Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 94. 25 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — ÎDUN 1899.
HVITA SYRENER. EN HISTORIA
AF MARIA RIECK-MÜLLER.
D
ET VAR EN strålande vacker mars-
eftermiddag. På den upptinade vägen
ut till Nya kyrkogården rullade likvagnen
i sina gamla spår. Men inga nyfikna stan-
nade för att se efter den och undra, hvem
den döde var. Ah nej — det var ju bara
ett fattiglik, och likvagnen den allra tarfli-
gaste. Inte ett enda onödigt silfverorna-
ment eller något paradaktigt, som bättre
lik bruka hedras med. Skillnad skall det
vara in i döden! Kistan var äfven så obe-
tydlig cch enkel som möjligt, men på locket
— uppe vid hufvudet •— låg en stor kvist
hvita syrener.
Svällande, härliga, hvita syrener i mars
månad — och på ett fattiglik !
Marssolen letade sig in under vagnens
svarta tak och lekte mellan syrenernas
livita blomblad, så att de glänste som silf-
ver, och en bred solstrimma smekte kistans
målade bräder.
En enda vagn — det var en åkardroska
— följde med dit ut till kyrkogården. Un-
der den uppspända suffletten sutto två her-
rar. Den ene var prästen — det syntes på
kragarne och ämbetsminen. Flere gånger
hade han försökt säga några trösteord till
mannen, som satt vid hans sida, men då
han ej fick något svar eller ens ett tecken,
som tillkännagaf, att denne hörde honom,
uppgaf han tanken att trösta och in-
skränkte sig nu till att observera honom.
Det var en helt ung man med ett själfullt
ansikte, men det tärda och bräckliga i hela
hans yttre —• tillika med den torftiga dräk-
ten — talade om försakelse och fattigdom.
Med ett frånvarande och stelt uttryck
höll han blicken fästad på sina magra fing-
rar, som nervöst plockade på öfverrockens
grönsvarta lugg. Vid en krökning af vägen
såg han upp. De hvita syrenerna på kistloc-
ket skälfde och lyste emot honom i sol-
skenet.
En suck af hopplösaste förtviflan banade
sig fram öfver hans läppar — och så kom-
mo tårarne •— ändtligen.
Syrenerna där framme berättade om och
om igen, huru rikt lifvet kan vara, när man
är två. Och nu!–––––- -
Huru väl mindes han inte, när de möttes
första gången —• han var endast tjugutvå
år då. Det var uppe på konstutställningen
för fem år sedan. Han hade gått upp dit
för att se, huru hans lilla duk tog sig ut
bland allt det andra där.
Det var en helt liten duk, som nästan
fylldes af en enda härlig kvist hvita syre-
ner. Men han visste, att den var bra gjord
— det hade kamraterna sagt, och det såg
han själf förresten.
Det var lif och doft! Man nästan såg,
huru blomklasarne svällde och lefde mel-
lan den ljusa grönskan. Och där — framför
hans tafla —- stod en kvinna. Hon var inte
i sin första ungdom —- kanske närmare
trettio än tjugu år — men det tänkte han
inte på då.
Han såg bara hennes strålande, själfulla
ögon, som i djupaste andakt voro fästade
på hans blommor.
Det var, som om de hade hypnotiserat
henne. Blicken blef glänsande och fuktig,
och han hörde, huru hon hviskade: o, mina
älskade, hvita syrener!
Och sedan — ja, sedan hade de lärt känna
hvarandra. Hon var också konstnär — bild-
huggarinna — och hade en präktig studie
på skulpturafdelningen.
De träffades ofta, och när hans duk åter
hängde där uppe på den kalla, tarfliga ate-
liern —• den blef inte såld -— det är inte
alltid det, som är vackert och bra gjordt,
som köpes — ja, då kom hondit upp ibland.
Långa stunder kunde hon stå framför den
lilla taflan, och alltid hade hon samma an-
daktsfulla, lyckliga uttryck i blicken. Så
småningom fick han hela hennes historia
— den var så enkel och vanlig, tills för-
sakelserna började med konstnärslifvet.
Ensam var hon också — liksom han.
Hela barndomstiden där hemma på landet
hade smält tillsammans med minnet af hen-
nes egen hvita syrenbuske, som stod utan-
för kammarfönstret, och som varit hennes
barndoms stora passion.
Det var det samma som sommarfröjd och
skönhetslif för henne, när det började lysa
hvitt mellan de gröna bladen ■—■ och svälla
och öppna sig i blomklasarne och fylla luf-
ten med doft och drömmar.
Och därför kunde hon nu aldrig se sig
mätt på hans syrenkvist. Sedan, när han
gifvit henne alla sina unga tankar och för-
hoppningar i utbyte och de kommit hvar-
andra så nära, att de glömde allt i världen,
utom att de voro två delar af samma själ,
som sträfvade mot samma mål och som be-
höfde hvarandras hjälp och sympati — ja,
då stannade hon kvar däruppe hos honom.
Det blef ingen annan förändring, än att de
delade hans sal — eller ateliern — i två
afdelningar — alldeles som på konstutställ-
nigen. Den ena för skulptur och den andra
för målning.
Och så gingo de öfver till hvarann’ och
kritiserade och berömde och skrattade —-
ja, ibland kunde det gå hett till också och
växlas hugg — men aldrig så det blef mär-
ken. Det glömdes snart och var inte ondt
menadt.
Och hvad de arbetade sedan!
