Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257-
Den följande dagen gick jag åter till kyrkovaktaren; ett
lugn hade nu inträdt efter tre dygns oupphörligt rasande både
natt och dag. Min helsning blef besvarad; kyrkovaktaren satt
på en stol; jag gick fram till honom; vi helsade som vanligt
på hvarandra med den lappska omfamningen; det hade alltid
existerat ett vänskapligt förhållande emellan oss. Efter några
ögonblicks lugnt samtal föll han plötsligt med ansigtet mot
golfvet, omfamnande mina fötter; i samma ögonblick lågo
äfven alla de andra närvarande framstupa med ansigtena böjda
mot jorden, tjutande öfver deras synder och framsägande en
syndabekännelse. Efter den första utgjutelsen kom jag
småningom till ordet. Efter ett vänskapligt och förtroligt samtal
föll nu äfven jag på knä, och likaså de öfriga, som hade rest
sig. Jag slutade med en bön, som flera af dem med hög röst
eftersade. Vi reste oss åter upp, och under vårt fortsatta
samtal förmanade och had jag dem enträget, att de ej skulle
öfvergifva och förakta deras egentliga värf. Arbetsambet och
redlighet i de förhållanden, Guds försyn har satt oss uti, göra
det ju möjligt för menniskan att under sjelfva arbetet tala med
och bedja till sin Gud. "När vi hafva läst vår morgonbön, så
gå vi med glädje till vårt arbete", säger vår käre kyrkofader
Luther.
"Tror du, att du talar af "anden", då du talar till
menniskorna?" frågade mig plötsligt en af dem, som förde ordet.
Allas blickar hvilade nu frågande på mig. "Ja, jag tror det",
var mitt svar, "och jag tror det derför", fortsatte jag, "att jag
aldrig säger, talar eller predikar något, utom det som den
Heliga Skrift med klara och tydliga ord säger och bjuder mig
att predika." Man inlät sig nu ej vidare på denna sak. Kort
derefter utbröt en annan af dem: "Kanske jag har ett barn i
mitt inre?" Nu voro åter allas blickar frågande fästade på
mig. Jag såg pä dem och svarade leende: "Kanske jag också
har detta barn i mitt inre, i mitt hjerta?" — "Han hörer, han
hörer, han förstår andens tal!" ropade nu hela församlingen.
Sedermera blef jag åter vägd, men då befunnen för lätt.
Qvinnor och barn, för det mesta gossar, kommo för att
granska mig, om och när jag blifvit pånyttfödd, samt om och
när jag fått "anden" o. s. v. Jag mottog dem vänligt, yttrade
min glädje öfver, att de ville tala med mig om det enda
nödvändiga, och sökte vägleda dem på bästa siitt. Under hela
Resa i Finmarken. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
