Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 103—104. 30 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dragen, som han nästan aldrig sett förr hos
denna käcka, tåliga lilla kvinna.
Han står tyst med hennes hand i sin,
med de femton årens kamratskap glimtvis
i minnet, medan oktoberregnet smattrar
ned på fönstret och en stormby ruskar dör-
ren.
»Jag skulle önska, att också ni skulle
få det godt och bra en gång,» säger han
varmt. »Och min tro är, att hvarje männi-
ska delvis kan bli herre öfver sitt öde. Det
är bara att gripa in i rätta ögonblicket.
Tänk på det, fröken! Och nu åter — tack
och farväl.»
Ännu sedan han försvunnit står hon kvar
i .den halfÖppna • dörren, trots regn och
blåst. Lampan bakom henne fladdrar för
draget. Det gula håret står som en sky
kring det bleka ansiktet. Det rycker kring
munnen. Slutligen stiga tårarne i ögonen.
Det är i veckan mellan jul och nyår, en
skyinningsstund.
Men tre trappor upp i det nyinredda lilla
ungkarlshemmet på Östermalm är det snö-
ljust från alla taken omkring, som ligga
tjockt hvita. Och lustiga brasor brinna i
kakelugnarne.
Kapitalisten, den lycklige innehafvaren af
de hundra tusen kronorna, sedan några vec-
kor ägare till detta lilla nätta hem, ligger
och dåsar efter middagen på en chäslong
i sitt skrifrum, med en cigarrett mellan läp-
parne. Röken hvirflar upp mot taket i lät-
ta, blå dunster. Han följer den med blic-
ken, medan tankarne gå sina egna vägar.
De röra sig kring den jul, som kommit och
gått, emotsedd med så stora förväntningar,
men tyvärr efterlämnande blott bitter miss-
räkning. Tomt och andefattigt har han
känt det. Gått där som en främling i sitt
eget hem och bara längtat efter rytm och
poesi i dagarnes tråkiga enformighet.
Ja! Han känner det nu, förstår det så
väl, det oemotståndliga behof af en kvinna
som i och med, detsamma han steg öfver
tröskeln till sitt fullfärdiga hem följde ho-
nom hack i häl, nödvändigheten af en liten
hustru. Det är denna abstrakta personlig-
het, som föresväfvar honom i rökhvirflar-
nes dimmiga blå . . .
En kvinna !
Hvar, hur och när?
Han har sökt henne förgäfves bland sina
barndoms- och ungdomsvänner. Utan att
finna henne har han letat efter henne i de
få sällskapskretsar, där han varit invite-
rad. Äfven några andra unga damer, som
han möjligen skulle kunna bli presenterad
för, ha passerat revy, utan att behaga ho-
nom.
Hurudan vill han då egentligen ha hen-
ne? Blond eller brunett? Det förra obe-
tingadt! Ung eller gammal? Inte för ung!
Glad eller allvarsam ? Glad naturligtvis !
Praktisk eller intellektuell...
Med detsamma får han en ingifvelse. Sti-
ger hastigt upp från chäslongen. Gör nå-
ra slag öfver golfvet.
Låta ödet få en hand med i spelet ännu
en gång! Sätta in en annons i tidningarne
och se, hvad som möjligen kan gömma sig
därbakom. Bara på försök — man binder
sig naturligtvis ej.
Det är nästan mörkt. Lian tänder båda
ljusen på skrifbordet och tar pennan. .Skrif-
ver genast ned annonsen utan koncept.
»En kvinna med godt hjärta, godt hufvud,
godt lynne önskas till kamrat för lifvet.
Svar emotses snarast under adress : G. H. O.
40 år. Allm. Tidningskont. Gustaf Adolfs
torg.»
— 7 —
Och efterlängtad som hon är, går han ge-
nast ut i snöfallet, för att sätta in sin an-
nons. —
Ehuru utan hopp om svar, går han redan
på nyårsafton in på kontoret för att höra
efter. Till hans förvåning lämnas honom
fyra stycken. Han skyndar hem, för att
öppna dem vid sitt skrifbord.
Nyårsafton — det gamla är förgånget!
