Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 101—102. 23 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så blott ännu ett ord till äldre personer,
hvilka tro sig göra nog för att bevara unga
själar från smittan af last och brott, genom
att antingen sitta och h v i s k a med hvar-
andra därom i barns eller unga personers
närvaro, eller också under mer eller mindre
klumpiga förevändningar sända ut de unga
för att själf bättre kunna frossa af ohygg-
liga skildringar! Detta sätt, liksom det,
att afbryta sådana samtal vid ett barns
eller yngre personers oförmodade inträde,
väcker icke allenast en osund nyfikenhet,
utan föder tillika ett slags harmfullt trots,
att, till hvad pris som helst, komma under-
fund med hvad det är som de äldre söka
dölja..
Det är endast den ärliga, nobla tystnaden,
som förmår göra ett djupt och helsosamt
intryck på såväl yngre som äldre personer.
Ingen i vår omgifning får hållas i tvif-
vel om, att det är afskyn och fasan för
last och brott, som förseglar våra läppar,
fridlyser vårt hem och tillsluter det för
de demoniska makter, som lura i hvarje
onödigtvis framställd skildring af företeel-
ser, hvilka hafva sitt utflöde ur mörk-
rets rike.
Måtte nu ingen af de många, som ögna
igenom dessa rader, dikterade af sorg öfver
ett sedeförfall, som står i så skärande mot-
sats till allt det myckna som göres i afsikt
att föra vårt folk uppåt och framåt i sed-
lig upplysning, söka ursäkta en otillbörlig
talträngdhet eller skrifsjuka genom tale-
sättet: »Hvad jag ej gör, det göres af en
annan.» Ty då det gäller lifsfrågor, måste
hvar och en först och främst själf gripa
till räddningsmedlen och ej påskynda eller
öka faran genom att vänta på, att grannen
skall taga initiativet, utan må vi alla all-
varligt behjärta den välkända uppmanin-
gen: »Hör du något ondt, så säg det icke
efter, ty tiga skadar dig intet!»
LILLE DANIELS TESTAMENTE. EN
JULBERÄTTELSE AF SOFIE LINGE.
H
ÖSTVINDEN BLÅSTE genomträngande skarp,
men lille Daniel hade ändå sprungit sig varm
under sina lekar. Med blossande kinder kom
han in till sin mor, som satt vid salsfönstret med
sitt handarbete, och han lämnade fuktiga spår efter
sig på de rena golftiljorna.
»Daniel,» sade modern, och ämnade ge honom en
liten förebråelse, för att han ej torkade af sina smut-
siga skodon, innan han kief in, men fick se hvilken
halft frågande, halft bedröfvad min han- hade, och
glömde att göra det.
»Hur är det fatt, gossen min?» frågade hon blott.
»Jo, mamma,» sade han och såg opp på henne
med sina trovärdiga blå ögon, »portvaktens pojkar
kalla mig för profeten — hvarför göra de det?»
»Troligtvis emedan det en gång funnits en profet,
som hette Daniel,» sade hon och drog på munnen,
ehuru hon på samma gång kände sig litet stucken
öfver, att de redan funnit på ett öknamn åt hennes
gosse.
»Men det är ingen skam att bli kallad profet,»
tilläde hon tröstande, »och det ska’ du inte bry dig
om.»
»Hvad är en profet för någonting, mamma ?»
»En som kan förutsäga saker och ting, men det
där är du ännu alltför liten att begripa.»
»Kommer jag att kunna förutsäga saker och ting,
när jag blir stor, då?»
»Nej, min snälle gosse. I våra dagar gör man
det ej. Men gå nu tillbaka till dina lekar,» tilläde hon,
litet besvärad öfver att ej kunna ge någon mera till-
fredsställande förklaring. Och lille Daniel gick be-
tänksam ut igen.
Det dröjde dock ej länge, innan han var tillbaka
igen.
»Åh, hur du ser ut, Daniel, hvarför torkar du ej
af dig, innan du kommer in?»
»Det glömde jag, mamma, men jag ska nu göra
det.»
En ny fråga darrade synbarligen på hans läppar,
och den kom också fram.
— 7 — IDUN 1899.
»Hvad är ett testamente för slag, mamma?»
»Hvem har talat om ett sådant?»
»Det har tvätterskans Olle, som jag leker med på
gården.»
»Hvad har han då sagt?»
