifvit i land. Kapten
Olauson har seglat hit för att höra efter henne,
men hon for ju med ångbåten och skulle segla
hem sedan. Di säger, att hennes man fick
en blodstörtning, när han fick se korgen, så
han kunde inte följa med och leta efter henne.»
Det var sant ! Hafvet, den vidt famnande
modern, hade tagit henne på sina starka armar
och söft henne till ro. Efter lydnaden kom
välsignelsen.
I romanbilaffan
begynna vi i dag — sedan fru Mathilda Lönnbergs
intressanta historiska tidsbild -»Johannes Sinensis» nu
åfslutats — en ny följetong, hvilken, som vi hoppas,
i hög grad skall kunna påräkna våra läsarinnors
intresse. Det är denna gång en nutidsskildring ur vårt
grannland Danmarks aristokratiska kretsar:
» Grefoinnan» af Hermann Heiberg.
Författaren, som bär ett berömdt namn, är visser-
ligen till börden tysk, men han har ej dess mindre
med verklig förståelse och medryckande lif lyckats
teckna den nordiska hjältinnans, grefvinnan Imgjors
själfulla personlighet, slitningarna mellan de kraf, som
börden betingar, och dem, som hennes för de ringa och
förtryckta ömmande hjärta uppställer, hennes offervil-
liga verksamhet som sjuksköterska i lidandets tjänst,
och till sist allbetvingaren kärlekens stora slutliga seger.
Den underhållande boken måste vara ägnad att vinna
alla kvinnliga läsares bifall.
STOR LITTERÄR PRIS-
TÄFLING.
400 KRONOR I PRIS!
Då Iduns stora och, sig alltjämt ökande
spridning är ett talande bevis på det varma
intresse, hvarmed tidningens sträfvanden om-
fattas af nordens alla samhällsklasser, anse vi
oss manade att alltmera söka höja värdet af
tidningens textafdelning, i sammanhang hvar-
med vi vilja uppmuntra Sveriges författare och
författarinnor, större och smärre, till nya och
fruktbärande litterära ansatser.
Vi utlysa nu därför ånyo en litterär pristäf-
ling enligt nedanstående bestämmelser:
1. För de fyra bästa originalberättelserna om
fyra eller fem Idunsspalter hvardera betala vi
fyra pris, nämligen ett första pris å
ett hundra (100) kronor,
ett andra pris å
femtio (50) kronor
samt två tredje pris å
tjugufem (25) kronor huartdera
2. För de fyra bästa originaluppsatser, som
beröra kvinnans eller hemmets intressen, och som
böra hafva ett omfång af fem eller sex Iduns-
spalter, betala vi likaledes fyra pris, nämligen ett
första pris å
ett hundra (100) kronor,
ett andra pris å
femtio (50) kronor
samt två tredje pris å
tjugufem (25) kronor huartdera.
TäfliDgsmanuskripten, som skola vara för-
sedda med påskrift: Iduns pristäfling 1899 samt
åtföljas af förseglade namnsedlar, böra vara
till redaktionen inlämnade senast den 31 näst-
instundande oktober.
De berättelser eller uppsatser, hvüka ej
anses förtjänta af något af de utfästa prisen,
men dock befinnas lämpliga för införande i
Idun, förbehåller sig redaktionen rätt att an-
vända efter vanlig honorarsberäkning.
Stockholm den 13 september 1899.
Red af Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