Nyårsdagen — framtiden tillhör oss ! Han
tänder lampan i en osäker, egendomlig
stämning. Ser sig omkring i rummet med
välbehag, sjunker ned i stolen och känner
från de oöppnade brefven i sin hand ström-
ma genom sig en förnimmelse af »das ewig
weibliche» jämte all den lockande eggel-
sen i det okändas mystik.
A.flångt hvitt kuvert, stilen prydlig rund-
skrift — som icke förråder det allra ringa-
gaste ...
Kan det finnas något mera brutalt och
upprörande, sätt för äktenskaps ingående,
än att skicka in en annons till en tidning,
för hve m som vill att svara på,?
Ja ! Och ändå...
Där ligger tidningen helt oskyldigt på
bordet, man tar den aningslöst, man läser
utan intresse, tills — plötsligt — där nere
på sista sidan, man med ens blir fast.
Godt hjärta, godt hufvud, godt lynne!
Det är egentligen icke mycket begärdt och
likväl är det allt. Tre goda genier förenade
till ett hos en sann kvinna. Låg icke i
själfva denna begäran löftet om en verk-
lig man?
Den där annonsen fångade mig!
Allting var så tomt och skumt och håg-
löst. Men den där annonsen var så manlig
och kärnfrisk, den bar så mycket.
— »Nyårsafton kl. 6.15 går jag Kungs-
trädgårdsgatan rakt fram från Arsenalsga-
tan. Orätt trottoar. Svart kappa. Hatt
med hvit vinge.»–––-
Kl. 6.15! Han ser på sitt ur. Jo, ännu är
det tid. Han kastar de andra brefven oöpp-
nade på skrifbordet.
Det är klart och kallt. Lian klär sig i
pälsmössa. Dröjer kanske ett ögonblick
längre än vanligt framför tamburspegeln,
borstar skägget.
Lian känner sig så lugn och beslutsam,
medan han går där och väntar på Kungs-
trädgårdsgatan. Stannar ibland utanför
Panoptikon, men har icke en aning om det,
som upptar hans ögon. Nu slog Jakobs kyr-
ka kvarten. Ah ! Där nere ser han den hvita
vingen. —
»Fröken Gerda!»
Hon har ett ögonblick blifvit lika röd,
som hon nyss förut var blek, men nu sjun-
ker rodnaden långsamt tillbaka igen.
»Ni !» säger hon blott och möter förvirrad
hans ögon.
»Ja, bara jag, fröken Gerda!»
»Nej, bara jag,» svarar hon sorgset.
»Låt oss gå in i Kungsträdgården ett slag,
vi kunna inte stå här. Vi måste tala ärligt
och uppriktigt med hvarandra.»
De gå dit in under tystnad. Hon ser sorg-
sen ut, men hos honom är det som ett un-
dertryckt jubel.
»Fröken Gerda! Vill ni bli min hustru?»
Hon ser upp — skarpt — pröfvande.
Ȁr det grannlagenhet, medlidande, upp-
offring ?»
»Nej, nej, nej ! Det är att jag håller af
er, att jag innerligt önskar att ni ville bli
min, att jag skulle bli outsägligt ledsen, om
ni svarade nej. Jag kan bara iijte förstå
mig själf, att jag inte för länge sen fått
klart för mig, att det var ni och endast ni,
IDUN 1899.
som skulle draga in i mitt hem, mitt
hjärta !»
Lion blundar ett ögonblick med sänkt
hufvud. Nu höjer hon det, stolt, lyckligt,
gladt.
»O !» säger hon, »minns ni, att ni rådde
mig spela på lotteri? Jag gjorde det i san-
ning, och nu — är vinsten min!»
Arm i arm uppåt Sturegatan gå två lyck-
liga.
VINTERFÖRTJÄNST FÖR FATTIGA
BARN.
D
EN TID ÄR NU INNE, då de stora skogsaf-
verkningarna inom skilda delar af vårt land
taga sin början. Med anledning häraf vända
vi oss till Iduns talrika läsarinnor särskildt i lands-
bygden med några anvisningar med afseende å det
- tillfälle till arbetsförtjänst’för fattiga barn, hvilket
erbjuder sig i samband med de?sa skogsafverknin-
gar. Det sker i den förvissning, att många af de
ärade läsarinnorna sedan i sintur skola befinnas vil-
liga att väcka intresset för saken.
