Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 96. 2 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —-
kvartsekel, som hon verkat vid Dramatiska
teatern och där hon i nästa vecka på sin
recett- och jubileumskväll ämnar visa sig
i en af sina komiska glansroller, fru Boni-
vard i det franska lustspelet »Duvals skils-
mässa.»
Fröken Ahlanders teaterbana har städse
kännetecknats af en mindre vanlig helgju-
tenhet, emedan hon redan tidigt blef flyt-
tad in i det rollfack, hvartill hennes begåf-
ning afgjordt hänvisade henne: äldre, ko-
miska och ampra kvinnor, från den respekt-
ingifvande snabbtalningsmaskin, som heter
svärmor, och så hela skalan igenom ned till
den trälande tjänstekvinnan med sin bittra
och drastiska syn på lifvet. Bredvid dessa
figurer har hon äfven att framvisa ett gal-
leri af älskvärda gamla kvinnor, varma och
blida som mild höstsol, där de med bind-
mössa på det hvita håret och stickstrum-
pa i handen se på lifsföreteelserna med den
fridsälla ålderdomens optimism.
Ett talande bevis på smidigheten i hen-
nes konstnärsnaturell äro de vidt skilda ty-
per, hon under de senaste åren framställt.
Där möta oss gumman Berfelt i Anna Wah-
lenbergs skådespel »Lönndörren», Frosine i
»Den girige», fru Ström i »Blommor i drif-
bänk», Nille i »Erasmus Montanus», fru
Lyders i »Guldkarossen», fröken Häger i
»Oegentligheter», fru Kanrowa i Turgen-
jews lustspel »Arfskiftet», gumman Fadette
i det föråldrade sensationsdramat »Syrsan»,
den döfva gamla frun i Geijerstams »Svär-
far» samt den ampra svärmodern i »Min
sonhustru», många andra roller att förtiga.
Och nu, efter tjugufem års oafbruten
verksamhet i Thalias tjänst, står fröken
Ahlander mer konstnärligt stark än nå-
gonsin och med en sinnets spänstighet och
friskhet, som om de många åldriga kvinno-
skepnader, hon skänkt lif och karaktär på
scenen, föryngrat henne.
När man ser henne i hennes hem, hvars
ordnade och smakfulla prägel vittnar om,
att den talangfulla artisten äfven besitter
husliga intressen, och man där hör henne
tala, än om scenisk konst, än med värme
och sakkännedom fördjupande sig i spörs-
mål af allmängiltig art, har man nyckeln
till hennes andliga friskhet gifvcn. Det är
hennes kärlek till lifvet i dess mångfald af
former och yttringar; lifvet väcker hennes
varma sympati, dess skuggor och dagrar
framkalla hennes medkänsla eller glädje,
och om dess löjliga svagheter ovillkorligen
fresta hennes ironi till anlopp, blir denna
ironi aldrig skarpare, än att konstnärin-
nans egen optimistiska lifsuppfattning
förmår klinga igenom.
Däraf det artistiskt vederhäftiga i hen-
nes konst och det sunda och helgjutna i
hennes personlighet.
Hennes lifskärlek tog sig särskildt ett
vackert uttryck, då hon vid ett tillfälle be-
rättade om den sjukdom, som i våras var
nära att bryta hennes krafter och för hvil-
kens häfvande en operation blef nödvändig.
När läkaren för henne förklarat, hur sa-
ken stod och hon måste besluta sig för det,
som var oundvikligt att genomgå, såvida
hon skulle ha någon utsikt att återvinna
hälsan, genomkämpade hon med sig själf
ett kvalfullt dygn, ty operationen kunde
likaväl bringa död som lif. Aldrig tillförene
hade behofvet att lefva känts henne star-
kare, och hon tyckte, att det ännu fanns så
mycket, som hon kunde och borde uträtta
i lifvet. Småningom återvann hon emeller-
tid sin sinnesjämnvikt och med den resig-
nationen och modet, och lugnt lät hon sig
föras till operationsbordet, efter att, ord-
ningsmänniska som hon är, noggrannt ha
beställt om sitt hus.
Efteråt, när hon ånyo fått riktigt fot-
fäste i lifvet och hon första gången trädde
utom sjukrummets väggar, möttes hennes
öga af den nyss framsprungna sommaren
— det var i juni månad —• och det tycktes
henne, som om natur och människor, luft
och skyar tedde sig i ett ljus, klarare och
skönare än någonsin tillförene.
Vänners röster nådde åter hennes öra,
och helsad af deras handtryckningar, gick
hon ånyo ut i lifvet, tacksam och glad, med.
skärpt andlig syn och hörsel, som stundom
den får, hvilken känt luftdraget från dö-
dens vinge.
