Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 97. 6 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
— 2 —
I rån ungdomen hade hon varit van vid
allt slags arbete, och med sina tjänarinnor?
hjälp sydde hon, ända tills barnen blefvo
vuxna,, deras kläder, och ända till sitt lifs
slut väfde hon at make och söner kostym-
tyg och klädningar till döttrarna ; men med
hennes utpräglade sinne för skönhet, äl-
skade hon dock framför allt att pryda sitt
hem med konstväfnader. Handarbetets vän-
ner hade i henne en af sina bundsförvanter.
Besölc-där gjorde hon gärna, och försedd
med nya mönster återvände hon hem för att
med. spole och nål skaffa ännu flere vackra
textilarbeten, eller för hvad de inbragte på
annat sätt öka hemmets trefnad. Ivort före
sin död fick hon se en person väfva flamskt,
och strax var hon färdig att skaffa sig en
väfstol och själf lära sig väfnadssättet.
Hur mycket hon än älskade detta sitt
vackra arbete, så när hälst hon behöfdes på
ett annat område, var hon färdig att skynda
dit. Majorskan Atterbom var född sjukskö-
terska och hade de läkares, som vårdade
de sjuka, fulla förtroende. Vid. ett tillfälle
då hon efter flere operationer skötte sin
man, sade den värderade kirurgen dr. Alle-
rik Lindh : »Fru Atterbom, det är så bra,
som om jag själf hade gjort det.». I första
hand var det naturligtvis make, barn och
tjänare, som fingo vid sina sjukläger mot-
taga hennes behagliga, ömma omsorger, men
äfven släkt och vänner kunde så långt hälsa
och krafter tilläto få räkna på hennes hjälp.
Fru Atterboms deltagande för de lidande
glömmes aldrig. Pion förstod så väl andras
smärta och hade. en ovanlig förmåga att för
andras bekymmer glömma sina egna och
m.ed det hjärtligaste deltagande försöka att
hjälpa eller åtminstone lindra det svåra.
Detta, hennes förgätande af sig själf, var
hennes vackraste sida och grunddraget, kan
man säga, i hennes karaktär.
0 sådan husmor var det en glädje att
fa tjäna, i synnerhet när man lägger därtill,
att eftersom hon själf lade hand vid husets
sysslor, så förstod hon att värdera arbetet.
I sina tjänare såg hon sina hjälpande med-
människor och bemötte dem därefter. I
allmänhet. hade hon genom sin godhet, pa-
rad med fasthet och allvar, lätt att vinna
underordnades kärlek, aktning och förtro*
en(Je> ^etta visste hon att uppskatta.
Två tjänarinnor, som ännu outvecklade vid
unga år kommo i hennes tjänst, ha stan-
nat där den ena i 35, den andra i 31 år.
Båda mottogo på hennes födelsedag 1889
Patriotiska sällskapets medaljer. När hon
fästade den på hennes bröst, hvilken i tjän-
sten var äldst, sade hon leende: »Lilla Titti,
du har så innerligt väl förtjänt den, men
jag kunde kanske också ha en liten del i
den.»
Dessa tjänarinnor blefvo med åren nästan
som medlemmar af familjen. På julafton
deltogo de så väl i undfägnaden som i hus-
andakten och julklappsutdelningen. Denna
högtid firades på samma sätt som den i
släktled firats inom Atterbomska och Tiger-
schiöldska familjerna. Allt i huset skulle
dagen förut vara undangjordt, så att, när
morgonsolen på julafton lyste in, var det
full helg.
1 allmänhet höll majorskan på gamla
goda traditioner, och så väl allmänna som
enskilda högtidsdagar ville hon fira så, att
det uppväxande släktet af dem fick in-
tryck för lifvet. Till och med söndagen
skulle ha sin egen prägel. Hon tyckte ej
om, att man den dagen bar sin hvardags-
klädning eller tvärt om.
Den utmärkta husfrun var den bästa ma-
ka och moder. Hennes natur var moderlig.
Alla sina barn hade hon själf närt och fo-
strat, och små barn i allmänhet väckte hen-
nes intresse. Det påstås, att det var ett nöje
att se henne handtera sådana där små
hjälplösa varelser. Hennes hand var alltid
varm och mjuk, men ägde på samma gång
denna fasthet, som inger en känsla af trygg-
het.
Fru Atterbom hade af naturen ett jämnt
och godt lynne, paradt med djupt allvar,
men så väl hon som hennes man voro glada
och skämtsamma. Mildare tillrättavisnin-
gar åt barnen skedde därför gärna med
skämt,_ men voro till följd af allvarets un-
derström, som genomgick det hela, ändå
mycket verksamma.
Den ömhet, hvilken enligt tidens sed hen-
nes man icke lagt i dagen, visade fru Atter-
bom i rikt mått sina barn, men något fjäsk
liksom koketteri ville hon ej höra talas om,
icke heller pryderi. Flickorna uppfostra-
des till ansvar för sig själfva. »Dessutom,»
så föllo hennes ord, »när nu också flickorna
åka velociped, kan man verkligen inte
längre hålla ut att vara förkläde åt dem.»
bönerna följde hon så långt hennes mo-
dersöga kunde nå och ändå längre, ty hvad
hon ej såg, det kände hon på sig, äfven i
detta en äkta gammal-nordisk kvinna, och
hvad hon angaende de sina anade, slon säl-
lan fel. . _
Sönernas liksom döttrarnas kamrater om-
fattade hon med moderlig välvilja, och de
slöto sig i gengäld med förtroende till hen-
ne. Hon förstod så väl de unga, därför att
hon till sinnet alltid var jämnårig med sina
barn. Detta var kanske, mänskligt sedt, bå-
de hennes lycka och olycka, ty därför att
hon glömde, att lifvets sommardagar voro
förbi, tänkte hon aldrig på att spara sig.