Det arbete, vi mena, är insamliDgén af tall- och
grankottar.
Båda dessa slag af kottar äro nämligen nu mogna
och bägge dessa röna stor efterfrågan bland köpare.
Hufvudsaken är emellertid att söka insamla, så
mycket och så bra kottar so n möjligt. Här liksom
vid hvarje annat arbete gäller det, att fliten måste
paras med noggrannhet för att ett godt resultat
skall vinnas. Företages insamlingen utan någon
som helst urskillning i afseende på kottarnes be-
skaffenhet, så blir också lönen för arbetet ringa
eller ingen. Sådana hoprafsade kottar uppköpas
nämligen icke. De äro odugliga och finna endast
användning för eget bruk såsom bränsle. En verk-
lig inkomstkälla kan dock detta insamlande blifva,
om detsamma verkställes med hänsyn till den an-
vändning kottarne skola hafva. De inköpas nämli-
gen med begärlighet för fröklängning, och man bör
därför se till, att vid insamlingen endast sådana
kottar tagas, som innehålla mogna frön. Huru så-
dana frögifvande kottar igenkännas angifves här å
annat ställe.
Bedrifves insamlingen, som sig bör, erhåller in-
samlaren med visshet för sitt arbete en skälig be-
talning, hvilken i de flesta fall motsvarar eller t. o.
m. öfverstiger en vanlig dagsverksiön. Betydelsen
af detta arbete framgår så mycket tydligare, då man
besinnar, att detsamma med lika stor lätthet kan
utföras af barn, t. ex. vid 7—10 års ålder. Det är
väl oftast så, att inom arbetarfamiljer bekymren
* tillväxa i samma mån som barnaskaran ökas. Trots
all sparsamhet och alla möjliga försakelser blir
dagspenningen .allt mera otillräcklig i förhållande
till de med familjens tillväxt ökade behofven, och
mången husfader, som sålunda under slit och släp
från morgon till kväll arbetar för att skaffa ett till-
räckligt bröd och beklädnad åt de sina, måste lik-
väl till sin sorg märka, huru fattigdom och nöd
allt mera vinna insteg i hans familj. Hustrun för-
mår litet eller intet bidraga till barnens försörjning,
upptagen som hon är med de många sysslorna inom
hus och kanhända strängt bunden vid den lille
sistfödde. Men bland barnaskaran finnas några,
som uppnått skolåldern och sålunda visserligen ännu
böra anses för unga att lämna hemmet för att på
egen hand tjäna sitt bröd. Det är just för dessa
minderåriges uppfostran familjen oftast råkar i be-
tryck, och detta därför, att den nytta, dessa skulle
kunna göra, ej blir rätt beaktad. Lär dem likväl,
i stället för att under ledigheten från skolan dag
efter dag få sysslolösa drifva omkring, blifva till
någon nytta genom att använda sina små krafter
fill de arbeten, de kunna utföra, t. ex. vid denna
tid till insamlingen af fröbara kottar. På så sätt
skulle helt visst ett barn i skolåldern kunna antin-
gen direkt förtjäna eller indirekt göra nytta, mot-
svarande föräldrarnes kostnad för detsamma, och
detta ej med tvång eller hot, utan i stället med
största beredvillighet, ty själfva arbetet kan bli
deras vederkvickelse på fristunderna.
Huru förtjust blir icke ett barn, då det får ett
vänligt tack och därtill litet beröm, då det ordent-
ligt fullgjort en tillsägelse. Ännu mera gläder det
sig åt den första slant, som det erhåller för något
utfördt litet göromål, och får stoppa ned i sin spar-
bössa eller förvandla i postsparkort. Genom att få
lägga ned den ena penningen efter den andra eller
att få fästa det ena märket efter det andra, Ulla
kartan blir fullsatt, kommer barnet till en tydlig-
förnimmelse af, att det lönar sig att vara sparsam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
