Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 83. 18 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
PÅ VEDSKUTA TILL ÅLAND; TRE
BREF TILL EN BEKANTING.
TREDJE BREFVET.
D
IN GAMLE VÄN sitter på en pinnsoffa,
gnuggar sina vackra blå ögon och tror
nära på, att han drömmer — eller ock att
han slunkit med inom ramen på en gammal
genretafla.
Han befinner sig i bondgårdens kök, midt i
skötet af en gammaldags, patriarkalisk bond-
familj, och där ser verkligen ut som på en
idyllisk genretafla från 40-talet. Rummet är
stort och prydligt, med hemväfda mattor på
golfvet, en väldig, murad spis i ena hörnet,
två skåpsängar bakom ett rutigt förhänge i det
andra, tallrikar och fat uppradade på hyllor
längs en hel vägg och ett stort, bjärtmåladt
skåp med ett gökur i midten på en annan.
I taket hänga gröna löfruskor för flugorna, i
en vrå af rummet står en spinnrock, och i
förstugan har jag redan hunnit varsebli en väf-
stol. Den enda moderna pjäs jag kan upp-
täcka är en splitterny Singers symaskin.
Och hela familjen gör samma hederliga och
gammaldags intryck — fastän dess medlem-
mar äro af alla åldrar. Där är gamla farmor,
halt och skröplig och just inte fager utvän-
digt, far och mor, ett »folk» på sina femtio,
sextio år, välmående och jovialiska, med trygga
finska fasoner, söner och döttrar från trettio
till tio års ålder, bruna och barkade.
Min kamrat och jag visades in i »salen»,
som ställdes till vårt förfogande, och där vi
voro och förblefvo de enda fcåfotingarna Det
var också ett stort rum, hade ej mindre än
fyra fönster, men möblemanget var af mera
nutida slag. På ena väggen hängde ett grant
oljetrycksporträtt af kejsarinnan Dagmar, kan-
ske ett bevis på de goda åländingarnas loja-
litet, men kanske också endast ditkommet af
en slump. Jag gjorde inga försök att tala
politik och kan därför inte afgöra hvilketdera.
Men under stugtaket dröjde vi ej länge.
Ut i backar och berg bar det. Och hvad det
var vackert i den där lilla vrån af världen !
Som öfverallt på Åland begränsades synranden
af höga, buktande skogsåsar, hvilka i en vid
cirkel omslöto ett fruktbart lågland •— troligen
en gång hafsbotten. Och på det låglandet
lågo byar och stugor tätt, tätt, och mellan
stugorna och byarna sträckte sig långa, breda
band af sädesfält med gärdesgårdar både kors
och tvärs. Så voro där hagar, som doftade
af björk och af blommor, så långa, sluttande
strandremsor, bevuxna af vide- och kärrblom-
mor, och så sjön, som okynnigt kilade upp än
här, än där och bar friska hafsfläktar med sig.
Men hur skulle jag kunna beskrifva så myc-
ken härlighet 1 Hur komma åstad, att du tvärs
igenom kråkfötter och bläckplumpar ser gröna
ängar, öfversållade med röda, blå, gula och
gredilina blommor, som sända ut tusende dof-
ter, för hvilka det inte finns namn! Hur trolla
fram för dig fågelkvittret och vingslagen och
insekternas surr och grässkärans knarr och allt
det där suset i löfven!
I tre hela dagar ströfvade vi omkring i
detta paradis, skådade, lyssnade och andades
— och detta senare inte af gammal vana som
här hemma, utan för nöjes skull, hvilket är
stor skillnad.
Mellan ströftågen lågo vi på hvarsin filt i
körsbärshagen och läste Tauchnitz edition eller
stirrade upp på det stycke blå himmel, man
kunde se mellan träden.
Och så hade vi förstås också en hop mate-
riella omsorger, som togo upp en del af vår
tid. Dels för att inte göra besvär och dels
för att vara obundna af måltidstimmarna hade
vi ej inackorderat oss i maten, utan lefde på
vår medförda matsäck, så länge den räckte.
Men när vi så en afton kommo in ifrån skog
och mark, hungriga, så att det pep (i öronen),
gjorde vi den upptäckten, att hela vårt mat-
förråd utgjordes af — en pillerask med salt.
Jag bums ut i köket och lika bums tillbaka
med ett par ägg samt smör och bröd — det
senare så hårdt, att det alltid måste uppfiskas
ur en vattenkruka — men den kosten funno
vi mycket snart för knapp, och vi ökade ut
den med smultron, som vi hämtade oss från
dikesrenarna — och så med en hop smått och
godt ur »mors» skafferi.
t i-Jag skulle vara ett otacksamt vidunder, om
jag slöt beskrifningen på min bondgård, utan
att omnämna några varelser, som mycket bi-
drogo att förhöja dess behag: jag menar korna
och stutarna och nassarna och kissemiss.
»Ouf, ouf» lät det allt emellanåt utanför
våra fönster, och då var det någon fet nasse,
som rultade förbi och lifvade upp den döda
stenbacken. I hagen nedanför gården skuttade
stutarna omkring med svansarna riktade mot
skyn, eller också stodo de i klungor och skub-
bade sig mot hvarann, sams och förnöjda.
Kissemiss och jag knöto ett fast vänskapsband,
och han bevisade sina känslor för mig genom
att följa mig långa vägar, jag min svaghet
för honom genom att tolerera, att han bet mig
i näsan och klöste mig på händerna.
Ja, vet du nu riktigt, hur man har det på
Åland? Att backarna där ä’ gröna och vattnet
blått och äfven allting annat precis sådant,
som det skall vara?
