Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men de hunno lägret utan att Böhme kom sig
för att yttra något. Där var nu rätt tomt under
lindarna; de flesta officerarne hade begifvit sig till
matsalen; endast Vänglin och ett par till sutto kvar.
Örner skiljde sig från sin följeslagare och ville
gå direkt upp till sig; då ropade Vänglin efter
honom:
”Stanna dock, och kom och var treflig för en
gångs skull.”
”Tack du, men jag har arbete.”
”Det har du alltid, när här inte vankas dame-
sällskap”, vardt det hånfulla svaret.
Örner trädde granskande närmare, men då han
såg, att Vänglin var fullkomligt nykter, och af de
andras miner, att han varit föremål för deras samtal
förut, sade han kort, med något af sin stridbara
kraft:
”Förklara dig.”
Han hade ju kunnat vika undan med ett skämt
eller en axelryckning, men han var icke i humör
till detta just nu.
”Nå, hvad menar du?” fortfor han, då Vänglin
något snopen med miner vädjade åt de andra att
upptaga striden. Han var arg på Örner, men han
ångrade redan, att hans lilla miniatyrsvartsjuka för-
ledt honom att söka gräl med honom. Men nu gällde
det att stå på sig.
”Vi ämna icke längre tåla detta. Är du rakt
förbannad, karl! Hon — hon är ju din ... din chefs
fru. Låt oss till en början hålla oss till detta.”
Örner var så blek som solbrännan medgaf det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
