Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 83. 18 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. —- 4 —-
i tt»
’ M
rrSSSsJlir
HUSHÅLLNINGSSÄLLSKAPETS UTSTÄLLNING I KALMAR.
gick kallt efter ryggen pâ en, när stocken
glirade till i värsta stryckan, ock Eriks smi-
diga kropp böjde sig och följde med i svän-
gen. Men det var ingen fara, man visste,
att han redde sig.
När han sedan kom i land, skrattade han,
så att tänderna lyste. »Hahaha! idag gick det
som oljadt —- men huva’, så sur jag vardt
i byxbene’.» Och så drog han med händerna
ned efter benet, så det skvalade. Han hade
förstås doppat ner ett slag, när stocken snur-
rade som värst. Men när Erik kom med de
andra upp till den där brötlossningen, såg
han betänksam ut.
»Det här ser otäckt ut, pojkar! Men vi
ska’ väl rå på’n.»
Och så togo de itu med broläggningen ut
till stenarne. Det var nu ingen bredd att
tala om mellan dem och södra stranden, så
det gick med ett par tre långtimmer, som la-
des litet högre från land, så att stockarne,
som brötos loss och togo vägen åt det hållet,
kunde åka inunder.
Men så var det arbetet där ute på bröten,
med fallet nästan rakt nedanför 1 Det behöfves
säkerhet i hufvud och fötter en sådan gång.
Ofverst måste det först lossas, och äfven där
helt varsamt, så att ingenting rubbas i onödan,
ty hvar stock, som går, utan att vara beräk-
nad, kan föra död med sig.
De hade bändt och brutit mest hela dagen,
och rätt många stockar hade de fått att styra
utför och försvinna i hvitkoket där nere. De
sågo dem sedan vända och simma omkring
i aggan långt nedanför. Bakvattnet lyste
som svart bläck där uppifrån stenarne, och
timret såg inte större ut än vedträn, som blifvit
ditkastade.
»Den, som hade hela smörjan där nere
ändå! Tvi!» Och så spottade de i näfvarne
och höggo i med båtshakarna igen.
»Pojkar, känn’ I någe’?» Det var Erik, som
skrek. Han stod ytterst på bröten, med båts-
haken i en stock, som snart var loss. De
andra höllo upp med arbetet ett tag.
»Det runkar i’n,» skrek en af dem, »stå
int’ så du sveper me’, om bröten ska’ te’ och
röra på sej ! »
Nu gick stocken där ute för Erik, och med
ett vildt rop: »i land me’ er, pojkar!» sprang
han uppöfver timret.
Karlarne visste knappast, huru de kommit
öfver brogången och i land. De hade känt,
huru bröten darrade från grunden, och, me-
dan de sprungo, hade det bakom dem blifvit
ett gnisslande och brakande, som på en gång
slutade med ett dån så väldigt, att bruset
där nerifrån blef tyst.
Bleka och andlösa vände de sig om och
sågo ut mot stenarne. Inte ett spår fanns
kvar af bröten mer än en enda afbruten stock,
som hade kilat sig alltför fast för att kunna
följa med. Den pekade ut öfver forsen med
sin brutna, skamfilade ända liksom för att
visa, hvilken väg de andra gått.
Där nere i skummet döko stockändarne upp
ibland som mörka punkter och försvunno se-
dan i hvirflarne och brottvågorna för att först
synas igen nere i bakvattnet. Karlarne sågo
skyggt på hvarandra för att se, om de alla
voro där.
»Hvars ä’ en, Erik?» skrek en af dem. De
sågo på hvarann’ ett tag till, och så utåt
stenarne igen.
Nej, Erik fanns inte.
»Ah, Jesses, han har följt med bröten!»
De stodo tysta en stund med böjda hufvu-
den, liksom när det i kyrkan göres tacksägelse
efter döda.
»Gud vare hans själ nådig!»
Som genom en tyst öfverenskommelse gingo
de ned öfver åt aggan till. Inte för att de
trodde något, men det kunde ju hända, att
han flöte in dit. De stodo där både länge
och väl, och den ena stocken efter den an-
dra snodde in och lade sig upp mot land.
Så fingo de på en gång se någonting un-
derligt midt ute i älfven. Det var en gran-
stock, som flöt långt ute i den strömfåra, som
aldrig drar in åt aggan, och på den låg —
ja, det var Erik, som låg eller hängde där.
Han hade huggit omkring den med ett kramp-
aktigt tag, som höll fast in i döden, och att
han var död, det förstodo de ju.
Den forsen rände ingen lefvande!
Ett stycke längre ned tingo de ut båt och
togo honom i land.
Men de måste vara två, som lossade taget
om stocken, så fast hade hän knutit om den.
Händerna voro i trasor, och för resten var
han illa krossad och tilltygad.
»Skada på pojke! Han var den bäste af
oss,» sade gamle Nils Granberg och förde tröj-
ärmen öfver ansiktet. Det hade varit tungt
dagsverke den dagen.
»Hm,» mumlade en annan. »Storforsen
ger sej nog int’ för det. Tro, hvem af oss,
som ska’ utför härnäst?»
Och där ute i hvitkoket hördes genom då-
net, huru det fräste och spann som från en
jättetiger, och skumröken svepte en tunn slöja
öfver granskogen. Det var Storforsen, som
ropade efter själar.
VÅRA ILLUSTRATIONER.
TZALMAR LÄNS SÖDRA HUSHÅLLNINGSSÄLL-
SKAP har under ett trettiotal af år haft en
försäljningslokal för ortens hemslöjd. Efter Stock-
holmsutställningen 1897, där länets utställning er-
höll guldmedalj, blef sällskapet betänkt på att ge-
nom större anslag ytterligare söka främja hemslöj-
den. Den 1 jan. detta år antogs ett kvinnligt slöjd-
ombud för länet. Försäljningslokalen förändrades
på tidsenligt sätt, och arbetet har under året gått
framåt, så att den 4 och 5 dennes i Kalmar hållits
en utställning af till stor del i förväg beställd slöjd,
som utvisar, att såväl den.köpande som tillverkande
allmänheten har förstått att draga nytta af slöjd-
magasinets verksamhet. Heder åt det hushållnings-
sällskap, som ej tvekar att offra medel för ett så-
dant godt ändamål!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
