Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 101—102. 23 december 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a
p
•o
S» *
3
H
»
a
*
*
?»
»
*
o
©
©«
•t
P+-
tat
0
p. o
r> w
>-t
g
; o
£g
n Q9
* ®
*1
3
»
»
m
■D p.
1 TJ®
1 » «
’-O: JO
II
3 X-
om~
3?|
fi
n.=£
OQ »J:
IDUN 1899.
kommer» ; det gäller blott, att vi ej
stirra oss blinda på det stora sammansatta
maskineri, som kallas stat, och antingen
taga. detta för ett underbart något, som
med mystisk kraft skall omskapa mörker
till ljus, eller också anse denna inveck-
lade mekanism för den egentliga orsaken
till »tidens ondska», mot hvilken den en-
skilda människan ingenting förmår uträtta.
Det gäller blott - att individen ej söker
utbreda sin verksamhet öfver ett större fält,
än hans gndliga synförmåga klart förmår
uppfatta; det är af största vikt att kon-
centrera sitt arbete på ett eller ett pax
punkter i sänder, så att den nödiga ener-
gien ej får utbreda sig öfver allt för stora
områden och bli, så att säga, uppspädd,
förtunnad och snart nog förflyktigad i
tomma, tanklösa talesätt.
Här finnas just nu en mängd uppgifter,
som kräfva kraftigt ingripande från den
enskilda människan samt från hemmen,
men här skall dock först och främst på-
pekas den trängande nödvändigheten att
vidtaga nödiga åtgärder för att, så mycket
som möjligt, söka skydda barn och ungdom
för den andliga smitta, som genom munt-
liga och skriftliga skildringar af last och
brott spridas bland vårt folk.
En vaken och tänkande läsekrets har nog
gifvit akt på, huru uppseendeväckande
tilldragelser alstra härmningsbegär, och
att hemska brott, s. k. »dramer» m. m. i
den ohyggliga genren, smittat från sig, upp-
repats, först af äldre, sedan af ungdom och
till och med af minderåriga, hvilka antin-
gen ofta ha hört skildringarna af slika
ohyggligheter eller också insupit smittan
genom att läsa utförliga beskrifningar där-
om.
Det är ju sa.gdt, att hvarje folk får en så-
dan regering, som det förtjänar. Möjligen
ligger det iiågon sanning i ett dylikt på-
stående ; säkrare är dock, att ett folk får
den litteratur, den dramatik och konst det
förtjänar, det vill säga erhåller sådana and-
liga produkter, som motsvara den andliga
ståndpunkt, på hvilket det stora flertalet
af folket befinner sig. Osunda produktio-
ner af antydda slag skulle säkerligen ej
förmå skaffa sig ingång bland ett folk,
utan att där förut fanns stor mottaglighet
för smittoämnen.
Vi känna alla mer eller mindre noga till
arten af den litteratur, ur hvilken mycket
af sekelslutets skörd uppvuxit, men vi böra
väl tro, att detta utsäde gjordes i den före-
ställning, att ett hänsynslöst blottande af
moraliskt elände skulle kraftigt befrämja
ungdomens tillväxt i sedlighet. Man skulle
lära dygd genom intim bekantskap med
last, aktning för människolif af massmör-
dare, ärlighet af stortjufvar och rättrådig-
het af förnäma svindlare.
Tankegången, så förvänd den än är, kan
dock ej kallas ny, men de smittofrön, hvil-
ka slumrat däri, ha nu visat sig äga en
stark förmåga att slå rot i sekelslutets, för
dem så väl beredda jordmån, hvadan det
nu måste bli en verklig lifsfråga för hela
vårt folk att skydda unga emottagliga sjä-
lar för upprörande skildringar af laster och
brott. Någon ny boklitteratur af antydda
art torde vi väl ej nu ha att frukta, men
den, som redan finnes, är ju lätt tillgänglig
för hvem som vill göra bekantskap därmed.
