Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 103—104. 30 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — Ö —
ETT BARNDOMSMINNE. AF SNORRE.
U
R ALL DEN spindelväf, det damm
som hopats samman utaf åren,
ibland ett minne blixtrar fram
ifrån den första barndomsvåren,
som, fast i åratal förglömdt,
i själens djup dock ligger gömdt.
Till lågt och trefvet herdatjäll
jag i en hast tillbaka föres,
där uti ljum augustikväll
ett stim af bamaröster höres,
där själf jag uti leken går,
en liten tös på åtta år.
Mig minnet sviker till en del,
hur det nu allt tillsammans hängde,
i leken jag begått ett fel
och med en liten lögn mig svängde,
och fastän upptäckt, ej bekänt,
Det minns jag, som om nyss det händt.
Se’n, man mitt knep förstått till slut,
det nu blef klagomål för pappa,
som utaf larmet kallats ut
och stod där mörk på prästgåliTs trappa,
dit utaf bröderna med skam
jag trots mitt motstånd föres fram.
Och stränga ord jag höra får:
att lögn är lögn också i lekar,
att synden blir än mera svår,
om till sitt fel man trotsigt nekar.
Jag blygs och gråter djupt förskräckt,
men ångern är ändå ej väckt.
Då störd af några sockenbor
min far sig i sitt rum begifver,
och bakom honom jag min mor
helt öfverraskad varse blifver,
hon gaf mig blott en sorgsen blick
och vände långsamt om och gick.
Mitt hjärta, trotsigt förr och kallt,
den blickens sorg ej kunde glömma,
det onda vek, det hårda smalt,
jag började mig själf att dönia,
i trädgåln’s ’ensligaste lund
jag grät mig mätt af hjärtans grund.
Vi hade gäster till supén;
med barnen föga tid man hade,
vid timme mer än vanligt sen
vi trötta i vårt rum oss lade,
där bjudande till hvila stå
en rad af hvita sängar små.
Med gamla »dadda», öm och rar,
vår aftonbön vi läste stilla-,
ty mamma själf ju hindrad var
af främmande och af »den lilla».
Snart hördes, lugna andedrag,
och alla sofvo utom jag.
Jag kastade mig af och an,
af sorg mitt hjärta ville brista,
månn’ mamma mig förlåta kan
den lögnen, som skall bli min sista?!
Och Gud så innerligt jag bad
att åter göra, henne glad.
Jag hört, att gästerna ha’ gått,
hur allt är tyst och lugnt i huset,
af sken, som faller in, förstått,
att mor uti sitt rum tändt ljuset,
och fattad af ett sista hopp
jag sätter mig i bädden opp.
Som om min längtan hon har känt,
jag hennes steg hör i detsamma,
hon skjuter dörren upp på glänt,
och snyftande jag hviskar: »mamma!»
Så ljuf, så hvit, i nattdräkt klädd
på knä hon faller vid min bädd.
Och på mitt hufvud, i mitt hår
jag hennes varma tårar känner,
sin lilla tös hon väl förstår,
den sorg och oro henne bränner,
hon hviskar, att hon längtar så
att med sin flicka språka få.
Jag biktar allt, livad ondt jag gjort
îed hennes hand emellan mina,
et minsta fel mig syns så stort,
min lögn i dag är mig en pina,
i morgon skall jag gå till far
och tala om, hur stygg jag var.
Min aftonbön jag hviskar tyst
i hennes famn, se’n slut är gråten,
och ’omsvept, smekt, välsignad, kysst,
jag ligger lycklig och förlåten,
och mamma i sin hvita dräkt
med änglarne mig tyckes släkt.
Det ljusa minnet är en skatt,
som följer barnet i det sista,
bland mörka minnens dunkla natt
en värmande och himmelsk gnista,
bland hopad sorg och synd. och fel
en klar och gnistrande juvel.
LYCKANS HUGSKOTT. SKISS FÖR
IDUN AF NEAGA.
I
N GENOM DE smutsiga fönsterrutorna
till ett af de många kontoren i »gamla,
staden» dansar en af hösteftermiddagens
muntra solstrålar, sökande, litet osäker,
något föremål, där den kunde utveckla all
sin ystra prakt, men utan att finna något.
Mannen vid pulpeten ser upp och följer
med tankfulla ögon denna glada glimt från
yttervärlden. Som man betraktar en rar
gäst, en sällsynt fågel, med undran och
tjusning, men utan begär.
Klockan slår fem. Dörren öppnas utifrån
och in stiger en kvinnlig kamrat.
»Nej, se solen!» säger hon genast gladt
i dörren.
Han svarar icke, men hans ögon följa
nu kamraten, med alldeles samma uttryck
som nyss.
