Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne, och hon älskade oss dock och längtade
efter ’ömhet. I går, då jag själf damtorkade
hennes skrifbord, gick lönnlådan upp där hen-
nes dagboksanteckningar lågo, och jag läste
dem.”
Gunlög grät sakta.
”Låt mig blifva hos dig”, bad hon darrande.
”Det skall blifva m itt straff, ty du älskar mig
ej, och jag fruktar dig. Men när jag blifvit
bättre och mera lika din förlorade Anna, skall
du kanske småningom — o! faster Ebba, du
har dock ett hjärta, och kanske kunna vi blifva
något för hvarandra till sist.”
Den gamla fröken låg tyst. Hvilken ödets
ironi! D å förvägrade man henne Gunlög och
påtrugade henne Anna. Nu gaf Gunlög sig
själf och nu fruktade hon att ej kunna ha för-
drag med henne, medan sorgen öfver den för-
lorade Anna väl för hvar dag skulle föra henne
närm are grafvens rand.
”Ingen kan ersätta mig Anna”, sade hon
med smärta.
”Nej, det är så naturligt! Men jag skall
bjuda till. Jag skall ej sky hvilka ansträng-
ningar som helst att bli sa lin henne som möj
ligt. Jag fasar för m itt förra lif. Oh, faster
Ebba, stöt mig ej tillbaka dit.”
”Hvad skall moster Karna säga?”
”När hon får höra, att jag icke längre vill
vara hennes baldocka, att jag allvarligt äm-
nar sträfva att efterlikna Anna, då skall hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
