Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 103—104. 30 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.IDUN 1899. — 4 —
och färg, allt kunde komma honom till
gagn.
Men skräddarebordet ! Den hopkrupna
ställningen ! Förödmjukelserna !
»Stackars min store gosse,» tyckte han
sig ■ höra modern säga och kände hennes
lätta smekning.
När han steg upp på morgonen, ställde
han undan sina skolböcker, tog modern om
halsen och sade, att han beslutat att bli
skräddare.
Då började hans mor att gråta, och de
ord, hon sade till honom, äro hans dyrba-
raste minne.
Sedan talade de lugnt om saken, och det
bestämdes, att cle skulle göra förfrågnin-
gar hos en mycket skicklig skräddare i X-
köping.
Erik blef antagen. Men då modern gjorde
till villkor, att han ej skulle behöfva sopa
verkstaden eller springa några ärenden,
måste han det första halfåret betala tjugu-
fem kr. i månaden för eget rum och fritt
vivre. Sedan kunde man antaga, att hans
aflöning skulle betäcka de billiga 1-efnads-
omkostnaderna i den lilla köpingen.
Erik reste, och kände sig så fri och glad,
som om han redan öfvervunnit alla svårig-
heter.
Men den första tiden blef pröfvande.
Det ovana arbetet, den onaturliga ställ-
ningen, alla förödmjukelserna i den råa om-
gifningen pinade honom outsägligt.
flans utseende och talesätt förargade de
unga gesällerna. Den artighet, han visade,
och som han en smula markerade, verkade
utmanande, och i stället för svar på en
fråga storskrattade do sins emellan och sa-
de : »Hör på den, han ä’ lärder.»
Det kosthåll, skräddaremästaren bestod
sina arbetare, var visserligen fullt tillräck-
ligt, men det dröjde länge, innan Eriks
förfinade gom kunde vänja sig vid de
grofva anrättningarna. Hans bordskam-
rater läto dessutom sina fingrar oftast
tjänstgöra som knif och gaffel, och detta
bidrog ej att öka aptiten.
Gällde det arbete, fick han naturligtvis
hålla tillgodo med att sprätta sönder ur-
blekta, fläckiga rockar, som skulle vändas,
och" laga gamla osnygga byxor. Det fanns
för öfrigt så mycket, som gjorde verkstaden
obehaglig för honom.
Råkade han tappa pressjärnet i golfvet,
eller glömde han någon gång att sätta bort
.det, genast måste han plikta, och plikten
bestod oföränderligt i en liter brännvin.
Därvid måste den pliktande dricka de an-
dra till.
Erik teg. och led, hans framsteg inom
yrket voro förvånande, men de samman-
pressade läpparne och de hopdragna ögon-
brynen talade om en dof förbittring.
Det lif, Erik förde, var en fullkomlig hem-
lighet för hans mor, i brefven till hemmet
framhöll han endast ljuspunkterna, och där
sådana ej funnos, diktade han dem.
I en sådan där liten köping är rangskill-
naden större än på andra ställen.
Erik med sina eleganta kläder och till-
dragande yttre väckte i början ett visst
uppseende, men när man fick reda på,
att han endast var skräddarelärling hos
mäster S., änsågo till och med de yngsta
handelsbiträdena, under sin- värdighet att
sällskapa med honom.
Så gick han där som en enstöring, i fan-
tasien förstorande sin förnedring.
Det enda, som gaf honom tröst och veder-
kvickelse, var de förhoppningsfulla brefven
hemifrån och hans stora zittra.
Det var förunderligt, hur många melo-
dier som döko upp.
An var det ett potpourri af operamelodier,
som han hört på teatern eller i Trädgårds-
föreningen, än en visa, som han mindes från
en konsert. Än en sprittande polka, eller en
ståtlig marsch från Slottsskogens eller »Nor-
dens» skridskobanor, alla kommo de till
honom som gamla kära bekanta och för-
drefvo de ändlöst långa söndagseftermid-
dagarne.
En afton efter arbetets slut skulle förste
gesällen fira sin födelsedag och hade där-
för köpt hem ett par liter konjak till toddy.
Erik ville gå upp på sitt rum, men tvin-
gades att stanna kvar och bjöds på den
söta, varma drycken.
Han tyckte, att det smakade godt, och
drack flera glas, till dess hela lifvet bör-
jade synas honom rosenfärgadt och hans
omgifning som den hyggligaste. och behag-
ligaste i hela världen.
Han höll tal och. slutade med att sjunga
och figurera, så att hela rummet genljöd
af skrattsalfvor. Därpå blef allt mörkt om-
kring honom, och hans medvetande omtöck-
nades.
Då han vaknade till sans, befann han sig
liggande påklädd i sin säng med hela kud-
den genomdränkt af nä.sblod. .
Förskräckt rusade han upp och ut ur rum-
met. Benen vinglade och sviktade, och två
gånger föll han omkull, men framåt gick
det hela den folktomma köpingens Lång-
gata och ut på landet. Det var klart mån-
sken, och hans mörka skugga aftecknade
sig skarpt mot den hvita snön. Han rusade
i väg som en galning, svettdrypande och
flåsande, till dess ruset hade dunstat bort,
och han kunde tänka klart igen.
