Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 78. 30 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 4 —
■ •
’3WK
’mmå
•*»«»*<
MÏÏÊ
■
fejpSijMp,
|V v v
mm
i&fgp
*Éai
»>««> »■»
lnômp4Ü
gång haft ett allvarsamt ut-
tryck, vände sig nu åter emot
mig med sitt varma, solljusa
leende och lade skälmaktigt
sin arm i min, hvarefter vi
följde efter de båda främlin-
garne. Och ånyo smälte mitt
hjärta af hänryckning och
fröjd och ånyo tyckte jag
mig vara den sällaste varelse
på jorden.
Jag observerade nu, att
hon i högra handen bar två
korgar, som syntes mig vara
alltför simpla för en så fin
dam, och bad att få bära den
RÖKRUMMET PÅ SKABERSJÖ.
ju sällan följas åt, därför får man ej så myc-
ket undra öfver, att de unga dragas och lockas
af det, som smeker sinnena, och att de så
lätt glömma felstegens följder, som de sedan
få tungt uppbära under ett kanhända långt
och bittert lif. Men äfven föräldrarne äro
ofta ej utan skuld, då de ej från början
lära sina barn att skilja hufvudsak från
bisak. Se denna moder, hvilken fått den
största välsignelsen, ett litet barn, att vårda
och uppfostra, huru hon öfverlämnar dessa
dyra plikter åt andra för att lefva sitt lif i
nöjen och njutningar, eller ock i dådlös overk-
samhet försummar demi Se denne fader, för
hvilken hemmets trånga värld är en underord-
nad bisak, hvars bördor han utan tvekan läg-
ger på svagare skuldror för att utan tvång
följa sina böjelser, sina syften I Lyckliga de,
hvilka under lifvets mången gång hårda skola
hafva lärt den bästa metoden — den att väl
veta skilja hufvudsak från bisak, det väsent-
liga från det oväsentliga! Bien.
JAKTTROFÉRUMMET PÅ SKABERSJÖ.
rande leende, där hon stod tätt in-
till mig. Och nu gick det upp ett
ljus för mig.
Det var ju alldeles klart, att hon
måste heta Ellen MoubertI Hon kun-
de naturligtvis ej heta något annat!
Ellen Moubert! Ja visst! Naturligtvis 1
»Nåå?» sporde hon, och de klara ögo-
nen strålade. »Minns ni?»
Ack, visst borde jag väl minnas,
fastän jag ingenting mindes. Men
namnet vibrerade dock i min själ
med en sällsam, välbekant klang. Jag
kände det ju och kände henne ock,
ehuru jag ej kunde förklara på hvad
sätt eller erinra mig, när och hvar vi
sammanträffat. Men barndomsvänner
voro vi, vi hade varit i sällskap förr,
hade jollrat med hvarandra förr, lett emot
hvarandra förr. Yoro vi ej fränder? Jo, all-
deles visst! Yi voro två, men dock en, och
läste obehindradt hvarandras tankar, anade
hvarandras känslor.
»Ett förtjusande namn!» sade jag med fulla-
ste mening. »Er fullkomligt värdigt!»
Men nu måste jag släppa hennes arm. Ett
par unga, eleganta herrar kommo fram, Gud
vet hvarifrån, för att tala med henne. De
voro synbarligen väl bekanta, jag steg ett par
steg åt sidan, och tänkte med döden i hjärtat:
Nu är det slut! Slut!
En gosse om en 8 à 10 år syntes också.
Han tycktes hafva gjort Ellen Moubert någon
tjänst eller uträttat ett ärende åt henne, så
föreföll det mig, ty de tre sågo på honom
under sitt samtal, som för öfrigt ej räckte
många minuter. Efter detsammas slut gingo
de båda herrarne sin väg, utan att hälsa damen
eller se åt mig, och äfven gossen försvann.
Min väninna, hvars ansikte under samtalets
Roikjer foto.
SNOGEHOLMS SLOTT.
KEJSARENS SÄNGKAMMARE PÅ
SKABERSJÖ.
ena. Hon räckte mig den,
men förvånad märkte jag,
att den innehöll litet hö
och skräp, såsom om däri
förvarats glas eller någon-
ting annat bräckligt.
»Detta får jag väl töm-
ma ut?» sporde jag och såg
på henne.
Äfven hon såg på mig
med sin underbara blick och
log, så att små gropar bil-
dades i de mjuka kinderna.
Hon tycktes ämna säga nå-
gonting, då ett förfärligt
buller hördes, allt insvep-
tes i töcken, den älskliga Ellen Moubert för-
svann, jorden tycktes darra, och den lilla
täcka staden vara färdig att störta samman.
Gripen af fasa öfver allt detta och af ett
brinnande begär att finna min dam, att rädda
henne eller dö med henne i min famn, trefvade
jag ångestfullt och med dödens förtviflan i
hjärtat omkring i mörkret. Jag ville ropa,
jag ville kämpa mot elementen, jag ville an-
stränga mig till blods . . . då jag vaknade, just
som klockan slog 7 på morgonen och solen
sakta silade sig in genom den nedfällda rull-
gardinen,
Ack! Det var således endast en dröm, och en
dröm, hvars like väl aldrig mera bestås mig!
Aldrig får jag mera se den förtjusande Ellen
Moubert, aldrig! Aldrig samtala med henne,
stödja mig på hennes fina arm eller stödja
henne I Aldrig se hennes underbara blick,
hennes tillbedjansvärda leende! Aldrig höra
hennes melodiska röst! Aldrig tjusas af den
lätta skiftningen i hennes bleka ansikte ! Aldrig
vidröra fliken af hennes klädning! Aldrig!
Och staden med dess röda, hvita och gula
hus bland gröna täppor! Aldrig ser jag den
mera ! Aldrig står jag mera på den blomprydda
grusåsen med dess hänförande utsikt öfver vat-
ten och land och med det skinande, himla-
stormande fyrtornet i fjärran! Aldrig andas
jag mera den rena, stärkande hafsluften!
Aldrig I
Det var en dröm, alltsammans! Ack, kunde
det väl vara annat! Erik.
HUFVUDSAK OCH BISAK.
i> T T JÄETAT af all lärometod är att väl
X X veta skilja hufvudsak från bisak och
framhålla den förra med underordnande (icke
utplånande) af allt, hvad som hör till
den senare.»
Så väl jag kommer ihåg detta ci-
tat från den tid, då jag som barn
läste franska grammatikan. Jag lärde
mig det då utantill samt gick ofta
och funderade på meningen, hvilken
jag dock först rätt förstod, när jag
blifvit äldre. Då insåg jag, att hela
vår lefnad var, så att säga, en skola,
där vi, tyvärr ofta, till vår egen ska-
da ej förstå att skilja hufvudsak från
bisak, då ej någon finnes till hands
att upplysa oss därom ; ty i vår kort-
synthet föredraga vi ofta skal framför
kärna. Ungdom och visdom pläga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
