Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 91. 15 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
HAMMARLÖFS PRÄSTGÅRD.
bästa från denna tid, så i religiositet som este-
tik, hade hon fått i fäderne- och mödernearf.
Den, hvilken ej visste, att fru Bååth var
dotterdotter till prosten Schartaus väninna,
professorskan Tegman, kunde dock knappast
ana, att den blida, så varmt religiösa och
dock så frisinnade kvinnan hade vuxit upp
inom ramen af den rörelse, hvilken i början
af århundradet utgick från den ofvannämnde
utmärkte predikanten och själasörjaren; men
allt var hos Alfhilda Bååth personligt, allt
bröts i hennes egen prisma.
Hennes fädernenamn var Lundblad, och det
var om hennes farfar, den gamle professorn
i latin, Tegnér skref:
>När herdegossen med sin lyra.kom
från Hallandsheden, då steg småningom
det glömda Latium opp för oss i dagen
med manligt vett, med styrkan oeh behagen,
och unga sinnen tjustes än en gång
af Tullii svada och af Maros.sång»
Med den store skalden var hennes familj
sammanknuten genom vänskapens band. Hans
vän, professor Bolméer, var gift med den glada,
genialiska Laura Lundblad, och hvad som, då
seklet var ungt, sammanfört Teguérska och
Lundbladska familjerna, det fortlefde sedan
hos barn och barnbarn, ja, äfven hos deras
ättlingar. Redan då räckte skalderna öfver
Sundet hvarandra handen, och bland fru
Bååths reliker finns en ros, som en gång
Oehlenschläger brutit åt den lilla blåögda,
svenska flickan.
År 1849 trädde Alfhilda Lundblad i äkten-
skap med d:r Lorenz Bååth. Deras hem blef
på det gamla Malmöhus slott, där doktorn
var fångpredikant. Från de mörka fängel-
serna blef det i mer än ett afseende för den
plikttrogne och i nöden så varmt deltagande
mannen en hvila att komma in i hemmet,
som Alfhildas blotta närvaro gjorde ljust.
Hennes son, d:r A. U. Bååth, har i en
vacker dikt, »Ett barndomsminne», berättat
om sitt eget och den äldre broderns förhål-
lande till soldater och fångar. Han säger där:
»Så godt vi kände mången,
och det blef lif och prat.
Vid namn oss nämnde fången
och vaktande soldat.»
Sådan var lärdomen, inhämtad på moders-
knä: kärlek till och sympati för allt lefvande,
först och främst människorna, i hvilken ge-
stalt de än möttes. Vid ovanligt tidiga år
utnämndes fängelsepredikanten d:r Bååth till
kyrkoherde i Hammarlöfs stora pastorat. Han
ansåg sig själf knappast kunna komma på
förslaget, då han till sin öfverraskning be-
fanns ha fått de flesta rösterna. Orsaken
till detta var den vackraste.
Doktor Lorenz Bååths far hade varit köpman,
men under sonens skoltid fått nedlägga sin
affär. Den första lön sonen erhöll använde
han till inköp af spannmål och satte på detta
sätt sin mor, då vorden änka, i tillfälle att
börja en större bryggeriaffär. Med en bonde
från Hammarlöf hade köpet afslutats, och när
sedan doktorn uppträdde som sökande till pasto-
ratet, menade bönderna, att en bättre kyrko-
herde kunde de ej få än den, hvilken genom
sina handlingar tolkade budorden.
Enär dr Bååth var den yngste af de sökan-
de och sålunda hade ytterst små utsikter, af-
giek en deputation bönder från Hammarlöf till
Oscar I, som strax villfor deras begäran, ty
högt värderade han den utmärkte fångpredi-
kanten. Liksom kungen var nämligen den
unge prästen ifrig för fångväsendets förbättring.
I berättelsen »Själhög» (se hennes arbete:
Spillror) har hans dotter vidare utfört denna sak.
På våren 1857 flyttade den nyutnämnde
kyrkoherden med svärmor, hustru och tre små
barn, dottern endast 2 månader, till den ut-
märkt vackra prästgården, i hvars trädgård
och park den bördiga skånska jorden närde
det bästa och vackraste af frukter och blom-
mor, som vår sydligaste provins kan fram-
bringa. Härifrån dagtecknas skalden A. U.
Bååths och författarinnan fru Cecilia Bååth-
Holmbergs alla ljusa barndomsminnen, och
främst i dem intar husets fru sin plats, hon,
som för alla gjorde hemmet så ljust och här-
ligt. I fru Bååth-Holmbergs »Sydskånska teck-
ningar» äro just dessa barndomsminnen huf-
vudtemat. I detta sydskånska prästtjäll hade
sönerna och dottern i sina föräldrar en före-
syn af föräldravördnad. Dr. Lorenz Bååth
brukade om sin svärmor säga, att han för den
lycka, som alltid följt honom, haft hennes för-
böner att tacka.