Det blir ett utslag af hennes egen inne-
boende lifsglädje och käckhet, då hon i
nästa vecka på sin recettafton visar sig för
teatervännerna, dels som den dråpliga fru
Bonivard i »Duvals skilsmässa», dels som
den hurtiga och hjärtegoda fru Monika i
»Evas systrar». Utan risk att spå orätt kan
man förutsäga, att publiken då skall ägna
Tekla Ahlander en entusiastisk hyllning
för allt, hvad hon under sin tillryggalagda
teaterbana skänkt af gedigen och frisk
konst och därjämte en uppriktig tillönskan,
att ännu många lifstyper måtte genom hen-
ne taga gestalt på »do bräder, som föreställa
världen.»
Ernst Högman.
SÅNGENS VÅR.
P
ris eder, toner, som vingat
vår känsla i unga år!
I eder vår lifsfröjd klingat,
vår klagan vid vänners bår,
hvad skärast vi drömt och diktat
I skönhetsskrud liafven skänkt,
livad bäst vi velat I biktat,
I tolkat hvad högst vi tänkt.
Men aldrig makten hos eder
så djupt och så fullt jag känt,
som när i de ungas leder
jag stod, en sorglös student.
Om öfver min vårdags gamman
en vemodsskugga sig bredt,
I smälten harmoniskt samman
min fröjd och mitt ve till ett.
Se’n dess I ständigt mig följen,
så glada som lärkors skri,
när vågen sprängt sina höljen
och sorlar jublande fri ;
. och aldrig varder mitt sinne
så åldradt, att jag ej har
för eder en sträng där inne,
som dallrar till återsvar.
Ty sjunker dagen så mulen
och tyngande hvardagsgrå,
att knappt en solglimt förstulen
på skuggorna mäktar rå,
än kunnen I minnen locka,
så soliga, för min syn,
att molnen, som tätt sig sko’cka,
med ens förjagas från skyn.
Jag ser, hur eldarnc glimma
från slätten en Valborgskväll,
då vi i skymningens timma
åt ljuset ägna vårt hell;
jag hör, hur sångerna klinga
inunder livita banér
att våren en hyllning bringa.,
när »härligt majsol 1er».
Jag minnes, hur Odinslunden
med hjältekonungens vård
i mörknande aftonstunden
blir »minnenas tempelgård»:
då blossen flämtande glöda
kring dunkel och skuggfylld gång,
till »hjältar, som bedja och blöda»,
det höjes en samfälel sång.
Jag milda toner hör sväfva
från klingande serenad,
när majnattens dagrar väfva
sitt flor kring slumrande stad.
livad vaknande kärlek skärast
sig diktar i aning och dröm,
hvad bäst den hoppas och kärast
allt böljar ur rytmens ström.
Jarg står på de stilla gårdar,
där tidigt skördade led
i skygcl af hägnande vårdar
förtros åt hvila och fred.
När fanorna djupt sig sänka
och vännerna sorgsna stå,
sin tröst dem tonerna skänka
och sia »ro i det blå».
O, ljude ock vid min kista,
när jag har somnat en gång,
en hälsning från lifvet, en sista,
i dig, du min ungdoms sång!
Det soliga ljus, som fyllde
min första leende vår
och mödans dagar förgyllde,
låt skimra öfver min bår!
E. N. Söderberg.
H
andarbetets vänners ut-
ställning. FÖR IDUN AF
E. G. FOLCKER.
D
ET ÄR i sanning en för svenska kvinnor
stolt anblick, som i dessa dagar erbjuder
sig i konstakademiens tre stora utställnings-
salar. Dessa väggar, som många gånger visat
oss talrika konstens verk både af lärlings- och
mästarhand, både från förgångna tider och
från de sista dagarna, ha dock aldrig ännu
varit bakgrund för en så rik, så växlande och
dock så genomgående förträfflig samling af
konstverk.
En stolthet för kvinnan är det, att det är
den kvinnliga konstfärdigheten, som här en-
sam producerat sig, och orsaken till det vackra
och ypperliga resultatet är, att denna arbetat
uteslutande på sitt eget speciela och legitima
område.
»Handarbetets vänners» hela verksamhet,
uttäukt, påbörjad och genomförd af kvinnor,
är en af vårt lands allra vackraste företeelser
på det konstnärliga området, så mycket mer
att skatta, då vi i detta afseende jämföra oss
med många andra länder, äfven dem, som eljes
varit före oss i allmänt konstnärlig utveck-
ling-
Då därför Föreningen nu firar sin tjugufem-
åriga tillvaro med att i samlad grupp fram-
visa alstren af denna sin långa och fram-
Bland nu befintliga Gacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO C3-iiid.med.aij
vid 18S7 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
