Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 103—104. 30 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 IDUN 1899
EN HÄLSNING.
E
N SÖNDAGS-förmiddag gick den lilla
näpna frn Lind omkring i sin pryd-
liga våning och blåste bort ett damkorn
här och där, flyttade fram den stora palmen,
så att de saftiga bladen sträckte sig ännu
längre fram öfver den lilla kåsösen i hörnet,
och mönstrade böckerna i bokskåpet, utan
att någon af dem kunde fånga hennes in-
tresse.
Pianot stod uppslaget, hon spelade några
takter, men förlorade lusten att fortsätta.
Slutligen gick hon ut i köket.
Söndagsmiddagarne brukade i det lilla
hemmet vara festliga och fru Lina, hvars
mor varit en riktig »matgumma», ville all-
tid själf lägga hand vid det viktigaste. Men
i dag märkte jungfru Lena, att det var nå-
got i olag med lilla frun, hon var inte en
smula intresserad af hollandaise-såsen och
sade, att Lena fick ta’ »hvad som helst» till
efterrätt.
Fru Lind gick in igen och satte sig att
fundera.
Redan kl. 8 hade hennes man gått hem-
ifrån »till affären», alldeles som om det va-
rit en hvardag, och han hade talat om an-
gelägna göromål och icke kommit ihåg, att
de just i dag varit gifta jämnt två månader.
Visserligen hade han kysst henne och sagt,
att han skulle vara hemma kl. 1, så att de
kunde hinna med att gå till Slottsskogen
före middagen.
Så satt hon där och blef mer och mer
surmulen, tills klockan ändtligen slog half
1, då hon tog på sig sin smakfulla pro-
menaddräkt och begaf sig iväg till sin mans
butik. Det var kallt och blåsigt, och hon
blef ej varm, huru fort hon än gick.
Då hon hunnit fram, såg hon, att gardi-
nerna voro uppdragna för att visa de nyaste
tygerna i en fördelaktig dager. Hon var
nära att småle, han hade en ovanligt fin
smak, hennes man, och det var därföre ej
underligt, att han hade så fullt upp att
göra.
Hon gick in på gården för att genom
verkstaden komma in i butiken. Men då
hon skulle knacka på, fick hon af sin man
se en skymt, som jagade blodet upp till
kinderna och kom henne att stanna obe-
slutsam utanför.
Det elektriska ljuset var tändt, men luc-
korna ej fullt tillslutna, och där, midt på
skräddarebordet, satt hennes vackre, ståt-
lige make, hopkrupen i den osköna och
smått löjeväckande ställning, som skrädda-
re intaga under sitt arbete.
Hon var nära att gråta af förargelse.
En gång, när de voro nyförlofvade, hade
hon frågat honom, om han själf brukade
sitta och sy — hon mindes än hvilken hjärt-
klappning hon hade — men han hade skrat-
tande förklarat, att hon skulle slippa se
honom på skräddarebordet, »för det är väl
där skon klämmer», hade han tillagt och
sagt henne, att han numera knappast kunde
hinna med tillskärning, profning m. m.
Men nu satt han där ändå som ett rik-
tigt spektakel!
Hon ämnade vända om och gå hem igen,
men i datsamma fick han syn på henne
och sprang ned för att öppna. Han var en
liten smula förlägen, men började skämta
öfver att hon saknat honom och sade, att
han just nu ämnat att gå hem. Så fort det
var fråga om skämt, brukade de alltid mötas
på halfva vägen, men nu svarade fru Ella
med en knyck på nacken: »Jag trodde ej,
att du med dina inkomster behöfde krypa
upp på skräddarebordet, och det en söndags-
förmiddag till!»
Ernst Linds småleende frös bort, och det
gled en skugga öfver de manliga dragen,
då han svarade:
»Jag har redan förut sagt dig, att jag
hvarken har tid eller behöfver att själf
sy, men detta är ett arbete af så stort per-
sonligt intresse, att jag ej kan lämna det
ifrån mig.»
Försiktigt, nästan med ömhet, tog han
och hängde bort rocken, i det han sade:
»Se så där ja, nu skall den bara pressas
af så är den färdig. Jag skulle önska, att
min lilla hustru kunde uppskatta mitt ar-
bete, det är inte hvar dag, vi släppa uj* ett
så fullkomligt mönsterplagg.»
Fru Ella svarade icke.
Mekaniskt läste hon namnet H—sköld på
arbetslappen, medan hon vred och virade
sin paraply, så att den blef så smal och
spetsig som en promenadkäpp.
Ernst Lind var ej den, som krusade sin
lilla onådiga fru, utan gjorde hastigt toa-
lett och bjöd henne armen, hvarefter de
begåfvo sig på väg till Slottsskogen.
Där var fullt med åkande och promene-
rande, och det var omöjligt att bibehålla
en trumpen min, mén förstämning låg öfver
det unga paret vid hemkomsten, och för-
stämning rådde under middagen.
De brukade alltid dricka kaffe i säng-
kammaren, han sittande i soffhörnet och
hon uppkrupen tätt intill honom.
Men denna söndagseftermiddag sUtto de
hvar och en för sig. Han med Handelstid-
ningen och hon med Iduns upp- och ned-
vända Hjälpreda framför sig.
