Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 99—100. 13 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 1899. _ 9
bragte den senare de-
len af sitt lif, umgicks
han mycket med skrift-
ställarinnan George
Sand (madame Dude-
vant), hvilken han i
sin beundran för hen-
nes snille karaktäri-
serade som »den stör-
sta prosadiktare frans-
männen äga. »
Det var äfven i Pa-
ris Heine på sin väg
Mathilde heine. mötte den bildsköna
lilla grisetten Mathilde
Mirât, med hvilken han flere år lefde tillsam-
mans i ett s. k. fritt äktenskap för att där-
efter genom vigsel göra henne till sin lagliga
hustru.
Hon var honom en trofast och kärleksfullt
hängifven maka, som ömt vårdade honom
under hans långvariga och svåra sjukdom.
Mathilde hade naturligtvis många beundrare,
vacker och älskvärd som hon var. Men den
tyske poetens varma och beständiga dyrkan
gjorde ett sådant intryck på henne, att hon
gaf sig fången åt honom och samtyckte att
dela hans lif. Sin anställning i en modeaffär
lämnade hon då, och affärens innehafvarinna
erhöll af Heine 3,000 francs i skadeersätt-
ning. Vid denna tidpunkt skref Mathilde till
Heine: ii i
»Henri, jag har offrat dig allt, som en är-
bar kvinna endast kan ge den man, hon älskar,
och som han aldrig kan gifva henne tillbaka.
Om du tror mig vara okunnig om, att du
köpt mig, misstar du dig. I fall jag samtyckt
att bli din älskarinna, är det därför, att bland
alla män, som förklarat mig sin kärlek, är du
den, som jag tycker bäst om, och vidare där-
för, att det påstås, att tyskarne skola vara
trofastare än fransmännen. Men du må ha
köpt mig eller ej, så anser jag dock icke, att
jag sålt mig 1 Jag skall aldrig lämna dig för
någon annan... du må älska mig eller ej,
göra mig till din hustru eller ej, vara grym
mot mig eller ej — aldrig skall jag öfver-
gifva dig. Hör du det — aldrig! aldrig!
aldrig ! »
Och som ofvan omtalats, infriade hon på
det vackraste sätt detta sitt löfte.
Den sista af de många sköna och snillrika
kvinnor, som omgåfvo Heine, där han låg
fängslad på sitt sjukläger, var Camilla Selden,
i Heines biografier kallad »La Mouche».
En vacker oktobermorgon 1855 anlände en
ung dam till Heines bostad och begärde att
få träffa skalden. Hon kom för att från en
af hans beundrare i Wien öfverlämna några
af denne till Heines dikter komponerade melo-
dier. Hon var vacker, välväxt och af medel-
storlek. Ljusbrunt hår föll i lockar kring
hennes själfulla, fina anletsdrag, hvari ett par
skälmskt, men på samma gång mildt blickan-
de blåa ögon strålade med ett varmt skimmer,
medan en käck liten
trubbnäsa förlänade
ansiktet en pikant an-
strykning. Den bild
af Camilla Selden, vi
här återgifva, stam-
mar gifvetvis från ett
långt senare skede af
hennes lif, då hvarje
spår af hennes fäg-
ring var utplånadt.
Hon konverserade med
Heine på det älskvär-
daste sätt och förstod
att öfverösa honom
med ett helt blomster-
CAMILLA SELDEN, »LA
MOUCHE». :
regn af komplimanger. Det var ju sålunda ej att
undra på, att hon genast behagade skalden, som
nu på sitt sjnkläger, ansikte mot ansikte med dö-
den, knöt ett vänskapsband med sin vackra gäst.
Då hon tog farväl, förärade Heine henne en
bok och bad på det enträgnaste, att hon snart
skulle komma igen. Hon ansåg emellertid
denna inbjudan som en vanlig höflighetsytt-
ring utan all betydelse, och först då Heine
skriftligen och i en mycket smickrande form
upprepat sin önskan, förnyade hon besöket.
Från denna stund styrde La Mouche dagli-
gen sina steg till diktarens hem, och hennes
besök därstädes upphörde först fem månader
senare en dyster februarimorgon, då stoftet
af Heinrich Heine fördes till det sista hvilo-
rummet. Själf afled hon i Rouen 1896, vid
62 års ålder, som lärarinna i tyska språket
och litteraturen.
Helt nyligen bar telegrafen bud kring
världen, att den store skaldens syster och
en af de pietetsfullaste hägnarinnorna af
hans minne, Charlotte Embden, aflidit i Ham-
burg. Hennes porträtt återfinnes i Idun n:r 82
för i år. Med Charlotte Embden torde den
sista af de många ömma och fina kvinnor,
som stått skalden nära under hans lif, gått
ur tiden.
J^ÎNu sofva de alla i
jorden och själf slum-
rar diktaren sedan
nära ett halft sekel i
Père-Lachaises mull,
slumrar där i smärt-
fri hvila efter ett lif,
som bragte hans tita-
niska ande grymma
marter, åt hvilka han
gifvit uttryck i flere
af sina mest gripande
och klangfagra stro-
fer.
(Efter G. Karpeles’ nyligen
utkomna monografi öfver Hein-
rich Heine.)
HEINES GRAF
PÅ PÈRE LACHAISE.
ifiNKL HIKE
r
mM
mmm
mm
JULSTÖK.
