Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest tyskar, som högljudt gåfvo sin beundran
tillkänna.
Men morbror Axel gick med ett mildt, kri-
tiskt småleende på läpparna rundt den .kolos-
sala stoden, och Anna traskade bakom honom,
häpen frågande sig själf, hvadan det kom sig
a tt hon förblef så kall — hon som dock städse
var en sådan entusiast inför historiens ärorika
minnen.
”W underschön, nicht wahr!” utbrast en li-
ten fetlagd herre i hennes omedelbara närhet.
Han såg misstroget på de båda utländin-
garne, som om han spårat kallsinnigheten ba-
kom deras tystnad.
”Jag kan inte veta ju st”, sade Anna —
då morbror Axel teg — halft brydd och halft
trum pet, ty hon var ännu icke färdig med sina
intryck, men fick ondt i nacken af det oupp-
hörliga kikandet uppåt.
Men hon hyste en ädelsinnad naturs med-
känsla för de tappre, slagne fransmännen. Och
i den lille fete tyskens skinande, själfbelåtna
ansikte tyckte hon sig spåra både öfvermod och
triumf, och detta retade henne outsägligt.
”Jag finner det narraktigt att resa sådana
här pompösa stoder till åminnelse af vunnen
seger”, inföll hon raskt och med hög färg på
kinderna. ”Det är att trampa på sin fallne fi-
ende och att göra honom ursinnig innan han
fått revanche. Dessutom skulle jag frukta för
att högmod går för fall.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