Slutligen lät han tidningen sjunka och
sade allvarligt, nästan strängt:
»Ella, jag vill" berätta för dig om en,
som var lika högfärdig som du.»
Hon suckade otåligt och lade ifrån sig
Hjälpredan med en sådan där liten martyr-
min, som unga fruar så ofta finna lämpligt
att antaga.
Ernst Lind började :
»Jag hade en vän och klasskamrat, som
vi kunna kalla Erik; hans far var rik och
gjorde allt för att skämma bort honom,
ingen hade så rikligt med fickpenningar,
ingen var så snobbigt klädd som han. Fa-
dern var alltid så rädd, att Erik skulle öf-
veransträngas, att han, oaktadt han ansågs
för intelligent, regelbundet hade underbe-
tyg hvarje termin.
Hade icke hans förståndiga mor skaffat
honom privatlektioner under ferierna, så
hade han nog blifvit efter i mer än en
klass.
Han var mycket stolt och häftig, men
därjämte så vek och i grund och botten
så godhjärtad, att man aldrig rätt visste,
hvar man hade honom.
Erik hade stora anlag för ritning, och
ämnade först taga studentexamen och se-
dan gå igenom Tekniska högskolan, men
han hade knappast fyllt femton år, förrän
en vändpunkt i hans lif inträffade. Hans
far dog helt plötsligt af slag, och hans si-
sta affärsspekulationer .voro så ruinerande,
att Ȋnkan med sina tre barn befanns all-
deles utblottade.
Slaget drabbade hårdt den bortskämde,
känslige gossen, men för att afböja kamra-
ternas medlidande gick han rakare än nå-
gonsin.
Hans mor var en praktisk kvinna, och
. det dröjde icke länge, förrän hon in på en
gård hyrt sig ett småbrödsbageri samt två
rum och kök.
Rummen voro mörka, men det var under-
bart, huru hon förstod att göra dem tref-
liga med de spillror, hon räddat undan
skeppsbrottet.
Jag minns så väl det solida bokskåpet,
fullpackadt med värderik litteratur, Eriks
zittra i det ljusaste hörnet framme vid fön-
stret, det fyrkantiga ekbordet med den bro-
derade duken och den vackra arbetslam-
pan, och så den låga, skinnklädda utdrags-
soffan med dynor så brokiga och mjuka,
att de tycktes inbjuda till hvila. Men Erik
hade ej sinne för det lilla hemmets behag.
Han plågades af hvarje inskränkning och
kunde gråta af harm, när han såg sin mor
stå vid ugn eller baktråg,- eller då hon i
den lilla butiken räknade upp småbröd i de
köpandes korgar. Detta hade god afsätt-
ning.
Det var så angenämt att gynna och be-
skydda den nyss så rika och afundade köp-
mansfrun.
Hvad skulle Erik göra?
Han tänkte på Amerika och föreslog mo-
dern, att han skulle resa dit, men hon visa-
de honom, att han med sin opraktiska upp-
fostran ej hade den minsta utsikt att där
slå sig fram.
En dag sade modern så där händelsevis,
att ingen ställning vore tryggare än en
kunnig handtverkares och började tala om
de höga löner, som en färgmästare, brygg-
mästare eller tillskärare hade. .
»Hvad skulle du vilja bli?» sade hon till
lille John, femåringen, som satt och lekte
med sina trälappar.
»Sockerbagare,» svarade den lille utan
tvekan.
»Nå än du då?» sade hon vänd till Erik.
Denne flög upp som stungen af en orm
och utropade:
»Aldrig, aldrig i lifvet vill jag bli skräd-
dare! Hellre stupstocken än skräddarebor-
det !»
Modern teg, och det blef ej vidare ordadt
om saken. Erik började i Chalmerska sko-
lan, men kunde ej arbeta med fart.
Det var en lördagskväll, och han hade
företagit en lång promenad för att slippa
se modern stå i den lilla butiken.
Då han kom hem, hade syskonen somnat,
och endast hon satt ännu uppe. Han gick
och satte sig bredvid henne i den gamla
soffan.
»Stacka,rs min store gosse !» sade hon, i
det hon smeksamt strök honom öfver håret.
Han fattade hennes hand och förde den
till sina läppar, men hvad den var sträf
och hård!
Han mindes, hur hvit och mjuk den förr
brukade vara. Sakta strök han den mellan
båda sina, och hans ögon blefvo fuktiga.
Här gick han och ville spela herre, un-
der det hans mor slet ut sig i arbete för
dem alla.
Den natten’ sof han ej mycket.
Han visste, att han när som helst kunde
få plats i en speceributik, men när han
tänkt på att räkna sill och mäta fotogen,
så tyckte han, att hvad som helst vore bätt-
re än det.
Skräddare ! Hvarför skulle det ordet ha en
så föraktlig klang?
Han mindes, huru han som barn klippt
till och sytt sin systers dockklädningar,
och hvilket nöje det beredde honom. Sista
sommaren, de bodde på landet, hade han,
naturligtvis i största hemlighet, sytt ett
par jockeymössor till sig och brodern.
Hans anlag för ritning, hans-öga för form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