Då: först återvände han till sitt rum.
Han hade druckit sig full! och i hvilket
sällskap ! Så djupt hade han sjunkit !
Hufvudet värkte förtvifladt, han kände
äckel och vedervilja mot sig själf och hela
lifvet, det var ej möjligt att härda ut läng-
re, då vore det bättre att göra slut på elän-
det med -ens.
Men modern fick ej ana att det skett
frivilligt.
I kofferten hade han sina dyrbara löp-
skridskor, som förskaffat honom flera pris
vid täflingar på »Norden». Det var lätt att
söka upp en vak i den lilla sjön, han skulle
nog jaga så, att han ej blef räddad.
(Fru Lind flyttade sig allt närmare och
närmare sin man, och fattade hans hand,
som hon- sakta tryckte, utan att han tyck-
tes märka det.)
Han fortsatte :
»Denna tanke gaf honörn ro, han klädde
af sig och somnade som ett uttröttadt barn.
Dagen därpå var en söndag, frostig -och
kall. Erik låg länge ; hans blickar öfverforo
det lilla, rum, där han lidit så mycket.
Där stod det omålade bordet med zitt-
ran, som i sitt svarta fodral såg ut som en
likkista, där den rankiga kommoden och de
två träst-olarne och slutligen den gamla by-
rån, öfvertäckt med en tidning och »prydd»
med en sprucken spegelbit.
Där fanns inte en enda hvilopunkt för
ett skönhétstörstande öga.
Han kom ihåg, hur han beskrifvit det för
modern: »visserligen enkelt, men snyggt
och rymligt -och med en hänföra,nde utsikt.»
Ja, utsikten var vacker.
Bergskonturerna st-odo så mjuka och blå
mot de ljusa skya-me. Terrass låg öfver ter-
rass, och som de nu stodo där höljda a.f
snö, sågo de ut som jättestora, glänsande
marmortrappsteg.
Nedanför låg sjön, den lilla vackra sjön,
som var så lugn och djup.
På eftermiddagen skulle han pröfva isen,
men först ville han taga sin vanliga sön-
dagspromenad.
Ett af nöjena i X-köping var att gå -ned
till stationen och taga emot snälltåget, och
Erik infann sig samvetsgrannt hvarje sön-
dagsmiddag.
Denna söndag var det ovanligt mycket
folk, -och han märkte, att det var någon,
man särskildt väntade på.
Då han gick förbi en grupp, hörde han
namnet PI—sköld.
Det namnet var ej obekant för honom.
Rudolf H—sköld hade varit hans. knä-
kamrat i lekskolan, och sedan hade de till-
sammans lärt sig att rida.
Erik kom så väl i håg den gamle tyske
ridlärarens brutna rotvälska, när han för-
sökte hålla de lifliga ungdomarne i styr.
Han visste, att H—skölds hade en stor
egendom nära köpingen, och den grefliga
familjens ankomst var naturligtvis en hän-
delse i det lilla samhället. Tåget blåste
och gled in på perrongen, och Erik fick ge-
nast syn på Rudolfs käcka ansikte.
Grefven och grefvinnan stego ur och be-
svarade artigt de kringståendes hälsningar.
Rudolf lyfte endast flyktigt på hatten, gick
därpå rakt fram till Erik, som stod för sig
själf, slog honom förtroligt på axeln och
sade :
. »Det var roligt att få se dig, gamle kam-
rat, jag fick just i går höra, att du arbetar
i den här lilla hålan.»
Härpå tog han honom under armen och
promenerade ogeneradt fram och tillbaka
på perrongen, muntert småpratande om
gamla minnen. Så kom betjänten med ba-
gaget; fadern vinkade åt honom, och med
ett hjärtligt handslag och en högljudd upp-
maning att snart komma ut och se hans
ridhäst, »äkta fullblod», hoppade han upp
i den väntande släden. —
Erik mera sprang än gick hemåt.
Tårarne stodo honom i ögonen, så att han
ej kunde se. Han slängde af sig hatt och
rock, reglade dörren och kastade sig fram-
stupa på sängen.
Tårarne strömmade hejdlöst ; det var, som
när isen brister, och vårfloden strömmar
öfver alla bräddar.
Rudolf visste, att Erik satt på skräddare-
bordet och kallade honom ändå för »gamle
kamrat». Denna tanke lade sig som ett
mjukt förband öfver hans sårade och vär-
kande inre, och när han reste sig efter det
stormande utbrottet, hade han blifvit kvitt
den tryckande börda, under hvilken han
dignat.
Han var så lätt om hjärtat, att han kunde
småle åt sina själfmordsfunderingar, öch
tyckte, att det ej kunde fimias några för-
ödmjukelser mer.
Inom sig kände han kraft att öfvervinna
alla hinder, han skulle gå framåt steg för
steg och trots skräddarebordet blifva en
man, som hvarje ädling utan att blygas
kunde kalla sin »gamle kamrat».
Ernst Lind tystnade, men hans lilla hu-
stru knäppte armarne om hans hals och
liviskade :
»Hör du, Ernst, får jag följa med dig till
verkstaden och hjälpa dig att pressa af
rocken ?»
Anna. Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
