Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 86. 28 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 IDUN 1899.
- ––––––-7~
s: m m ni
M Si
Å W 41
S ■ ■ ■
IB Mi « i.»
-mam
iteiK
Same®?-
£HSiiaMtà;
h h ii u n
II a raaa g
1 ï ■ ■ ■
’■?«■&;■■■ Zr g£|j|§jfjj
ïtcSs
rJ*V»s..«a*
åfiSSSi&r.isÄ^ÉV^Pt
gwssîri
dystra lit slutligen för tungt, och så gick jag
på friarefärd.
Strax före jul gifte vi oss. Det var en kall,
bister vinter. Så vi njöto af vårt hemlif!
Min lilla hnstru kvittrade som en lärka, hen-
nes glada skratt, hennes smekningar och jol-
ler, hennes puts och infall gåfvo mig dagliga
bevis på hennes lycka. Själf kände jag mig
mot min vilja tvingad upp på en piedestal,
hvarifrån jag hälften
road, hälften förargad
åsåg leken. Ty hon till-
bad mig som en gud,
och jag insåg, att det
var just därpå vår
lycka berodde, om jag
skulle kunna hålla mig
kvar däruppe eller ej.
Jag måste därför vara
noga på min vakt,
att jag icke svek det
ideal af fullkomlighet,
som hon skapat sig i
FRITZ THAULOW. mig.
NYBYGGNADER I LANDSORTEN:
1. KALMAR ÅNGKVARNS MAGASINSBYGGNAD. 2. KALMAK STADS VATTENLEDNINGSTORN.
3. RÄNTEANSTALTEN OCH SPARBANKEN I MARIESTAD.
spänning. Jag gladde mig så åt tanken på
att få fira en jul, en riktig jul, och så träffa
så mycket svenskar. Alla mina många kon-
sertresor ha ju så uteslutande upptagit min
tid, att de alldeles isolerat mig. Men nu ville
jag taga skadan igen.
Ändtligen blef det afton! Och så reste jag
till kyrkan. Nej, hur smutsigt, hur tarfligt,
hur tungt och hur dystert föreföll mig icke
detta New-York, som jag måste passera på väg
till kyrkan. Och hvad denna rastlösa, jäk-
tande oro, detta förfärliga väsen och larm,
detta myllrande människovimmel med ens före-
föllo mig beklämmande och skrämmande.
Så vände vagnen in på en sidogata, där
låg kyrkan strålande upplyst. Orgeln hördes
ut på gatan. Hvad jag kände mig lugn och
lycklig, när jag steg in. Jag gick med det-
samma upp på läktaren.
Åh! Hufvud vid hufvud såg jag alla skan-
dinaverna därnere. Jag hörde dem hviska
mellan sig. Tårade ögon, vänliga nickar,
vemodiga leenden. Och allt gällde hemlandet,
gällde de kära, som saknade oss, längtade
efter oss. Men fram i koret brann en gran.
En eftermiddag strax på nyåret — vi höllo
skymning vid en stor nytänd brasa — kom
postbudet med ett Amerikabref. Det var ovän-
tadt, ty jag hade ingenting sport därifrån på
snart ett år. Min lilla hustru var idel nyfiken-
het. Jag skrattade åt henne och sade helt
lugnt: »Läs det du!» Jag hade ingen anled-
ning att hemlighålla innehållet för henne.
Hittills hade det aldrig stått något i de bref-
ven, som ej kunnat läsas af hvem som helst.
Jag satte mig till rätta i gungstolen, hon på
en pall vid brasan. Så började hon:
— — — »Åter har en jul kommit och
gått som alla andra! Nej — inte som alla de
andra! Den var helt annorlunda. Döm själf 1
Fjorton dagar före jul fick jag ett artigt bref
från en af de förnämsta medlemmarne inom
Skandinaviska föreningen. Han hade kort
förut hört mig sjunga i högmässan i S:t Pauls
katedral och därvid erfarit, att jag var sven-
ska. Nu bad han mig, att jag skulle göra
föreningen nöjet att fira julafton tillsammans
med dem, samt frågade, om jag möjligen skulle
vilja bidraga till stämningen genom att sjunga
något solo i den aftonsång, som skulle hållas
i Skandinaviska kyrkan kl. 8 julafton. — Jag
svarade naturligtvis jakande.
Den 24 ingick. Så det regnade hela dagen.
Och så nervös jag var. Jag gick i sådan
På sex år hade jag icke sett en gran brinna.
Ett sådant intryck, som det gjorde på mig,
aldrig skall jag glömma det. Och aldrig har
jag sett något så vac-
kert som den gröna
granen med alla sina
ljus under de höga
hvalfven i den enkla
lilla kyrkan.
Och så härligt, som
det var att sjunga.
Först sjöng jag: »Var
hälsad sköna morgon-
stund», och jag såg,
att där inte var ett
öga torrt i hela kyr-
kan. Jag kände själf,
hur den psalmen öpp-
nade alla hjärtan på
vid gafvel, hur barn-
domsminnenaflockade
sig, hur ungdoms-
drömmarne återvän-
de. Våra hem — våra
kära —■ voro icke
längre fjärran, de voro
midt ibland oss, af-
stånd fanns ej mera,
tidens vingslag hade
FRITZ ELOFF.
»DEN LILLE LÖJTNANTEN.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
