Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 82. 14 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
varit den käpp och staf, hvarvid den af-
lidna kunnat stödja sig hela arbetsdagen, och
hvarvid hon slutligen hvilat, när den led till
aftonen. Kistan var öfvertäckt af vackra och
dyrbara kransar, men ännu längt skönare var
den krans af friska rosor, som i en ungdomlig
rad slöt sig kring den moderliga vännens bår.
Hennes efterträdarinna såsom Åhlinska sko-
lans föreståndarinna är fröken Hedda Ählin,
hvilken i skolans äldsta tryckta katalog för
1872 står upptagen såsom den yngsta af alla
eleverna.
L. S.
BREFDUFVAN.
E
n IRRANDE FÅGEL från okända länder,
Dem än geografen på kartan ej lagt,
Till bildningens bygder med postbud man sänder
Från snösagans land uti norrskenets prakt.
Hon flög genom dagar, hon flög genom nätter
Med forskningens blad i sin svartgröna klo;
Till henne, den värnlösa, tillit man sätter,
Där vetandets gåtor bland isbergen bo.
Och bort öfver hafven med instinkt som ingen
Hon ställer sin färd, af beräkningen sagd; —
Hon hvilar på vägen den tröttade vingen
Och låter sig fångas att tälja sin bragd.
Den bragd, som är kämpad däruppe vid polen,
Den skatt, som är samlad bland isar och snö:
Och sanningen kommer med kartan i solen —
Och skeptiska tanken går åt som ett rö ...
»Där härskar blott döden — men lifvet» — hon
säger —
»Har trädt på dess tröskel och sagt : varde ljus !
Och upptäckten slagit däruppe sitt läger
Och timrar så käckt på sitt nybyggarhus. —»
Den stumma har talat. Kring jordklotets zoner
Elektriska gnistan i tidningens spalt
Bär budet med stora och jublande toner
Om människokraft, som bröt vägen till allt.
Men hon, som bar mödan och fyllde missionen
Och först gjorde jublet så högt i sitt svall,
Hon glömd blir därborta på brefdufstationen,
Den lilla och plikttrogna, stor i sitt kall.
Dock, människoanden må firas och äras,
Och finna sitt lof genom seklernas gång;
Jag vet, att idéer på vingar blott bäras —
Och därför jag brefdufvan ägnar min sång !
Björn Cederberg.
FRÅN SKULDERNAS KONTO.
O
RDET »SKULDER» är ett afskyvärdt be-
grepp, som borde vara okändt i hvarje
välordnadt hushåll. Men tyvärr är det ej på
långt när så främmande för vårt lif, som man
skulle vilja förmoda, och det ej minst egen-
domliga är, att skuldernas svaghetssynd in-
nästlat sig fullt ut lika starkt hos de burgna
och rika som hos de fattiga.
Ofta kläder man skulderna i ett glänsande
omhölje, på det att de skola verka mindre
frånstötande; de kallas då »kredit» — och
det förbättrar ju alltid saken en smula. Hur
skulle handel och vandel regelbundet kunna
utveckla sig, hur skulle affärsmannen vara i
stånd att rationellt sköta sin verksamhet utan
kreditens hjälp? Det kan ju ej förnekas, att
krediten, sedd ur köpmannasynpunkt och så-
som medel att underlätta varutransaktionerna
affärsmän emellan, har mycket godt med sig,
för så vidt den hålles inom tillbörliga gränser,
men missbrukad kan den lätt blifva en olidlig
börda, som slutligen bringar kredittagaren till
undergång.
Under vanliga förhållanden och särskildt på
den husliga förvaltningens område borde man
konsekvent taga sig till vara för att göra skul-
der. De växa med lavinens fart och förstöra
slutligen husfriden, i det de undergräfva det
ekonomiska välståndet. »Betala kontant!» är
en gyllene regel, hvars noggranna iakttagande
är mera värdt än ett stort kapital, ty därige-
nom bespar man sig mycken förtret och skada.
Mången säger: »Jag skulle gärna vilja be-
tala mina skulder, om jag endast hade pen-
ningar.» Men det finns tusenden, som inga-
lunda sakna tillgång på mynt och likafullt af
slarf eller liknöjdhet skjuta de presenterade
räkningarna åt sidan med anmärkningen: »Det
är väl inte så brådtom; han får vänta.» Där-
igenom kunna skulderna förblifva obetalda
under veckor, ja, månader, medan fordrings-
ägaren, som under tiden måhända behöfver
disponera sina penningar, råkar i stor för-
lägenhet. Han vill ogärna erinra om likviden
af frnktan för att förlora sin kundkrets, och
så uppstå sådana fall, som att handtverkaren
måste taga sina verktyg och sitt arbetsmateriel
på kredit och att affärsmannen nödgas inköpa
sina varor dyrare, emedan han, i saknad af
kontanta penningar, måste afstå från kassa-
rabatten — och allt detta endast för att bur-
get eller rikt folk, till följd af en oursäktlig
liknöjdhet, försumma att betala sina skulder
i rätt tid.
