Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fJnndSfyeijLuab .
NÅGOT OM HERALDIK af adam lewenhaupt.
ERALDIK, hvad är det? höra vi många af våra
läsarinnor utbrista, och då vi besvara denna
fråga med att heraldik är kännedomen om
lagarne för vapens sammansättning, märka vi
förvåningen snarare stegras än förminskas.
Hvem bryr sig väl i våra tider om något så
medeltidsmässigt som vapensköldar, kanske en
lämplig etikett på en människa innesluten i
järn liksom i ett skrin, af vänner och bekanta
omöjlig att igenkännas utan något yttre märke!
I slutet af 19:de århundradet, ångans och elektricitetens guldålder,
kan det väl ej falla någon tänkande människa in att hafva intresse
för något så gammalmodigt och otidsenligt som släktvapen? Så är
det dock. Heraldiken har visserligen förr varit af mycket större
vikt än i våra dagar, men den är och förblir en af de viktigaste
historiska hjälpvetenskaperna, den gör sig gällande — ofta
utan att vi ens veta däraf — i tal och skrift (t. ex. him-
melens asm), i konst och arkitektur, på minnesmärken, på
bordssilfver och andra guldsmedsarbeten, i festdekorationer,
på mynt och postmärken, ja, litet hvarstädes och detta med
skäl, ty den äkta, ursprungliga heraldiken har den fördelen
att vara en exakt vetenskap med klara, bestämda regler, nästan
som geometrin, på samma gång den, liksom målningen, är en
estetisk konst.
Den ädla ars heraldica, den gamla, ärevördiga härolds-
kunskapen, var efter franska revolutionen nära att utstötas ur
vetenskapernas rad och en tid bortåt utsatt för hån och för-
löjligande. Den har nu åter kommit till heders och fått sin
bestämda plats sig anvisad i det mänskliga vetandets byggnad.
Till heraldikens misskrediterande bidrog mycket, att den i hög
grad användes som offer på fåfängans altare och af kritildösa
författare framställdes för en än kritiklösare allmänhet. Under
16- och 1700-talen, då heraldikens guldålder sedan länge var
förliden, uppstod, i synnerhet i Frankrike, en omfångsrik he-
raldisk litteratur. Bland mycket af verkligt värde, stödt på
grundliga historiska forskningar, utvecklades och förfäktades
med ett för oss obegripligt allvar äfven de befängdaste åsikter.
Qvasi-lärda arbeten utgåfvos öfver t. ex. de tolf israelitiska
stanunarnes vapen eller söktes heraldikens ursprung hos
assyrier och perser eller i själfva Noaks ark. En af de mest
ansedda författarne (Vulson de la Colombière), som har he-
dern af att hafva infört det ännu använda heraldiska färgbe-
teckningssättet, Unför de vapen, som fördes af Isis och Osiris,
samt beskrifver Hercules’ vapenmärke, alldeles likt Norges
nuvarande, hvilket ju kan lända våra unionsbröders »seresfolel-
se» till stöd och hugnad. En annan (Bara) har enligt sitt
eget vittnesbörd gjort sig otrolig möda, och det tro vi nog,
att framleta argonauternas vapen (omkr. 1200 år före- Kristi
födelse!) Ja, en författare beskrifver till och med Kristi
vapensköld och visar, hvarför denna lämpligen borde pry-
das af en markiskrona! Äfven i Sverige har man, till en del
af samma stolta själfkänsla, som födde en Atlantica, och af
patriotiska skäl, för att bevisa vårt fäderneslands rang som
»Le blason est une science charmante, que les dames cul-
tivaient jadis avec succès.» George Sand.
det äldsta rike i Europa, i flydda tider diktat vapen, som aldrig fun-
nits, hvarvid bland andra både Ynglingakonungarne och Sverker den
gamle blefvo ihågkomna. Karl Uggla, hvilken utgaf den första heral-
dik på svenska, står på Rudbeckiansk grund.
Hvad vi kalla heraldik har intet gemensamt med prydnaderna
på antikens vapensköldar. Den uppkom under medeltiden, utvecklades
under korstågen samt fick form af och vid tornerspelen. Om man
skulle våga utsätta en första tidpunkt för heraldiska vapens uppkomst,
torde 1000-talet hafva skäl för sig, ty praktiken går alltid före teorin,
och i Tyskland var Henrik Fågelfängaren (kejsare 1152) den förste, som
reglerade tornerspelen. I Frankrike är det ungefär samtidigt under
Ludvig VII (f 1180) som de första spåren af heraldiska lagar påträffas,
och det blef i Frankrike, som denna vetenskap fick sin högsta fulländ-
ning och bestämda form.
Vi få därför rekommendera dem af våra läsarinnor, som kunna
vara roade af ämnet eller af andra orsaker kunna behöfva
sätta sig in i detsamma, att vända sig till den franska littera-
turen. Efter detta råd vilja vi kasta en hastig blick i he-
raldikens mystère, så mycket som möjligt undvikande de
torra regler, hvaraf den, liksom de flesta liknande vetenska-
per, är öfverfylld.
Från olika synpunkter kunna vapen indelas i 1) enkla,
bestående af endast ett fält, hvilket är det ursprungliga och
ännu bibehålies i de flesta af våra adliga vapen, och sam-
mansatta af flere fält, såsom största delen af de vapen, som
föras af våra grefliga och friherrliga släkter. I Sverige är
det då vanligen midtelskölden, hjärtevapnet, som är familjens
ursprungliga vapen, hos utländska släkter däremot första
fältet. Se t. ex. friherre Khewenhüller, där ekollonet är ätte-
vapnet. 2) Själftagna genom ättens stamfäders fria val, hvil-
ket är fallet med alla gamla, »uradliga», eller förlänade,
sedan suveränerna började genom bref skapa en ny adel
eller upphöja den gamla i högre värdigheter. 3) Godtyckliga,
då blotta nycken ledt valet af vapenbild (dessa äro de van-
ligaste); med hänsyftning, då de påminna om någon märklig
tilldragelse, hvilket ofta är fallet med sidofälten i våra grefliga
och friherrliga vapen (t. ex. Wredes häst, de ofta förekom-
mande rådshattarne, kommandostafvarne m. m.), då dessa
sidofält ej äro upptagna ur andra vapen antingen till följd
af arf (t. ex. Trolle Wachtmeister, Trolle Bonde, Trolle Löwen,
Falkenstein och Reipoltzkirchen i Lewenhaupt, Bölja och Arp
i Rosenhane, Friis i Beck-Friis) eller ock blott för att hug-
fästa minnet af en förnäm alliance eller, som vi nu skulle
säga, ett godt parti (t. ex. Bondevapnet hos grefvarne Gyllen-
stierna af Eriksberg, Düring och Spens, Staël von Holstein
och von Fersen i Lantingshausenska vapnet, Posse i Kalling-
ska); samt talande, då de hafva samband med familjenam-
net, vare sig vapnet är taget efter detta eller, såsom fallet är
med de flesta af våra äldsta familjer, namnet har sin rot i
vapnet (t. ex. Sparre, Lilliehöök, Leijonhufvud, Oxenstierna,
Bjelke, Stenbock, Gyllenstierna) eller också både namn och
vapen äro valda på samma gång (ex. Gyldenstolpe, Adlercreutz,
Leijonhjelm). Vidare kunna vapen yara 4) personliga t. ex.
Silfver
Hermelin
Gråverk
Svart Grönt
..uiao« lor,.,..«an:....o»
: , ■ • -■ . ■ -
•«•iü’üîiîîîïîiïîa
Purpur
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
