Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en försoning. Jag kysste honom ännu en gång,
moder, ty vi måste ju skiljas. Men jag kunde icke
bära detta med samma styrka som han. Min hjärna
var för svag för allt det ohyggliga den måste tänka
— och mina nerver som redan förut blifvit så hårdt
anlitade — och så den gemena, kalla vinden, som
väckte skogen ur sin slummer, och den otäcka dim-
man, som blötte min tunna klädning, så att den kom
att kännas såsom klibbiga döda händer på min kropp.
”Jag vet om ingenting sedan, förrän jag igen-
kände ditt kära, sorgsna ansikte, invid de skära siden-
gardinerna kring min säng härhemma vid avenyn.
Utanför fönstren vaggade träden sina bladlösa kronor,
och luftens brist på färg sade mig, att det blifvit
höst. Så länge jag måtte ha varit sjuk! Jag tyckte,
att jag ingen kropp hade, utan endast en stor tung
själ, som blifvit så underligt förstående, men då jag
ville använda den till att forska i det förflutna —
då blef den så lätt som ett litet dun och ville flyga
sin väg; och när jag ville flytta min kropp, som var
så fjäderlätt annars, var den tung som bly.
”Det blef en hård strid emellan kroppen och be-
greppen. Den är slut nu med den förras underka-
stelse. Begreppen ha dödat den. Och jag är så
nöjd härmed — så som jag nu förstår lifvet och oss
människor. Man säger ju, att den somskall dö ung
blir så lillklok. Ni trodde alla, att jag var så barnslig,
men redan då anade jag allt det, hvari jag nu ser
så klart. Och all räddsla är borta. Jag kan ligga
alldeles ensam om nätterna och ibland undra, om
jag skall lefva till nästa dag, utan att dock för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
