Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 91. 15 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
ogärna skiljas från farmor. En afton måste
det dock ske. Han fick säga godnatt för en
läng sömn.
Hämtad af dotter och mäg, återvände Alf-
hilda Bååth till det kära Tärna-hemmet, där
hon efter ett par dagars, som man trodde,
tillfälligt, lindrigt illamående aftonen den 19
oktober — hennes äldste sons födelsedag —
i sin dotters armar stilla inslumrade, 77 år
och ett par månader gammal. Barn, systrar
och vänner stå försänkta i sorg. Tomrummet
efter den kära aflidna skall aldrig kunna fyllas.
Endast den lille sonsonen är glad. Han säger
med fröjd: »Farmor är hos Gud.»
I familjegrafven å Sala stads nya kyrkogård
hvilar nu denna fromma, hlida kvinna. Vacker
är platsen : den vida soliga slätten, där Tärna-
hemmet skimrar i fjärran, den vänliga staden,
där många hjärtan minnas henne, och tätt
invid grafven berget, i hvars skog vårens fåg-
lar sjunga om lifvets återfödande.
Amanda Leffler.
GRÅVÄDER. FÖR IDUN AF SNORRE.
I
det hemmet var så gladt,
Inga sura miner.
Här, jag tänkte i mitt sinn’,
Solen ständigt skiner.
Strålande förnöjd var »far»
Med sitt hem och alla.
Lilla frun vid sitt bestyr
Hördes glädtigt tralla.
Allting gick med lif och lust.
Barnen muntert rasa,
Och på hemmets trefna härd
Sprakar det en brasa.
Glädjen lyste i hvar vrå,
Värmde själ och sinne.
Hemmets bästa tomtar små
Pysslade därinne.
Till det samma hem en dag
Mina steg mig förde,
Intet glädtigt tal och skratt
Denna gång jag hörde.
Herrn gick dyster, mörk och tvär,
Intet föll på läppen,
Hatten fanns ej på sin plats,
Inte heller käppen.
Frun försökte hålla stånd,
Visade sig tapper,
Tills hon blef beskylld att ha’
Slarfvat bort ett papper.
Knappast något, som man vet,
Fruar mera sårar.
Nu protester kom i mängd,
Snyftningar och tårar.
Barnen in till mor och far
Smått förskrämda titta,
Gripas också småningom.
Utaf samma smitta.
Gräl och kif och gråt och skrik,
Ljufligaste toner,
Ljuda snart där inifrån
Barnens regioner.
Uti hemmets alla vrår
Något grått som lurar.
Själfva brasan ta’r ej fart,
Ligger där och surar.
In i köket så till sist
Sig det gråa tvingar,
Husets pigor slänga argt
Uti spiselns ringar.
Afkyld, häpen och förskräckt,
Ta’r jag på mig kappan.
En af husets tomtar små
Möter jag i trappan.
»Hvad i alla da’r har händt?
Kan ni det förklara,
Hvarför är ert hem så grått,
Som så ljust kan vara?»
»Jo», sad’ tomten, som i skratt
Nära var att brista.
»Lätt det tändas kan en eld
Utaf minsta gnista».
»Mannen klok och stor och vis
Lätt humöret tappar;
Han i morse saknade
Uti skjortan knappar.»
SMÅSKOLELÄRARINNORNAS SAK.
F
ÖLJANDE behjärtansvärda skrifvelse har
kommit oss tillhanda:
»Skulle Idun, allas vän och rådgifvare, vilja
gifva de i ekonomiskt hänseende betryckta
småskolelärarinnorna ett råd eller räcka dem
en hjälpsam hand till ernående af en förbätt-
rad samhällsställning. Att vända sig till för-
samlingarna med begäran om löneförhöjning
är förgäfves, ty de göra ej mer i det afseen-
det, än lagen ålägger dem. Och lagen bestäm-
mer nämnda lärarinnors lön till 300 kr. för-
utom husrum och ved. Husrummet kanske
mången gång bestående af ett litet »krypin».
Alltså 25 kr. i månaden är hvad vi hafva
att använda till mat, kläder samt öfriga ut-
gifter. Svårt nog har det varit att få denna
lilla månadspenning att räcka till det nöd-
vändigaste, men med bekymmer se vi fram-
tiden an, då lefnadsomkostnaderna så stigit.
Visserligen hafva de flesta stadsförsamlingar
beaktat denna sak, men för oss lärarinnor, an-
ställda vid lands- eller bruksförsamlingar, göres
ingenting. Lefnadsomkostnaderna äro dock
lika, om ej nästan högre vid bruk eller andra
fabrikssamhällen, ty där är prisstegringen oer-
hörd.
Någon biförtjänst är mycket svår att skaffa
sig, och dessutom skulle skolan utan tvifvel
förlora därpå, enär den bör taga och äfven
tager alla krafter i anspråk. Kvinnlig slöjd
finnes ju i de flesta församlingar, och för un-
dervisning däri betalas vanligast 50 kr., hvilket
kunde blifva en liten välbehöflig tillökning af
inkomsterna, men till och med denna lilla
förtjänst förnekas många bland oss, emedan
slöjdundervisningen är öfverlåten till annan
person.
Riksdagen, ja, den beviljade visserligen för
ett par år sedan ett ålderstillägg af 50 kr.
efter 10 års tjänstgöring, men som vi ej äro
ordinarie, äga församlingarna rätt att utan vi-
dare, när dessa behaga, uppsäga oss till flytt-
ning.
Skall då verkligen arbetet med de små i
vårt land skattas så ringa, att det icke ens
anses värdt att »föda sin man»? Och det oak-
tadt inträdesfordringarna vid seminarierna ej
äro små och kursen icke billig, helst sedan
den nu blifvit 2-årig.
I förhoppning att Idun, som så varmt tagit
sig an telefon- och postkvinnornas sak, icke
heller skall lämna vår sak obeaktad, hafva vi
vågat komma med en dylik begäran.
NÅGRA RÅDLÖSA SMÅSKOLELÅRARINNOR OCH MÅNGÅRIGA
PRENUMERANTER PÅ IDUN.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
