Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 97. 6 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
SMÅSKOLELÄRARINNORNAS SAK.
S
OM EN VERKLIGT glädjande under-
rättelse kom det, att Iduns redaktion
välvilligt öppnat sina spalter för belysan-
det af en sak, som i sanning mer än de
flesta är bebjärtansvärd — nämligen små-
skolelärarinnornas löneförhållanden såväl
på landet som i staden.
Att en snar förbättring härutinnan är
lika berättigad som på det högsta af nö-
den, torde följande upplysningar kunna be-
visa.
Vi afse här närmast småskolelärarinnor-
nas ställning i rikets tredje stad.
Under de fem första tjänsteåren utgöres
lönen af 50 kr. i månaden. Af denna re-
spektabla summa göres dessutom ett må-
natligt afdrag till pensionskassan, så att
lönen på detta sätt reducerad slutligen ut-
göres af 4 8 k r. 6 6 ö r e. (Efter de fem åren
blir lönen 57: 30 i månaden.)
Inga vidlyftiga haranger behöfvas egent-
ligen för att bevisa, huru otillräcklig den-
na är.
Siffror tala härvidlag tydligare än ord.
Beräknas inackordering efter gängse pris
till 40 kr. pr månad, så återstår — 8 kr.
och 66 öre.
Att rätt kunna använda dessa, så att de
räcka till tvätt, kläder, skatt etc., därtill
fordras sannerligen en större beräknings-
konst än den, som inhämtas i matemati-
kens högsta stadium. Hvad som blir öfver
till att använda på den intellektuella ut-
bildningen — hvilket småskolelärarinnorna
såväl som hvarje framåtsträfvande individ
ha behof af 1— är lätt uträknadt. Skall då
verkligen i ett land, där regeringen satt
folkupplysningens höjande till sitt förnäm-
sta mål, deras arbete, åt hvilka mödrarna
först lämna sina små, så underskattas, att
de betalas med en penning, så ringa att de
omöjligt utan hjälp från sina hem kunna
reda sig därpå?
Ett af de förnämsta »skälen» mot löner-
nas höjande har alltid varit, »att de ha sina
hem i (ifrågavarande) stad och således ej
behöfva så stor lön.» I sanning ett talande
argument ! Hemmen skola således bidraga
till deras underhåll, och skall lönen (såsom
höga vederbörande låta påskina) endast be-
traktas såsom nålpengar åt välbergade
familjerä döttrar, ja, då’skulle vi ha skäl att
anse den för stor. Men detta är väl ej ur-
sprungligen afsikten. Borde det ej ur både
kristlig och social synpunkt vara tvärtom,
eller att dottern, för hvilka föräldrarna
gjort uppoffringar, sedan i sin mån återgäl-
dade desamma? Och därför kännas dessa
dåliga löneförhållanden mest tryckande för
de småskolelärarinnor, som hafva fattiga
hem och få betala sin inackordering efter
gängse pris samt sålunda äro hänvisade
till sig själfva.
Om betydelsen och vikten af det
arbete, som nedlägges i småskolan, därom
talas vidt och ofta, men ytterst sällan hö-
jes någons röst för »grundläggarnas» löne-
förhöjning.
Det har ofta inträffat på tal härom, att
småskolelärarinnornas arbete jämförts med
telefon-, telegraf- och fabriksarbeterskor-
nas arbete, och att de då befunnits jämfö-
relsevis högt aflönade. Det vore önskligt,
att man vid jämförelser ville — såsom sun-
da förnuftet bjuder — taga hänsyn till a r-
betets beskaffenhet och jämföra
dem med de i detta hänseende närmast stå-
ende, nämligen folkskolelärarinnorna.
Hvar och. en, som aldrig så litet sysslat
med undervisning, vet huru i hög grad tåla-
modspröfvande och just genom sin enfor-
mighet tröttande arbetet är i skolans lägre
klasser. .Vi tro, att alla mödrar, som själfva
sysslat med sina barns undervisning, skola
ge oss rätt härutinnan.
Småskolelärarinnornas oproportionerligt
låga löner framgå bäst af följande fall. I
Malmö hafva nämligen dessa •— för att
spara stadens medel — erhållit tillåtelse
att äfven läsa i 1 kl. folkskola. I detta fall
finnes alls ingen olikhet mellan en små-
och en folkskolelärarinnas arbete. Barnan-
tal lika,’lektionstid lika, hemarbete lika!
Men då en folkskolelärarinnä betalas med
100 kr. pr månad, erhåller en småskolelä-
rarinna endast en tillökning af 8 kr., såle-
des 57 kr. eller knappast 25 öre i timmen.
Finnes någon rimlig proportion härutinnan ?
En småskolelärarinna måste således för
att s j ä 1 f kunna försörja sig söka sig extra
inkomster.
Och just detta jäktande efter privatläs-
ning etc. har af den öfriga lärarepersonalen
framställts såsom ett kraftigt skäl till löne-
förhöjning. Således hänvisas småskolelära-
rinnorna till det, som af den öfriga lärare-
kåren anses förkastligt samt hämmande för
skolarbetet !
Hvad beträffar förslag till missförhållan-
denas afhjälpande, så finnes endast ett:
tillräcklig löneförhöjning.
Vi skulle kunna framdraga fakta, huru en
ung kvinna nyligen — vi tveka ej att säga
till följd af öfveransträngande nödtvun-
g e n privatläsning — brutits i förtid. Och
så kan ingenting sparas undan under de
»goda åren». Taflan är mörk, men sann.