Dessutom hafva vi i vår dagspress en rikt-
ning, som utgör ett slags efterklangs-ro-
mantik och dramatik, hvilken är ägnad
att tända vådeld i yngre och äldre, för last
och brott disponerade sinnen, och vi veta
— 6 —
ju, att just sådana alster söka och finna
sina hundratals läsare. Det beror dock helt
och hållet på allmänheten själf, d. v. s. på
en samverkan emellan individerna i hvarje
familj, att få detta skadliga missgrepp rät-
tadt.
Tidningspressen är ett mycket känsligt
instrument och förnimmer lätt hvarje för-
ändrad stämning bland allmänheten, ty lika
visst, som både bok- och dagspress utöfva
en god eller skadlig inverkan på allmänhe-
ten, inverkar dennas smakriktning på pres-
sen, särdeles i en tid då all konkurens är
uppdrifven till våldsam feberhetta.
Hafva hemmen blott en gång fått blicken
öppen nog för att kunna inse tillvaron af
en dylik växelverkan, fatta de äfven det
stora ansvar, som ligger på hvarje familje-
medlem, och medlet att snabbt hejda
osunda litterära utsväfningar finnes nära
till hands.
Man kan dock göra mera för att hindra
smittofröna att spridas och slå rot, än att
blott stänga hemmet för all osund läsning.
Ett verksamt medel att skydda barns och
unga personers lättrörda fantasi, är att
själf aldrig, vare sig i det egna
hemmet eller annorstädes, tala
om något slag af dessa liemska
tilldragelser, hvilka formligen hopa
sig kring seklets solnedgång.
Hvar och en, som ej har någon plikt att
taga befattning med denna ruttenhet, hvar-
je individ, som hvarken direkt eller indirekt
kan gagna eller hjälpa de olyckliga, som
närmast få lida genom ett eller annat af
dessa många brott, har en oafvislig mora-
lisk plikt att tiga och taga till hjärtat den
apostoliska varningen : låter sådana
laster ibland eder icke ens näm-
da varda. Genom att på detta sätt söka
»tiga ihjäl» smittofröna, icke allenast skyd-
das vår närmaste omgifning från att i fan-
tasien upptaga och bearbeta osunda och
farliga ämnen; tystnaden gifver dessutom
unga själar det starkaste intryck af, hur
otillbörligt och simpelt det är att opåkal-
ladt taga något slags befattning med män-
niskoförnedrande tilldragelser.
Af erfarenhet har jag lärt, att unga män-
niskor, hvilka på nämnda sätt fått ett in-
tryck af otillbörligheten att välja allehan-
da styggelser till samtalsämne, aldrig ens
känt sig frestade att läsa om slikt elände,
och om någon sådan läsning händelsevis
fallit dem i händerna, ha de med afsky ka-
stat den ifrån sig. Och dock har detta ej
skett af ren okunnighet om tillvaron af
brott och last; något dylikt vore icke ens
möjligt och ännu mindre gagneligt, men
det är de intima skildringarne, de ohygg-
liga detaljerna, om hvilka dessa personer,
äfven vid mognare, ålder, afsky att taga
kännedom. Detta bevarar dem också från
den farliga oseden, eller rättare synden,
att med ett enda ord lämna bidrag till sam-
tal om sin brottsliga nästa, därvid, utom
annat ondt, äfven så lätt förekommer, att
sten lägges på börda samt att opinioner
bildas, hvilka, kanske mindre sällan än man
tror, utöfva inflytande på rättsskipningen.
När jag ser dessa storstilade rubriker och
pompösa afdelningar i skildringar af ifrå-
gavarande art, undrar jag alltid, om den
stora allmänhet, som ord för ord slukar
detta gift och sedan genom samtal, diskus-
sioner och undersökningar efter motiv till
den och den grymheten vidare sprider smit-
tan, lefver i djup okunnighet om brotts-
lingars ärelystnad.