Men en sak har jag glömt att tala om, och
det är den obegripliga billigheten. Från sön-
dag till torsdag hade Nisse och jag vårt säte
i bondgården, och till mera än — en mark
för oss båda kunde moran omöjligt förmås
att taxera logis och vivre för alla dessa dagar!
Mjölken kostade sex penni kannan, berättade
de oss, och allt annat var i stil därmed.
Om hemresan skall jag inte orda vidlyftigt,
ty i och med denna knep civilisationen åter
igen de båda rymmarna — och då är fröjden
slut. Vi färdades på ångbåt från byn till
Mariehamn, promenerade en dag i stadens
brunnspark, dinerade på hotell, dåligt och
dyrt — där var det slut med billigheten! —
hörde på mässingsmusik, sågo på toaletter,
flirt, tennisnät och annan dylik styggelse och
sade nästa morgon klockan tre staden farväl.
Öfverresan hem kunde på intet vis mäta
sig i behag med bortresan. Alla Ålands fåg-
lar vete, huru och hvadan det kom sig, men
faktum är, att våra portmonnäer på morgonen
inte rymde mer än jämnt och nätt priset för
en fjärde klassens ångbåtsbiljett till Stockholm.
Höljda i grå ullschalar sutto vännen Nisse
och jag melankoliskt utsträckta på fördäckets
golf, medan ett välgörande regn oafbrutet
plaskade ned på oss––––-•—- Men midt i
vår fattigdom kände vi oss dock oändligt
mycket rikare än de arma mänskorna på första
klass, som bara hade flirtat och hört mässings-
musik i Mariehamn.
Hvad tycks, bekanting, hade vi inte rätt, frågar
Faulenzer.
STOR LITTERÄR PRIS-
TÄFLING.
Vi tillåta oss ännu en gång erinra om vår
i Idun n:r 73 utlysta stora pristäfling, för
hvilken tiden utgår den 31 innevarande oktober.
UTFÖR FORSEN. SKISS FÖR IDUN
AF MARIA RIECK-MÜLLER.
N
ÄR HÖSTFLODEN lugnat af och frost-
nätterna komma oftare och hvassare,
blir det liksom en annan låt på Storforsen
också. Man kan nog, om man lyssnar, höra
den som ett doft surr på nära fjärdedelsmilen
ännu, ifall nordvästen ligger på och för lju-
det neröfver.
Men låten är inte densamma ändå som
under stormaktsdagarne.
Då ryter och vrålar och dundrar den, och
igenom tystnaden rundt omkring går det som
ett mäktigt rop. Det tränger igenom furn-
skogen och liden och öfver myrarne och åk-
rarne långt bort — och lockar och hotar. Och
lystrar du till det ropet och går upp efter
åbädden, tills du står där uppe, där fallet är
störst och skummet sprutar högt ofvanför gran-
topparna och kastar ett ständigt regn öfver
buskarne och mossan därinne, så tycker du
nog, att du aldrig förr sett en så glittrande
grön grönska som just där. Men du tar också
fatt i närmaste trädstam och blundar en stund,
ty där nere, där det kokar och dånar och
bryter sig, har du ropet inpå dig, och det är
efter dig själf det ropar, liksom afgrunden
efter själar.
Storforsen hungrar efter människor! Gå inte
för nära! Den slickar med grönhvitskummiga
tungor uppefter hällarne och vill draga dig
ned i ett famntag, som blir till döds.
Men minsta makten har den, som sagdt,
när frosten börjat tämja lifvet litet hvarstans.
När björkarna slutat kläda af sig sin gulldräkt
och rönnens röda blad inte längre lysa som
bloddroppar på det svarta älfvattnet, när älf-
ven ofvan- och nedanför börjar se blank och
tam och död ut, då är Storforsens stormakts-
tid ute, tills vårsolen återigen börjar dra bäc-
karne ner från fjälls.
Men alltid hungrar den efter offer, och det
känna flottarne nogsamt till. Nästan hvart
tredje år har den tagit en man från dem, och
det alltid den djärfvaste och bäste.
Högst uppe, just där den kastar sig utför
i sitt största språng, ligga några svarta, under-
ligt formade klippor. De köra i höjden ju
lägre vattnet blir, och vid lågvatten stå de
däruppe som tre groteska jätteansikten och
klyfva forsen i två armar, innan den gör
språnget. De stå närmare södra än norra
stranden och fånga upp timret regelbundet
hvarje år, så att, när bommarne ofvanför
släppt ifrån sig de sista stockarne för året,
ligger det ständigt en väldig bröt uppefter
Storforsstenarne, och den bröten är efterflot-
tarnes värsta arbete.
Det är den, som skaffar Storforsen män-
niskooffer.
Här om året, när Erik Nyberg från Seiet
var med där i brötlossningen, hade den lagt
sig särskildt illa. Älfven hade länge varit
strid, innan den domnade af, och stockarne
hade i det sista kilat in sig i bröten så fast,
som om det vore frågan om dambygge. De
hade tornat upp sig på höjden också och
stucko uppåt och utåt och voro inflätade i
hvarandra, så att det hela bildade en konstig,
oregelbunden byggnad framför och på de
svarta jätteansiktena i sten.
Erik Nyberg var en af de styfvaste flott-
ningskarlarne på långa vägar. Han var nu
också i sin bästa ålder och så godt som upp-
fostrad på timmerstockarna.
Det var en lust att se den pojken ränna
småforsarne, stående barfota på ett lagom
groft rundtimmer med en stör i handen som
styråra och för balansens skull. Huj! Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