Och kassan hade de gemensamt, och al-
drig behöfde han gå ut och äta mer. Hon
lagade måltiderna på ett fotogenkök inne
i skrubben. Det var så lustigt — alldeles
som förr åt dockorna. Och hvad det kunde
smaka! Ibland var det ju inte så mycket
att laga af —* när det inte fanns köpare
till deras arbeten — men ibland — ja, en
gång hade han kommit hem med kronärt-
skockor och kräftor och en half cham-
pagne. Då blef det kalas !
Och hvad hennes ögon kunde stråla !
Hon hade blifvit yngre i stället för äldre
de sista åren.
Ah Gud, hvad hon hade blifvit allt för
honom — mor, syster, kamrat, maka — ja,
hon var hans älskade. Välsignade hvita
syrener, som skänkt honom allt detta!
Ja, de två skulle blifva någonting stort
tillsammans — ett riktigt konstnärspar.
Om ett par år, när de sparat ihop litet,
skulle de resa till Paris — kanske få in
någonting på salongen — åh, härliga konst-
närslif–––––-
Och nu — ja, nu låg hon där framme i
den svarta, trånga kistan.
Huru hade det gått? Jo, de hade slitit
så ondt under vintern — frusit och svultit
ibland. De hade nästan ingenting fått sälja,
och hon hade arbetat för tre — lagt sele
på sig för de usla pängarne — och renskrif-
vit ibland långt in på nätterna. Hon hade
tyckt sig vara den starkare af dem, och
det var hon nog, men den fuktiga leran till-
sammans med allt det andra, kölden, för-
sakelserna, var ändå starkare än hon. Och
när hon så låg där utarbetad — utan hopp
— hade han inte kunnat göra något annat
än tigga döden om försköning. När hör väl
döden på böner ? — Den natten, då de hade
stridt sin hetaste strid om henne, och man-
nen med timglaset hade gått som segervin-
nare, då hade hon själf varit så lugn och
förnöjd.
»Tack, gossen min,» hviskade hon, »tack
för dessa härliga år! Tänk, att få dö —
midt ibland hvita syrener — ser du —, huru
de — svälla och ■— brista–––––-» Och så
lade hon armarne om hans hals för sista
gången •— och blommorna på taflan öfver
sängen fingo hennes sista blick––––––
Han hade slumpat bort en tafla för fem-
ton kronor, och för dem hade han fått tre
kvistar hvita syrener, — syrener i mars.
En på kudden bredvid hennes kind, en höll
hon i handen, och den låg med sina klasar
uppöfver det nu så stilla bröstet. Det var
uppdrifna, genomskinliga syrener — så
bländande hvita. Och den tredje kvisten
skälfde på kistlocket där framme i solske-
net. Min älskade hvita syren! Och tårarne
droppade heta och tunga mellan de magra
fingrarne. De gjorde mörka fläckar på roc-
kens grönskiftande ludd.
Nu stannade fattiglikvagnen, åkaredro-
skan stannade.
De voro framme vid kyrkogårdens grin-
dar. Alldeles invid muren syntes högar af
sand och fuktig, svart mull bredvid en ny-
uppkastad graf.
»SMÅTTINGARNAS SKOLA».
O
M JAG EJ misstar mig, utkom för
några år sedan en liten lärorik bok
med titeln: »Mamma, hvad ska jag göra?»
Och den arma mamma, som ej visste, hvar-
med hon skulle kunna sysselsätta sina
småttingar, fann sannolikt i det lilla nyt-
tiga arbetet anvisning på en hel del medel
därtill.
Detta påminner mig om en klagan, som
man i våra dagar ofta nog får höra från de
unga s. k. familjeflickorna, jag menar där-
med i allmänhet de unga flickor, som ej ha
tillfälle eller behof af att försörja sig
själfva, nämligen denna: hvad ska vi göra?
— Det förefaller, som om det hos vår tids
ungdom skulle finnas ett otvifvelaktigt kraf
på att få göra någon nytta, men, egendom-
ligt nog, får man på samma gång det öfver-
raskande intrycket af, att ingenting mer
skulle finnas att uträtta, när man ändå
ständigt och alltjämt åter hör klagoropet:
Hvad skola vi göra? Yi ha ingenting att
göra, och vi vilja så gärna göra någonting.
Och ändå finnes det åtminstone ett verk-
samhetsfält, som är oändligt stort och rikt
och oändligt välsignelsebringande : barnen.
Verksamhetsfältet är för öfrigt icke ny-
upptäckt. Det finns redan någonting, som
kallas Kindergarten (man frågar sig, i för-
bigående, hvarför det inte kan få ha ett
svenskt namn?), ett slags lek- och hand-
arbetsskola för små barn, och det finnes
också s. k. barnkrubbor, där fattiga mö-
drar, som tvingas att hela dagen arbeta
utom hemmet, under den tiden kunna vara
vissa om, att deras småttingar få vård och
tillsyn. Men det, som är nytt — åtminstone
alldeles nytt i vårt land — är den »Småt-
tingarnas skola», som fröken Margit Holm-
gren i höst öppnat i Upsala.
Det är en skola för barn från och med två
till och med sex år, således för åren efter
OetirX J^m Berg1,
f. d. Martin Mattsson,
Ailm. tel. 56 96. 5 Apsenalsgatan 5. Rikstel. 5 84-
-E7i2 extra qualité.
Smyrna Fikon, som förr ej till Stockholm importerats, försäljes hos
S 8
t S s
■= e s
» £ I“
O ös
- ©g
-C © s.
o tn~ 5
O o5®
_.c ®
£ o ^
H
it“ *
« ® „
Em o
-* c S
O
äl «2
St ®
o
i?*
rt-o S
Cc fl)
c- m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
