Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 82. 14 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
tade tjära, det luktade gamla kläder, och det
luktade mycket, mycket, annat.
Till höger i hytten snusade och sofvo redan
de två kvinnspersonerna i hvarsin brits. I
en bred säng till vänster hade skepparen sla-
git sig till ro sida vid sida med sin dotter.
Midt på golfvet stodo två kistor tvärs för
hvarandra, och på dem skulle jag ligga. Till-
läggas bör, att på kistorna voro lagda två
visserligen mycket hårda och mycket smala
dynor och att jag själf medförde en flit och
en sofkudde.
Välan, jag sträckte ut mig på mitt läger
efter lämplig toalett, men hade knappast gjort
det, förrän jag fick ilbud från mina kotor, att
det här stodo de ej ut med. Detta budskap
följdes ögonblickligt af ett hånskratt från min
näsa — förlåt den djärfva metaforen! — som
bedyrade, att de ledo ett intet mot hvad hon
utstod. Jag tänkte på konung Karl XII och
karolinerna, på mina förfäder i allmänhet —
kavat folk detl — och på hela samlingen om-
kring mig, som snusade, snörflade och snar-
kade hela kromatiska skalan uppför, knep ihop
ögonen och föresatte mig att sofva. Men det
var omöjligt. Vid half tutiden drog jag min
Matts ur skolan, släpade madrass och flit upp
på däck och redde mig där ett läger. Och
det ångrade jag ej. Visserligen var det litet
blåsigt, men luften var frisk och ren, och
vattnets skvalpande och fåglalåten voro oänd-
ligt mycket behagligare läten än sofkonserten
där nere i kabyssen.
Efter en så pass orolig natt var det emel-
lertid inte underligt, om man sedan under
dagens lopp tog sig en och annan tupplur i
något hörn af däcket.
För öfrigt blef tiden alls icke lång. Esom-
oftast gåfvo en de medförda matkorgarna an-
ledning till kärkomna, husliga bestyr. Hade
man tittat, lurat och förplägat sig nog, fun-
nos där i botten på korgarna ett par volymer
Tauchnitz edition, hvari Conan Doyle upp-
bjöd all sin förmåga att roa och intressera en,
och kände man lust att konversera, voro där
både skepparfar och fruntimren, som liksom
Conan Doyle gjorde sitt bästa för att vara
underhållande.
Med god vind, hade skepparen sagt, skulle
vi vara i Mariehamn på ett dygn, och andra
dagens kväll styrde vi mycket riktigt in i
Mariehamnsviken. Men här träffades vi af
vår första, och jag kan också säga enda, mot-
gång under resan — och när allt kom omkring
var inte den heller så farlig. Med föregående
natts vedermödor i friskt minne hade vi fröj-
dat oss åt tanken på att få tillbringa denna
natt i en god hotellsäng ; men vackert ock I En-
ligt lag och förordning får ingen lämna far-
tyget, förrän tullvisitation skett ombord, och
undantag gjordes naturligtvis ej för oss, hur
vi än satte an tullbetjänten, som kom ut på
bevakning öfver natten.
Alltså hade vi ingen annan råd än att —
med Mariehamn några kabellängder ifrån oss
—- åter reda våra hårda läger ombord. Denna
natt spetade jag emellertid efter långa Nisse
ned i lastrummet och mådde som en ung gud
bland spånorna och barren. Dagen därpå
räknade vi med förtjusning alla pengar, som
vi spart in genom vår nödtvungna lastrums-
sejour.
Nästa dag fortsattes färden, ty Mariehamn
var ej målet för den, utan en by högt uppe
vid en vik af hafvet. Jag hade kommit till
Aland med några mycket oklara geografiska
föreställningar om någonting klippigt, kalt och
ofruktbart. Hvad det ändå är för en välsig-
nad sak att missta sig, bara man gör det på
rätta sättet! Nu blef jag angenämt öfverraskad
vid åsynen af långa, skogiga åsar, högre än
de i Stockholms skärgård, idylliska små vikar,
som skuro djupt in i de branta stränderna,
doftande björkhagar, betande kor och får och
mycket annat härligt. Men det dominerande
yar ändå de där skogsåsarna. Du min tid,
hvad det finns mycket skog på den önl Rundt
om en, utefter hela horisonten buktar sig en
enda oafbruten rad af skogstoppar. Bakom
den ena skogsåsen höjer sig den andra i all
oändlighet. Nog få yxorna gå och vedskutorna
segla öfver hafvet i ännu några hundra år,
innan stockholmsspisarna gjort kol på den
veden !
Ännu en dag seglade vi med skummet ry-
kande om bogen, och så på aftonen nådde vi
färdemålet. På ena sidan af viken låg byn och
på den andra en ansenlig, prydlig bondgård,
där de båda kvinnspersonerna voro hemma.
