Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 86. 28 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899 4
ÿ äi
life1
■dfÄ’,
äSS«&
_____
_
_
GEORG OCH HANNA PAULI I ATELIERN.
hon begärde? Friheten i naturen och lyckan
i kärleken? . . .
Men hennes hand, som jag fångat på fön-
sterbrädet, låg lika kall som förut. Blott
ögonens fuktiga glans sade mig något om
hennes inre.
Slutligen skakade hon sakta på hufvudet.
Och så kom det:
»Nej, hon kunde inte, ty hon hade planer,
stora planer 1 Hade jag inte förstått det? Den
lilla prästgården, den stora skogen . . . ack ja,
det kunde nog vara lyckan . . . men — det
kunde också bli ett fängelse, en mur, som
skulle döda. Nej, hon vågade intei Hon ville
ut, ut och sjunga — till Amerika, det fria
landet I Det var hennes dröm. Tänk, att sjunga
G. Florman foto.
A. T. ODELBERG.
DEN NYE LANDSHÖFDINGEN I GEFLE.
för tusenden, känna sig ha trådarne till alla
dessa skilda hjärtan i sin hand, veta sig vara
i stånd att med sina toner vagga människor-
nas sorger till ro, förnimma sig äga makt att
tjusa deras melankoli, bära deras drömmar,
värma deras sinnen ...»
»Men ni själf då?» sade jag sorgset, ty det
föreföll mig, att det blef intet till öfvers för
henne själf.
»Tillfredsställelsen!» svarade hon, och hän-
förelsen lågade i hennes ögon.
Men jag svarade icke, ty jag kunde icke
inse, att en tillfredsställd fåfängas tomma fröjd
kan ersätta kärlekens oskattbara lycka.
Nu var det hennes tur att gripa efter min
hand.
»Ni förstår mig inte, ni ogillar mig . , . men
kan ni då inte förstå. . . sången, sången! Jag
vill ut, jag måste ut, om också ...»
Jag drog henne sakta intill mig: »Stackars
barn ! »
Hon lutar hufvudet mot min axel och gråter.
»Ja! Jag håller af dig, det vet du! — Men
om jag skulle dö inne i skogen hos dig? ...»
Jag gör våld på mig, jag ger henne lös
och skjuter henne ifrån mig.
»Så res, res ■—ju förr dess bättre!»––––
Aren gingo. Det blef vinter och sommar
många gånger om. Då och då kom där ett
tunt bref med många stämplar. I första ögon-
blicket kände jag då alltid en så häftig smärta,
att jag ville kasta det oläst på elden. Men
jag betvang mig alltid och läste det. Ja, i
själfva verket voro de mina enda ljusglimtar,
dessa bref. Innerst närde jag liksom ett hopp,
ett vansinnigt, dåraktigt hopp, som jag knap-
past ville klargöra för mig själf, lika litet som
jag ville förödmjuka min stolthet genom att
erkänna den bittra missräkning, jag stän-
digt led.
Det var nu femte julen. Jag blef händelse-
vis bjuden i familj. Äldsta dottern var en
glad, huslig och enkel liten varelse, som när-
made sig mig så förtroendefullt, att hon däri-
genom väckte mitt intresse. Hon var som
en nyutsprucken blomma. Just vuxen och
ännu så omedveten om världen och dess ond-
ska, att det tjusade mig. Och så var det
också detta, att jag vid hvarje nytt samman-
träffande mer och mer kände både behaget
och behofvet af en kvinna. Och kanske icke
minst inverkade på mig den tydliga beundran,
det omedelbara förtroende och den gränslösa
tillit, hon skänkte mig. Som en skör, bräck-
lig liten tingest att skydda och vårda föreföll
mig detta barn.
Våren kom och gick, sommaren likaså.
Ännu motstod jag frestelsen. Men när höst-
stormarne svepte kring prästgårdsknutarne,
susade i de höga furorna rundt omkring, slet
och pep och hven, då blef mitt ensliga,
CHARLOTTE EMBDEN.
HEINES SYSTER.
mm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