Från mor och mormors läppar fingo barnen
sina första intryck. Sonen Albert fördes af
sin mor in i den nordiska sagovärld, hvars
förtjänstfulle tolk han sedan blifvit, och dottern
lärde sig af henne att berätta och lyssna till
historiens allvarliga sångguddinna, icke endast
när hon täljde om forna tider, utan ock då
hon berättade ur dagens historia. Den lilla
satt bredvid, när mor och mormor under dan-
ska kriget 1864 stickade varma yllepersedlar
till de frusna danska soldaterna, och medan
hennes far läste tidningarna, repade hon upp
fyrkantiga linnelappar till charpi åt de sårade,
ja, hon fick med egna händer i silkespapper
vira in de smycken, som mor och mormor
sålde för att skaffa hjälp åt de nödställda på
andra sidan Sundet.
Tyvärr måste snart mor och barn skiljas.
Ungdomen skickades i skolorna, men därute
i lifvet gingo ständigt tankarna hem till den
ljusa, blida modern, hvilken de mindes, där
hon om kvällen satt på sängkanten och lärde
dem lämna sig åt
en himmelsk fader
så ljus och så kär-
leksfull, att han väck-
te, icke deras fruk-
tan, utan deras obe-
gränsade förtroende.
Kärlek var denna
moders enda rätte-
snöre. I kärlekens
ljus sökte hon se allt,
och lifvets förveck-
lingar sökte hon med
dess hjälp lösa eller,
då det icke gick, bort-
förklara.
Af den kärleks-
fulla fadershanden
tog hon också lifvets
pröfningar. Det var
tillfadershemmetdär-
uppe hennes make
1872 kallades, och det var också dit ett par
år senare hennes äldste son gick.
Någon tid förut hade hon lämnat det vackra
Hammarlöf — 1873 sköfladt af elden — och
flyttat in i en prydlig våning i det för henne
så minnesrika Lund. Här gjorde hon bröllop
åt sin enda dotter, Cecilia, och föreståndaren
vid Västmanlands läns folkhögskola, direktör
Teodor Holmberg. Följande höst lämnade hon
akademistaden och flyttade upp till sin dotter.
Den nu så vackra och rymliga folkhögsko-
lan hade då ännu ej fått egen lokal, utan var
provisoriskt inhyst i Kumla gamla prästgård,
märklig såsom varande Benjamin Höjers födel-
seplats. Fru Bååth fick därför till en början
hålla till godo att bo bredvid och mången
mörk vinterafton gå mellan snömurar in i sitt
lilla änkesäte. Där i ensamheten följde hon
som alltid med sonen på hans färder genom
lifvet, och dit trådde också hans håg. Om
detta vittnar den vackra dikten: »Jag gick ej
allen ty du var mig när», ur hvilken vi
låna följande:
Och fram till fönsterlist jag mig varsamt smyger.
Där ser jag dig inne, du blidaste moder min.
Du sysslar vid lampan, men ute är tanken och flyger
Så vida kring världen. Söker den sonen din?
Jag ofta har känt på min färd, hur med vingslag
fina •
De huldt ha kretsat ikring mig, tankarna dina.
Och aldrig jag haft en stund så god,
Som då jag känt, att du när mig stod I
I 22 år bodde fru Bååth i Västmanland,
sedan 1880 på den plats, där nu Tärna folk-
högskola är belägen.
Hennes svärson har vittnat, att hon i allt
var hemmets goda genius. För sin enda dot-
ter var hon den bästa vännen, glädjebringer-
skan, hvars friska lynne och upphöjda jämn-
mod genomskimrade det landtliga lifvets en-
formighet; hvad mor och dotter, särskildt un-
der de tio sista åren, voro för hvarandra, kan
icke med ord skildras.
Årligen gjorde hon efter flickskolans slut
en tur till någon sydligare provins. De sista
fem åren har färden ställts till Göteborg, där
hon i sin sons lilla vackra hem tillbragte höst-
månaderna. September har ock för hennes
vänner där haft ett eget soligt behag. Vi ha
vetat, att när träden ute skiftade i höstens
stämningsfulla färger, fanns det inne i denne
sons boning en själ, som visserligen, efter
vårt sätt att mäta tiden, borde bära någon
prägel af att sommaren var förgången, men
hvilken i stället år efter år syntes mera ljus
och gaf intryck af, att vi nalkades våren sna-
rare än vintern.
Det var ock med våren den gamla lekte.
En liten sonson hälsade henne hvarje morgon
med jubel, men ville, när aftonen kom, så
TÄRNA FOLKHÖGSKOLA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