Dit var det redan förut öfverenskommet, att
vi skulle få följa med. En roddbåt kom ut
till vårt möte ; vi halade oss ned i den med
matsäckskorgar, knyten och allt, och några
minuter senare hade vi efter en två dagars
lyckad färd satt pjäxorna på landbacken igen.
Och härnäst skall du få höra hur den var.
EFDEMIE. ETT RESEMINNE AF
J. v. H.
D
 JAG i dag af en händelse bläddrade i mina
dagboksanteckningar från förra sommaren,
stannade mina ögon vid dessa ord: »Axenstein
d. 28 augusti. Gjorde i dag vid table d’hôten be-
kantskap med den sympatiska armeniska flickan.
Hennes fängslande yttre synes mig vara en reflex
inifrån.» — Så långt dagboken.
I mitt minne står dock mer om henne än så.
Hvarför skulle jag icke nedskrifva det?
Kära läsare, följ mig nu i tankarne först till
Schweiz och vidare till Axenstein, denna härliga
plats, om hvilken drottning Victoria sagt: »This place
is the most beautiful I ever have seen.» Hon har
med egen hand nedskrifvit dessa ord, du kan själf
läsa dem, där de inom glas och ram hänga på ett
träd i parken. Huru skall man färdas för att komma
dit, frågar du? — Jo, sätt dig på en af de vackra,
glänsande hvita ångare, hvilka hvar morgon utgå
från Luzern, och följ så med till Brunnen, den lilla
staden där vid Alpernas fot. Älskar du bergen, den
eviga snön, det klara, djupblå vattnet och de mång-
skiftande härliga dagrarne, så lofvar jag dig en
öfver all beskrifning njutningsrik sjöresa. Vid land-
stigningen finner du lätt den stora omnibusen, som
för dig uppåt i ett sakta stigande under 1V2 timmes
tid, tills slutligen hotell Axensteins hvita fasad lyser
emot dig, ståtligt resande sig mot en bakgrund af
mörka furor.
Tro mig, redan vid första anblicken gripes du
så af den härliga taflan, som utbreder sig för dina
blickar, att du ville under den engelska drottnin-
gens hänförda utrop sätta ditt eget namn.
På hotellets många små balkonger ser du fullt
af folk, genom slottets magnetiska skönhetskraft dit-
lockadt från världens alla kanter. — Den högför-
näme engelske lorden råkar du där med säkerhet.
Den amerikanske millionären med familj och betjä-
ning gör sig snart nog bemärkt. Hela den familjen
ser ut att tro på guldets obetvingliga makt öfver
allt och alla. Den nervösa engelska ladyn tror man
knappt vara landsmaninna med de där medelålders
misserna i sina korta, rutiga kostymer af impreg-
neradt tyg. De visa sig sällan utan alpstafvar och
stora kikare, burna i rem öfver axeln. De byta al-
drig toalett till middagarne och taga just ingen no-
tis om den öfriga societeten samt sprida heller ingen
trefnad omkring sig.
»Vi resa för vårt nöje, och bry oss ej om andra,»
läser man ofta nog på de turistklädda engelska da-
mernas fräkniga anleten.
Där springa några lifliga, ryska barn »ta fatt»
på äkta svenskt manér. Tillsammans med dem ser
man ett par små franska gossar, bleka och späda,
men med oklanderlig toalett. Svarta sammetsblusar
och röda sidenskärp, knutna i sirliga rosetter. Deras
franska bonne söker med både ord och gester hin-
dra deras hastiga framfart: »Mais, Jacques, Pierre,
ce n’est pas chic ça, faites attention — calmez-vous
donc !»
De glada ryska barnens fader sitter där i en af
de bekväma hvilstolarne med »Le Figaro» i handen.
Han åser med ett gladt leende barnens muntra lek
och ropar till dem ett och annat eggande ord. Man
fäster sig ovillkorligen vid ryssens intelligenta ut-
seende. Stor och kraftigt bygd, är han en präktig
typ med sitt långa, mörka skägg och sina grå-
blå ögon och hvälfda, markerade ögonbryn. Det
finnes i hans blick något af skarp iakttagelseförmåga,
ej en sådan där skarpt kritiserande, utan fastmer
sådan, som vill draga något godt ur allt, som kom-
mer inom hans synvidd. Vill du veta hans namn?
Jag återfinner också det i min dagbok tillika med
hans egen namnteckning och följande ord: »För-
mågan att åstadkomma något verkligt skönt och
konstnärligt får icke konstnären utan arbete och an-
strängning — de Makowsky». Du såg kanske på
Stockholmsutställningen 1897 några af hans ytterst
fint utförda akvareller, med bilder ur ryska folklif-
vet? ■— Han tillbringar med sin familj hvarje år i
lugn och ro några sommarmånader vid Axenstein.
— Men se dit bort, under cypressen, något afsides
från de andra, en så förtjusande vacker flicka 1 Hon
sitter helt sysslolös, insvept i en stor pälskrage
midt i augustivärmen. De mandelformade, bruna
ögonen se så sorgsna ut öfver det soliga landskapet.