Det vore önskligt, om kvinnornas förnäm-
ste målsman i vårt land, Ellen Key, ville i
Idun låna sin penna åt »de smås» talan, eller
att någon ville uttala sina tankar om en mi-
nimilön, en lön, som kunde föda sin inne-
hafvare utan försakelse af det nödvändiga-
ste, då denna år efter år plikttroget upp-
fyller ett mödosamt och ansvarsfullt arbete.
X.
ERIK XIV I DIKTEN. ANTECK-
NINGAR AF GEORG NORDENSVAN.
I.
» I T RIK XIV,» sade en målare, som hette
FJ Figge, »Erik XIV var en snobbig
kung — siden och mårdpälsar, båtfärder i
månsken, rödt skägg som jag.» Allt detta
till skillnad från Gustaf Adolf, som var
»inte alls. pittoresk, bara kyller och grått
— och tjock och fet och religiös ...»
Nå, det där får stå för Figges räkning.
Ett faktum är, att Erik XIV varit ett af
den svenska diktningens älsklingsbarn —
hvilket är ett bevis bland andra på, att det
ej är de sympatiska och vördnadsvärda
människorna, som äro de mest intresseväc-
kande och lockande till poetisk behandling.
Bland den svenska häfdens personligheter
är kung Erik onekligen en af de mindre
sympatiska, men detta har ej hindrat att
han gång på gång blifvit idealiserad till
romantisk hjälte. Hans olycksöde, straffet
som drabbade honom i lefvande lifvet, har
fått öfverskyla hans ogärningar, och hans
otillräknelighet urskuldar ju n å g o t. Som
bekant började en lofvande skolyngling en
kria med orden: »Vansinnig och omgifven
af dåliga rådgifvare kan jag ej annat än be-
klaga Erik XIV.» Deltag an de har han
liksom andra olyckliga rätt att fordra.
Han har också varit föremål för deltagan-
de och för försök till psykologisk förklaring
från skalder och författare af både högre
och lägre rang. Gustaf III intresserade sig
mycket för honom, äfven om den kungliga
författaren ej kom att behandla hans öde i
dikten. Lidner gjorde det däremot i sitt
sorgspel »Erik XIV», skrifvet i Paris 1781
men tryckt först 1800, 7 år efter skaldens
död, och uppfördt först 1843 på dåvarande
Mindre teatern i Stockholm.
Sedan har Bernhard von Beskow
1827 och John Börjes on 1846 och 1861
behandlat den olycklige konungen, hvar
och en i två femaktsdramer, det förra
skildrande Erik som konung, det andra som
fånge. Börjesons »Erik XIV» gjorde på sin
tid stor lycka på kungliga scenen. E d-
vard Bäckström upptog år 1870 i det
lilla skådespelet »En krona» Erik och Ka-
rin som föremål för en dramatisk dikt.
Efter honom följde Julius Sell man med
dramat »Kung Erik», uppfördt på gamla
operan 1886, och nu senast ha, som bekant,
August Strindberg framfört Erik i
två dramer och Adolf Paul i en.
Och i romanform äro Erik och Karin be-
handlade af Vilhelmina Stålberg
(»Karin Månsdotter», 1848), af Gustaf
B j ö r 1 i n (»Prokuratorn», utgifven anonymt
1886), af pseudonymen Karl Blinck
(»Erik XIV och Johan III», två romaner,
1892), af Per Thomasson och kanske
af Here. En holländsk författare (författa-
rinna ?) vid namn Wallis har ock behand-
lat Erik XIV i romanen »Furstegunst», som
utkom i svensk öfversättning 1887.
För det manliga släktet är den lustiga
parodien »Erik XIV» en gammal bekant
från studentspexen. Det är där, Karin
Månsdotters fader kallas »den bekante
korpral Månsdotter».
Nu skall läsaren inte frukta att få till lifs
någon redogörelse för alla dessa olika va-
rianter af kung Eriks saga — detta är en-
dast några anteckningar om den olika upp-
fattning af Erik och hans samtida, som i
dikterna kommer till synes och som har
sitt intresse för den, som i dikten söker en
återspegling af olika individualiteter och
af olika tiders synpunkter och karaktär.
Ty den Erik, Lidner, Beskow, Wilhelmina,
Börjeson, Björlin, Strindberg framställt -är
lika många olika personer som de olika för-
författarnes antal, och en hvar af dessa per-
soner är en produkt af sin tids åskådnings-
sätt och af sin skalds personliga tempera-
ment. Någon fotografiskt trovärdig bild af
den verklige Erik XIV, sådan han gick och
stod, skall man] ej vänta i någon af dik-
terna — en på sträng och intim historisk
källforskning baserad utförlig framställ-
ställning af honom finns ej i vår litteratur,
äfven om ansatser åt det hållet ej saknas
i rent historiska studier.
Lidner redan anger de dominerande dra-
gen i Eriks personlighet, sådan denne sedan
ingått i det allmänna medvetandet. I grund
och botten ädelt anlagd och rikt begåfvad
men svag och misstänksam har han sin far-
ligaste fiende i sitt eget jag. I tidens stil
— den för känslosamhet svärmande tidens
— har han många granna ord att säga om
ädelhet och om hjärta, och som en äkta
Lidnersk hjälte fäller han — liksom för öf-
rigt äfven de andra i stycket uppträdande
— gärna tårar öfver alla mänskliga olyc-
kor, däribland ej minst öfver tvånget att
visa hårdhet, hvilket tvång är härskarens
pålagdt.
»Ack, hvad det hjärtat särar,
att nödgas vara härd!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