Mycket af det ohyggliga, som förekommit
under de senaste åren, borde dock kunnat
väcka en allmän uppmärksamhet på just
detta faktum. Herostratos, som för att vinna
ryktbarhet ej fann annan utväg än att tän-
da eld på Artemistemplet i Efesos, har haft
många själsförvanter äfven bland vårt folk,
och det är ej så länge sedan vi sågo märk-
liga prof på, att en dylik fördärflig lystnad
efter att bli ryktbar äfven kan förekomma
bland fantastiskt anlagda kvinnor.
Hvarje tjänsteman vid våra straffängelser
känner nogsamt till denna lystnad, som
ej är ovanlig bland tjufvar, i synnerhet
bland den grupp däraf, hvars tidigare brag-
der blifvit vidlyftigt beskrifna i tryck och
hvars konterfej på samma väg blifvit be-
kant för allmänheten. Dessa — och äfven
andra — beryktade brottslingar samla un-
der strafftiden sin uppfinningsförmåga
kring frågan, hvad de härnäst måste före-
taga sig för en ogärning, för att då ånyo
kunna få äran att med trycksvärtans till-
hjälp blifva presenterade för Sveriges be-
folkning, njuta af yrkesbröders afund samt
väcka efterapningslust hos de mindre för-
sigkomne själsförvanterna.
Till och med dödsdömde fångar hysa en
dylik äresjuka in i det sista, och jag har
varit i tillfälle att ur första hand få höra,
hurusom en af de senast afrättade brotts-
lingarne gifvit sina gamla fängelsekamrater
löftet, att de skulle »få heder» af honom
på hans dödsdag, och jag vet också, att
han väckte deras beundran genom sin raka
hållning vid sin gång mot afrättsplatsen.
Ända in i senaste tid har det varit en
trosdogm, att offentliga afrättningar skulle
blifva »andra till skräck och varnagel», fast
de i själfva verket voro ett slags för-
klädt folknöje, hvilket utöfvade en verkan
rakt motsatt med den afsedda, och därför
torde afrättningar komma att framdeles un-
dandragas en nyfiken allmänhets åsyn samt
genom en lämplig tystnad rörande detaljer-
na ändock säkerligen väcka en hälsosam
skräck och fasa för brottet.
Det är långt ifrån sällsynt att höra he-
derliga mogna män och kvinnor röja en stor
benägenhet för att »tänka sig in» i den eller
den lagbrytarens eller själfmördarens kasus
samt för sig söka klargöra, huru de, i lik-
nande fall, skulle ha handlat. Det blir då
företrädesvis kassaförskingrares och förfal-
skares så kallade »dumma drag», som fram-
plockas och framläggas för uppmärksamma
åhörare.
Man behöfver verkligen nu om stunder
blott ögna igenom rubrikerna i dagspres-
sen för att se hvilka slags brott, som i den
hemskt rikhaltiga listan äro de mest van-
liga, och om man äfven måste medgifva,
att andra starkt medverkande orsaker till
bedrägerierna och andra oredligheter fin-
nas, är det dock säkert nog, att det myckna
och utförliga skrifvandet och talandet om
alla slags brott starkt bidrager till att de
så ofta förekomma.
Det är ingalunda någon försakelse att
iakttaga en absolut tystnad rörande alla
dylika tilldragelser, tvärtom är det en ljuf-
lig fridfullhet att under sitt dagliga arbete
veta sig vara befriad från att få själ och
sinne upprörda af skildringar öfver ohygg-
ligheter och olyckor, hvilka det ej står i
vår förmåga att vare sig afböja eller lindra.
Och hvad sällskapstonen angår, kan den
blott vinna därpå, att hvarje ämne af an-
tydda beskaffenhet därifrån bannlyses och
lämnar rum för tankar och ord, hvilka äga
förmåga att skapa en renare atmosfer i
våra sällskapliga samkväm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0810.html