De långa, mjuka ögonfransarna nästan smeka hen-
nes kinder. Dessa bleka, genomskinliga kinder, där
man ej spårar en nyans a£ rodnad. En skarp, ihå-
lig hosta jagar dock hastigt upp ett par hektiska
röda fläckar på dem. — Du förstår nu allt, och det
tyckes dig, som böjde sig cypressens grenar ned
öfver henne, färdiga att brytas af och bindas sam-
man till en krans. Döden arbetar framgångsrikt på
detta unga lif. Döden, detta lifsglädjens mollackord,
vibrerar alltså äfven på denna härliga plats af jor-
den. Denna flicka var Efdemie Minassian. Vill du
dela min bekantskap med henne, så sätta vi osa
bredvid hvilstolen under cypressen. Du får då höra
hennes korta lefnadssaga. Hon berättar den själf.
— »Jag föddes i Armenien och solade mig i föräl-
drakärlek hela min barndomstid, så långt jag kan
minnas tillbaka. För snart fem år sedan utvandrade
vi och bosatte oss i Konstantinopel. — Solen sjun-
ker fort, när den börjar, där nere i södern. Vi
känna icke den där nordiska skymningen, då man
liksom hinner vänja sig vid mörkret. Det kom ock-
så oförberedt, då jag förlorade mina föräldrar. De
rycktes båda bort i en feber, och jag stod ensam,
ensam vid sjutton år. Jag gick upp i smärta och
blef sjuk, svårt sjuk. Den ene läkaren har sändt
mig hit, den andre dit. Jag har nästan blifvit kos-
mopolit dessa sista år. De tro, att jag skall bli
bättre här. Kanske blir jag det, ty alla äro så snälla,
icke minst ni, »oriort». Mademoiselle heter så på
vårt språk,» tilläde hon förklarande.
Medan hon sålunda dragit upp konturerna af sitt
lif, hade molnen i täta massor samlat sig under oss.
De riktigt hängde öfver trädtopparne under terras-
sen. wfver oss däremot var himlen så klarblå. »Jag
tror också jag mår så väl här, emedan molnen så
ofta äro under oss och vi äro himlen litet närmare,
det käns så ljuft, så tryggt, så...» härafbröts hon
igen af en sådan där hemsk hostattack, som kom
hvar och en att rysa, då man hörde den. Med en
afmattad sjuklings släpande gång gick hon långsamt
terrassen fram och försvann i den hvälfda portalen.
— Jag satt ännu länge kvar därute och såg solen
sjunka bakom bergen. Där borta öfver Pilatus, som
i fonden höjde sin spetsiga topp, låg ännu denna
underbara luftiga dager i rose och violette, som
har så mycket af värme och ljus uti sig, och hvilken
i det längsta dröjer kvar öfver bergtopparna. Nere
i dalen vallades hjordarne hem, och upp till mig
vibrerade klockornas treklang och vallgossarnes
jodlande. Ljuden kastades från klippa till klippa,
och eko smälte samman med eko.
Djupt under mig låg Vierwaldstättersjön, nu all-
deles svartblå, lik en allvarstanke återspeglande
Guds majestätiska natur.
Man tyckte sig så liten och så ensam i allt detta,
och det kändes som en lättnad, då jag på trappan
af portieren mottog några bref från de kära i hem-
landet.
Efdemie var dock hela den aftonen i mina tankar.
På morgonen dagen därpå spred sig hastigt den
underrättelsen, att armeniskan under natten träffats
af en blodstörtning, som ändat hennes lif. »Högst
obehagligt,» sade hotellvärden, »och malplacé just
här.» — Jag fick vara med om att göra henne den
sista tjänsten, och vi klädde kistan med rosor och
cypresser. — Det var en underlig procession, som
sedan följde henne på den sista färden ned i dalen
till den lilla akasieomkransade, stilla kyrkogården.
Yi voro ju alla idel främlingar för hentie. Dock
alla med en samhörighetskänsla af stundens gri-
pande allvar. Nedåt, nedåt skred den lilla proces-
sionen.
Den lilla Efdemie’s lätta, frigjorda ande hade
dock redan svingat sig ofvan alla moln dit upp, där
det aldrig, aldrig skymmer.
, a!
u) A s»
-= o.|
.c O
o o* !
2o W
ifc’U *1
rt o _
Ej) O
fs«
“«8
-SrET O
Rs £
-Sr 03
g « t»
= O
0-0 SÏ
C C m
c tö-SJ
5= .C CD
fl
fl
a
(B
QD
fl
0
6
o
:
a ■
’Ö
0
&
M
:«
T3
u
•ed
>
09
cd
fl
Cl
o
*0
Ö
:S
«©
cd
cd
&
»
cd
fl
§
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