Endast någon enda gång undslapp henne
ett ord om trötthet. Så yttrade hon, när
hennes fjärde son tagit studentexamen:
»Det är väl, att de icke äro flere, ty nu or-
kar jag ej med längre.»
I dessa sina söners och deras kamraters
kamp- och segerdagar deltog hon lifligt, och
sin vana trogen ville hon fira studenten så,
att han ej glömde sin festdag. I Göteborg
brukades det ej att blomstersmycka de
unga, när de väl approberade kommo ner på
gården till sina där väntande fränder och
vänner, men sedan fru Atterbom med en hel
blomstergärd mottagit sin äldste son och
dennes kamrater, blef detta snart bruket.
För hvad fru Atterbom ansåg rätt eller vac-
kert, drog hon aldrig i betänkande att rödja
väg. Den ordnande, praktiska husmodern
framlyste öfverallt, och man böjde sig för
henne, äfven där hennes uppträdande icke
ansågs påkalladt.
I hemmet var hon allas auktoritet, och
hennes praktiska förstånd och goda omdö-
me visade sig på flere områden kunna er-
sätta bristande fackkunskap.
En så praktiskt dugande och mot alla
hjälpsam dam kunde ej undgå att äfven
för offentliga värf blifva anlitad; och så
långt hon kunde, utan att svika de plikter
som lågo henne närmare, mottog hon dessa
uppdrag. Så var hon en energisk och myc-
ket intresserad ledamot af Styrelsen för
beredande af pension och lifränta åt gamla
tjänarg.
1897 hade hon i uppdrag att som en af
de ledande vid utställningen i Stockholm
ordna Göteborgs konstslöjdutställning och
att vara en af prisdomarne för hemslöjden.
Hur väl hon förstod denna, syntes vid ett af
hennes besök på Skansen.
Medan de flesta af besökarna där i stu-
gorna pliktskyldigast beundrade minnena
från förgångna tider, utropade hon vid åsy-
nen af det gamla husgerådet : »Kära ni, hvad
detta är roligt,» och så började hon beskrif-
va, huru i hennes eget föräldrahem något
dylikt haft sin plats, eller vid ännu äldre
saker, huru det sett ut i mormors och åld-
mors tid, allt så lifligt, att hennes följesla-
garinnor kände sig helt hemmastadda.
Majorskan Atterbom hade i allmänhet
god hälsa, och blef hon någon gång sjuk,
kurerade hon sig snart. Hennes omgifning
fäste därför ingen vidare uppmärksamhet
vid, att hon några dagar före sin död kla-
gade öfver ondt i armen, så mycket mindre
som hon själf ansåg det för reumatism, hvil-
ket hon ville bota med flitiga slag i väf-
stolen. 6
Den 3 nov. skulle hon fylla 60 år och vec-
kan förut hade våningen för vintern blifvit
iordningställd.
När majorskan söndagen den 29 okt. kom
ut till frukosten, berättade hon för sin yng-
sta dotter: »Jag hörde så tydligt en röst
hviska i mitt öra — du gode och trogne tjä-
nare, öfver en ringa ting har du varit tro-
gen ; gå in i din Herres glädje, jag vill sätta
dig öfver mycket — eller hur är det Hedvig,
du får hjälpa mig att slå upp stället»; och
så gick fru Atterbom in efter den bibel hon
fått som flicka och läste sedan under dagen
flere gånger det anförda stället i Matt
25: 21.
På onsdagsmorgon var hennes gamla ko-
kerska icke riktigt frisk, hvarför majorskan
för att spara henne själf gjorde torguppkö-
pen. Sedan lade hon sista handen vid hem-
mets ordnande och begaf sig framåt aftonen
ut för att besöka en sjuk. På vägen dit
kände hon sig illamående, hvarför hon i
en droska återvände till hemmet. Inkom-
men i sin sängkammare, gaf hon själf order
om, huru hon skulle behandlas, och den an-
komne läkaren sporde hon, om hon ej fått
en svårare hjärnblödning. Han kunde ej
neka härtill, men tröstade omgifningen
med, att det därför icke behöfde vara nå-
gon öfverhängande fara. Fru Atterbom där-
emot kände dödens omedelbara annalkande.
»Gud vare min ande nådig,» utbrast hon,
drog smekande handen öfver dotterns, som
med hennes i sin satt vid sängen, och för-
lorade medvetandet. Ett par timmar senare,
den 2 nov., hade hennes friska, lifskraftiga
själ lämnat det förgängliga.
När hennes äldsta dotter, hvilken för stu-
dier vistades i England, eftertelegraferad
hunnit hem, sof redan i det vackra hemmet,
omgifven af blommor och ljus, hennes oför-
gätliga moder den sista tunga, djupa söm-
nen.
__ Hörsamlingens kyrkoherde bjöd där frid
öfver den döda, och sedan anträddes hen-
nes sista flyttning upp till universitetssta-
den vid Fyrisån.
I kapellet på den vackra kyrkogården
jordfästes hon af doc. J. A. Eklund, som
vid hennes bår talade om det friska, fulla
lifvets betydelse, när det lefves ej för oss
själfva, utan för andra; och så bars kistan
ut och nedsänktes i Atterbomska grafven.
Den ligger nära Carolinaparken, från hvil-
ken i den höstljumma vinterkvällen sån-
gerna för hjälten vid Lützen klungo. Det
var nationens fest, den 6 nov., också den
en dödsfest, men dock en segerfest, ty det
goda, hvarhälst det uppenbarar sig, dör
icke.
Amanda Leffler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