N
U SYNES OCH HÖRS, att mot julen det lider.
Hvad brådska och stök efter gammal sed!
Ja, surret i bikupan högsommartider
är tystnad och ro, om det jämförs därmed.
Vid husliga härden man fejar och rustar
och skurar och tvättar och stryker och syr;
man kokar och steker och bakar och pustar
samt svettas otroligt vid tusen bestyr.
Och julen som vanligt stför ut sina håfvor:
man drager och kör och man knogar och bär;
och iltågen komma med varor och gåfvor
samt kärkomna gäster från fjärran och när.
Och körsvenner hojta och spårvagnar ringa
och lifsfara råder på gator och torg,
där stora och små som i kapplöpning springa
med knyten, paketer och kasse och korg.
Effektfullt belysta butikfönstren pråla —
hur smakfullt man ordnat dess granna lull-lull!
Hvad mångfald artiklar : från smycken som stråla
till tröjor och strumpor och Fat och kastrull.
Hvad härliga saker i leksaksbutiken :
soldater och vagnar och hästar och får
samt dockor, som stirra förnämt på publiken,
där tåhöjd med plattryckta näsor den står.
Ståndsrepresentanter på torget sig samla,
där ståndsskillnad noga och strängt stakas ut,
och, trogna mot ståndstraditionerna gamla,
man tål därvidlag icke ringaste prut.
Hvar ståndsperson bör det förståndet ju äga
att göra för ståndet en präktig reklam
och ståndsmässigt nog emot folk gå tillväga,
gom utanför ståndet beskåda dess kram.
Med blommor och »stakar» af mångfärgadt papper
man starkt söker reta till skönhetsbegär;
mot gipsfolk och fä må du visa dig tapper
och äfven mot »sprattlande gubbarnes» här.
Se nissar och nassar och grisar i massa
dig bjudas af gummor med bakslugt geni!
Ja, allting är anlagdt att fresta din kassa —
o, måtte den blott stå dig nådeligt bi!
I brådskan och vimlet och julmarknadsståten
man glömmer allt in- liksom utrikes bråk:
ger all politik för en vecka på båten,
ty hvem har nu tid med dess eviga tråk ?
I krigets trumpeter energiskt man tutar,
men marknadstrumpeterna ljuda mer gällt.
Sak samma precis åt hvad åsikt man lutar:
nu lutar man fisk, det är mera reellt.
Om öfver- och underklass upphör man strida,
ty alla slags »klasser» ha jullof nu fått.
Och samhällsproblemen sin lösning få bida:
på julklapps- och grötrim man grubblar ju blott.
»Det jäser af oro i samhällekroppen»,
så säger man ständigt, och väl är det sant —■
men fritt må det jäsa från tån upp till »knoppen»,
ty nu jäser juldegen riktigt galant.
Vid doften, af granar och julgröt och stekar
samt bakverk och skinka och allt annat godt,
vid glada trumpetstötar, jubel och lekar
snart julen gör intåg i koja och slott:
den gästen kan rymmas, fast stugan är liten —
den gästen kan fylla det stoltaste slott.
Välkommen, o, jul, du den sista i sviten
af alla de hundra oss seklet bestått!
L— A.
»HVAR STÅR DET SVENSKA
RARNET?»
I
NGA BARN UPPFOSTRAS så strängt
efter hygienens lagar och förblifva barn
så länge som just de engelska. Jämför
t. ex. en sextonårig engelsk flicka med sina
korta kjolar och fritt hängande hår, redo
att deltaga i brödernas lekar, med en lika
gammal, konfirmerad liten Stockholmsfrö-
ken i sin långa klädning, och ni finner
snart att intet är gemensamt för dessa båda
mer än det siffertal, som utmärker deras
ålder. Utan att vilja jämföra svenska barn
med vare sig de franska eller de tyska, öf-
ver hvilkas uppfostran en svensk moder
kanske känner sig lika chockerad som den
engelska, anser jag dock följande lilla upp-
sats af mrs Alic Tweedie vara af intresse.
Under rubriken »Utländska barn»
skrifver mrs T.
»Plur är det möjligt för ens hälften af ut-
ländska barn att någonsin växa upp till
män och kvinnor? Det slår hvarje britisk
moder med förfäran att se hvad de äta och
dricka samt hur de klädas. Titta blott på
dessa förtjusande små franska barn i sina
hvita låghalsade klädningar och korta ar-
mar på en sådan här kall dag. Det faller
ingen in att de skulle behöfva en kappa,
fastän monsieur le pére, söm leder dem vid
handen, själf har funnit för godt att påtaga
en varm öfverrock. De äro blott fem och
sex år gamla, de små älsklingarna, men de
ha dock sina armband och ringar samt ko-
rallband om halsen. Hvad mera kunna de
begära såsom vuxna kvinnor? Samma pryd-
nader, fast af kostligare metall. Hvilka fina
små silkesstrumpor i de snöhvita skorna,
hvilka förtjusande hattar af spetsar och
tyll, och last but not least, sådana små
miniatyrparasoller, kantade med spetsar.
Se där spatserar det lilla paret, påklädt
som ett par utställningsdockor, bjäfs och
garneringar utan all ände. Deras kostymer
måste ha kostat flere hundra francs. Alla
dessa broderier representera pengar, och
dock äro deras små ben och armar bara i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