Nu gifves det äfven andra, mindre vägande
skulder, hvilka ej kunna gäldas med penningar
eller penningars värde, men som icke dess
mindre falla under samma rubrik, enär de
likaledes bestå i bristande uppfyllelse af åtagna
förpliktelser. Till sådana räkna vi exempelvis
brefskulder. Hur ofta uppskjuta vi ej vecka
efter vecka, månad efter månad våra brefs
besvarande — såvida vi icke helt och hållet
uraktlåta att skrifva några svar alls. Vi be-
tänka merendels alldeles för litet, huru många
hemliga förhoppningar och önskemål, som vi
därigenom hänsynslöst omintetgöra; i lindri-
gaste fall kunna de långa dröjsmålen föror-
saka missräkningar, såvida de ej framkalla
misstydningar eller rent af komma vänskaps-
förhållanden människor emellan att svalna.
Äfven i fråga om brefskrifning gäller det
gamla ordspråket: den skänker dubbelt, som
skänker genast.
Åtskilliga andra skulder äro svårare att här
uppräkna, enär de existera i många olikartade
former; bland dem finnas exempelvis de mo-
raliska förpliktelser, vi hafva mot andra, såväl
oss närstående som främmande människor;
tacksamhetsskulder för mottagna gåfvor samt
skyldigheter, som hänsynen för hjälpbehöf-
vande, kroppsligt eller andligt lidande med-
människor ålägga oss, ty vi skola ju alla vara
beredvilliga att ägna hvarandra kärlekstjänster.
En ofta påpekad, men aldrig nog uppmärk-
sammad omständighet är, att fullvuxna män-
niskor, som låta sig angeläget vara att sins
emellan reglera sina skulder, ej iakttaga samma
noggrannhet, när det gäller att infria deras
åtagna förbindelser till barnen. Ofta säga
föräldrarne: »Var nu snäll och lydig, så skall
du få det eller det!» och löftet sporrar bar-
nen till dubbel pliktuppfyllelse. Men hur
bittert känna de sig ej bedragna, då de komma
underfund med, att föräldrarnes löften endast
varit tomma ord! Då faller skarp frost öfver
de veka barnasinnena, en frost, som tillintet-
gör sanningens, tillitens och trofasthetens späda
brodd i barnets själ. Var därför de små
ingenting skyldig af hvad du lofvat demi
Hvarje vänlig blick, hvarje uppmuntrande ord
eller gåfva, som de ha tillgodo, måste gifvas
dem oafkortadt, för så vidt ej de i sin ord-
ning skola underskatta vikten af sina gifna
löften eller brista i uppfyllandet af sina små
förpliktelser och såmedels, när de blifvit vuxna,
förfalla till löftesbrytare och för plikterna mot
andra likgiltiga människor, som hänsynslöst
göra skulder i stort som smått.
E. H.
PÅ VEDSKUTA TILL ÅLAND;TRE
BREF TILL EN BEKANTING.
ANDRA BREFVET.
Å LÅNGT kom jag den gången.
Nu äro åtta dar förflutna sedan dess, jag
sitter i min heta kammare i sta’n, och tim-
mar och dagar föra mig allt längre bort från
både skuta och Åland.
Men det betyder ingenting. Tankarna draga
hvart de vilja, och just i detta nu göra de
om hela färden igen — mig själf till nöje
och dig till ära, eftersom jag nu en gång
börjat berätta denna sannfärdiga historia för
dig.
Med andra ord uttryckt: Jag har tagit dig
(hm) i båten och får väl lof att dra dig i land.
Som sagdt, det var ett skönt, friskt, men
något sömngifvande lif, lifvet ombord, allra
helst som nattron, åtminstone första natten,
blef ringa eller ingen.
Endast en mycket liten kabyss hade skep-
parfar på sin nya skuta, och den skulle hysa
fem personer: de två fruntimren, pappa själf
och pojken alternerande, skeppardottern och
mig. Nisse hade föredragit att söka hvila i
en hängmatta, som vi slagit upp i lastrum-
met (hoc est: han knock den för mig!).
För att så vidt möjligt iakttaga blygsam-
hetens fordringar begaf jag mig ej ned, förrän
jag genom kajutfönstret sett den sista chemise-
klädda skepnaden krypa till kojs. Då beman-
nade jag mig med allt det mod, jag i en hast
kunde anskaffa, drog in ännu några munnar
frisk luft, önskade mig själf, att jag haft min
prima vintersnufva — och nedersteg i inferno.
Nu anser du förstås, att jag pjåskar och
öfverdrifver — och det har du gudnås så
visst inte alldeles orätt i; det hör till — men
trångt var där sannerligen och hett med, och
hvad atmosfären beträffar, grubblar jag ännu
i denna stund, på hvilka sammansättningar
det var, som kunnat göra den så tjock och
så äcklande: det luktade läder, och det luk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
