Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 101—102. 23 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
HiL ALPMILD AG BELL (»LOVISA PETTERKVIST») I SITT SKRIFRUM.
EFTER FÖR IDUN TAGEN FOTOGRAFI AF A. BLOMBERG.
TILL LOVISA PETTERKVISTS
PORTRÄTT.
D
ET ÄR NÅGOT särskilclt förknippadt
med julen framför alla andra hälger.
Den har ju sedan gammalt varit förbröd»
dringens högtid, den gör människorna goda,
glada, öppenhjärtiga, den rycker för några
timmar förkonstlingens mask från våra an-
sikten och låter våra hjärtan klappa af den
lyckokänsla, som leder sitt ursprung från
julljusens skimmer och barnaskrattens
klang inom hemmens väggar.
Julen är framför allt de muntra familje-
festernas högtid, hvarvid det solida sven-
ska skämtlynnet slår gäcken lös och då
livar och en plägar få en liten gadd stucken
i sin Achilleshäl, utan att lynnena bli min-
dre rosenröda för det.
En representant, och en fullödig sådan,
för just detta fria, breda skämtlynne här-
uppe på »Heimskringlas panna» är Lovisa
Petterkvist, de svenska hemmens afhållna
väninna och diktarinna. Det är således icke
ett tillfälligt sammanträffande af tid och
person, då Idun vid julens gryning träder
öfver de svenska hemmens tröskel, med de
sympatiska dragen af denna författarinna
blickande fram ur sina spalter. Ty hon har
sedan länge sin plats gifven inom de sven-
ska familjerna, af hvilkas medlemmar hon
tecknat så träffande porträtt, och vid jule-
tid hör hon mer än någonsin hemma i deras
kretsar; där intar hon hedersplatsen i soff-
hörnet eller länstolen, hvarifrån hon be-
rättar sina småstadshistorier eller stock-
holmsscener, berättar på sitt kärnfriska
sätt, medan äpplena stekas i kakelugnen.
Tegnér säger någonstädes att »det äkta
löjet är en blixt ur själen, som gör den träf-
fade dårskapen transparent.» Till dessa
kvickhetens strålkastare hör måhända ej
Lovisa Petterkvist; det är oförenligt med
hennes enkla, borgerliga natur att sträfva
så högt som till den gudaingifna kvickhe-
tens olymp, men där hon vistas inom hvar-
dagsvärldens gränser, ser hennes öga skarpt
och på samma gång kärleksfullt. Därför
värmer och vederkvicker hennes löje på
samma sätt som den sprakande björkveds-
brasan i en hemtreflig herregårdssal.
Säkert har den svenska läsvärlden beräk-
nat, att bland årets litterära julflöden nå-
gon bok skulle bära Lovisa Petterkvists
namn. Ingen har velat sätta full tro till,
hvad hon meddelade i slutet af sina i Idun
i somras publicerade europeiska resebref
att »Lovisa Petterkvist nog ej skulle komma
igen vidare.»
Men det förhåller sig emellertid så. När
Lovisa, Petterkvist jämte sin synnerligen
goda väninna, fru Alfhild Agrell, för ett par
månader sedan återvände från sin årslånga
vistelse i Schweitz, gjorde vi dem en visit
och fingo då till vår öfverraskning se, att
fru Lovisa ej snört upp sina kappsäckar,
emedan hon ämnade fortsätta resan till
Jockmock, bara hon hunnit hvila ut litet.
Hon längtade s å efter Ruffen.
Skrifva? Nej, det ämnade hon ingalunda.
Pion hade sagt sitt sista ord. Därhemma
väntade henne nu en mängd af husliga plik-
ter, .som hädanefter komme att fylla hen-
nes lif. Ett pennans .verk skulle hon dock
ytterligare velat utföra, innan hon för all-
tid återginge till privatlifvet däruppe i det
svenska framtidslandet, och det vore; ten.
dramatisering af sina båda böcker.
Lovisa Petterkvist på scenen! Tänk er
alla dessa roliga typer och situationer i
rampljuset och framställda, af goda arti-
ster! Fröken Rus.tan vore . som klippt och
skuren till fru Lovisas roll.
.Skalden Tavaststjerna,. fö,r hvilken fru
Lovisa en gång utvecklade sin idé, förkla-
rade, att däri låg en hel guldgrufva förbor-
gad. ...............
Nu har fru Lovisa upprepade gånger sökt
gifva dramatisk form åt skildringarne, men.
påstår att det ej lyckats, henne, ehuru hon
har att tillgå hjälp af Alfhild Agrells emi-
nenta sceniska skriftställaretalang. Men
måhända, skall det lyckas den .senare, som
på allvar ämnar upptaga sitt länge afbrut-
na dramatiska författareskap, att »sätta Lo-
visä i scen». .
Medan nu den präktiga Norrlandsfrun i
sin hemstad vid polcirkeln går att fram-
lcfva lugna, lyckliga år vid Ruffens sida,
sitter fru Agrell i Stockholm för att full-
följa den talangrika diktarverksamhet,
hvars hittills varande hörnstenar äro skå-
despelen »Räddad», »Dömd» och »Ensam»
samt de ypperliga berättelseserierna »Erån
land och stad», »På landsbygden» och »Un-
der tallar och pinier».
Hon vill lämna den litteraturintresserade
allmänheten ersättning för fru Lovisas af-
slutade författareskap genom att konstnär-
ligt skildra det djupa och allvarliga i män-
niskornas färd ; dock skulle vi mycket miss-
taga oss, om hon ej därvid kommer att låta
något af fru Lovisas fjällfriska humor lysa
igenom.
Man behöfver endast se henne småle för
att finna, hur mycket hon har gemensamt
med sin norrländska väninna.
Bästa beviset är det porträtt af diktarin-
nan,. som Idun meddelar i sitt dagsnummer
och som är raka motsatsen till fotografens
först .tagna plåt, hvilken återgaf ett allvar-
ligt och tankfullt kvinnoansikte, hvars bä-
rarinna ej kunde vara någon annan än fru
Agrell, hvaremot den här bildens slående
likhet med Lovisa Petterkvist ej torde läm-
na någon i tvifvel om de båda diktarin-
nornas andliga och lekamliga syskontycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