Tion har emellertid befriat sig från hatt
och kappa. Nu burrar hon upp det ljusa hå-
ret framför spegeln, nästan mera af gam-
mal vana, vsom det tyckes, än af koketteri.
Flyger upp på stolen vid andra sidan af
pulpeten, öppnar en af de stora, tunga böc-
kerna och fördjupar sig med detsamma i
arbetet.
lilla fröken! Men det är något så spänstigt
och friskt hos henne. Något, som han omed-
vetet beundrar. Ihärdighet, tålamod, stän-
digt godt lynne.
Det är i alla fall lustigt med kamratska-
pet. Det kan räcka i fem, tio, femton år,
utan att förändras, utan att någonsin avan-
cera. Samma sidor, på samma sätt, på sam-
ma punkt. Ensidigt, men så lugnt, så
jämnt. Aldrig något af hvad som ligger
djupare.i.
Han spritter till. Det var bara springpoj-
ken, som kom med bref och tidningar. Han
tar mekaniskt emot dem för att sortera
dem. Ett lotteribref från Tyskland med
hans eget namn ? Ja visst, det är dragnings-
listan.
Han rifver upp kuvertet, med ett själf-
ironiskt leende åt sin ifver.
Kamraten räknar siffror, kolumn efter
kolumn. Hon hvarken ser eller hör.
En och annan silfvertråd lyser i det mör-
ka håret, som han sitter där böjd öfver
sitt papper. Ah! .Nu höjer han plötsligt
hufvudet med ett litet utrop. — Är det sol-
strålen, som skjutit sin blixt in i dessa
stora, glänsande pupiller? Nej, den har för
längesedan dansat vidare. Det är ett ljus
inifrån — en hastig, jublande, oöfverskådlig
lycka.
Hon vänder en sida i sin tjocka bok.
»Hvad är det?» säger hon lugnt, medan hon
skrifver transporten.
Men nu har han inte tid att svara. Han
söker feberaktigt, nervöst i en af sina lådor.
Lottsedeln — där har han den! Numret —
jo, det är det rätta, omöjligt att misstaga
sig, där står det — N :r 47089... 100,000
mark. Hundra tusen mark ! Han lutar huf-
vudet i händerna och stirrar ned på denna
siffergrupp, som hypnotiserar honom. Hun-
dra tusen mark ! O m det vore sant... och
det kan inte vara annat... o m det vore
sant... och det måste vara sant...
Det är en lördagskväll några veckor se-
nare.
»Adjö, fröken Gerda, och tack för godt
kamratskap !»
IIänglampan är tänd och kastar sitt be-
gränsade ljus ned öfver pulpeten. På den
ena tomma platsen lyser den polerade skif-
van som ny, där böckerna skyddat den,
och. skrifsakerna ligga uppradade så ordent-
ligt, som skulle de aldrig komma att begag-
nas mera. Men för öfrigt ter sig kontoret
mörkare och dystrare än någonsin.
,Hon står och hänger med armbågen mot
pulpeten och hufvudet i handen. Ansiktet
ligger i skugga. Blott det etrida, ljusa hå-
ret skimrar, som det alltid gör, antingen
det är dagsljus eller lampsken. Han har
alltid tyckt så mycket om att se på det där
håret. •
»Tack,» säger hon sakta, »det blir tomt
efter er, vi ha trifts så bra tillsammans...
aldrig växlat onda ord’... Det har gått
som en lek på det hela taget, men nu..
hur blir det nu?...
»Jo, gör som jag sagt, fröken, spela på
lotteri !»
Hon drar på munnen. Ett trött, litet ve-
modigt leende, så olikt henne.
»Åh nej, ni tog turen ifrån mig,» säger
hon. »Men jag unnar er den så gärna, ni
förtjänade den så väl. Njut och blif lyck-
lig ! Det är min innerligaste önskan.»
»Tack ! Och ännu en gång — lyd mitt råd,
fröken !»
Han tog hennes hand. Hon var blek. Sto-
ra, mörka ringar under ögonen, munnen
Han sitter fortfarande och ser på det
burriga, ljusa håret, som glänser öfver den
hvita pannan. Hon är nog inte så ung den sorgsen. Nagot af missmod och längtan
HULTMANS CACAO har brutit vag for den Svenska Cacaofabnkationen. Dess absoluta renhet garanteras, men förbru- Partiförsälining-
nPPtlvfalcteatraßet att V*d k0PP n°sa tiUse, att de verkligen erhålla Hultmans Cacao och ieke billigare upp- HULTMANS FABRIKERS F1LIAI
blandade och förfalskade caeaosorter af svensk eller utländsk tillverkning, hvilka ofta utgifvas för Hultmans Cacao. Riddaregatan io.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