»Jo, att hans moster fått honom i testamente, när
hans mamma blef död, och att hon därför inte kan
bli af med honom.»
»Hvem har då sagt, att hon vill bli af med ho-
nom ?»
»Det säger hon själf alla dar, och han får så litet
mat och så mycket stryk, så.»
»Stackars pys,» sade Daniels mor medlidsamt. »Men
kanske det ej är så farligt, som han själf tycker?»
»Olle säger aldrig några osanningar,» svarade Da-
niel med mycken själfkänsla å lekkamratens vägnar
»När han slog af örat på sin mosters kaffekopp härom
dagen, så talade han genast om det för henne.»
»Nå, hvad fick han då?»
»Stryk,» sade Daniel lakoniskt.
»Det borde han inte ha fått.»
När Daniel hörde denna milda dom från moderns
läppar, kröp han närmare intill henne, såg upp till
henne med någonting fuktigt i blicken och började :
»Mamma lilla.»
»Ja, barnet mitt.»
»Jag har rifvit sönder mina nya byxor här bak.
Du sa’, att jag inte skulle få klättra på järnstaketet,
men det har jag ändå gjort.»
»Daniel — så ledsamt!»
»Ja, men jag får ju inte stryk nu, när jag talai
om det?»
Modern vände sig mot fönstret och låtsade, som
om hon ville träda på sin synål, men gjorde det
egentligen för att dölja, hur det ryckte i hennes mun-
gipor. »Du lilla diplomat,» mumlade hon.
»Jag får ju inte stryk, mamma?»
»Nej, det skall du slippa för denna gång, men i
stället får du äta middag i barnkammaren, ty en
gosse med sönderrifna byxor kan inte sitta vid bordet.»
»Kan han inte — gör det ondt dä?»
»Inte så ondt, som om han först hade fått en
risbastu.»
»Hm,» sade Daniel och såg fundersam ut.
»Men, mamma lilla, du sade inte hvai ett testa-
mente är för något?»
»Jo, om du blefve mycket sjuk och tänkte att du
skulle dö, liksom Olles mor, samt hade någonting du
ville ge bort — till exempel din stora gunghäst -™
så skulle du skrifva detta på en papperslapp, så att
din mamma sedan visste, hur hon skulle göra. Förstår
du hvad jag menar?»
Daniel stirrade ut genom fönstret på de grå mol-
nen, som hängde därutanför, och var tyst en lång
stund. Sedan sade han mycket bestämdt:
»Jo, jag vet nu. Olle var sin mammas gunghäst
och den gaf hon åt mostern. Men jag vill inte dö,
mamma,» tilläde han ängsligt och såg spörjande in i
moderns ögon.
En våldsam smärta genomträngde vid dessa ord
moderns hjärta. Med en häftig rörelse drog hon gos-
sen opp i sin famn och kysste hans varma kind.
»Nej,» sade hon och sväfvade litet på rösten,
»Gud skall nog låta mig behålla dig, min älskling!»
Men hon greps med detsamma af en aggande ån-
gest — hvad var det för ett mörkt fantom hon själf
hade frammanat? Dumheter! Lille Daniel satt ju
varm och lifskraftig i hennes knä.
Fram mot aftonen blefvo rosorna på lille Daniels
kinder ännu rödare och han beklagade sig öfvei
smärtor i hufvud och hals; följande dag var han
allvarsamt sjuk.
Nu följde för Daniels mor en lång tid, under hvil-
ken hon endast gick upp i ett enda intresse — det
att vårda sin sjuke gosse. För ej så länge sedan hade
hon suttit vid sin mans dödsbädd, och barnet var nu
hennes allt på jorden. Om och om igen frågade hon
sig, om det var en synd att afguda någon så, som hon
honom, och hon darrade af fruktan för svaret. En
viss grad af själfviskhet ligger det ju i hvarje jordisk
kärlek, men dess skuggsida, ett lidande lika gränslöst,
som kärleken är stor, borde vara ett utjämnande förso-
ningsoffer.
Men snart visste hon dock, att så skulle ske — att
allt var förloradt. Läkaren, hvilken på sista tiden in-
funnit sig flere gånger om dygnet, gaf ej längre något
hopp. När lille Daniels ögon slötos för att aldrig mer
se upp till henne, tyckte hon, att allt omkring henne
insveptes i mörker, och vanmäktig sjönk hon ner
vid hans lilla bädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
