Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Irrfärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
— Ni får ingeuting mer! Såna skälmar! — sade
öfverläkarn i förargad ton. ;
— Jå visst! De ljuger allihop! — understödde
honom soldaterna och betraktade kineserna med
fientliga blickar.
— Det gör detsamma hur mycket man ger dem.
De är ändå aldrig nöjda, — harmades Davidov.
Vi blandade oss uppbragta i saken.
— Hvarför kommer ni då inte i förväg öfverens
med dem om priset? Vi behöfver kaoljan, vi behöfver
tsjumis — köp och lägg upp pengarna! Men ni tar
helt enkelt, ackorderar inte och kontrollerar inte ens
hur mycket soldaterna tar.
— Det är sådana skälmar, de skulle alldeles
skinna en.
— Jag vet inte det. Den där tiden, vi var
ensamma, kom vi utmärkt öfverens med kineserna, det blef
aldrig några misshälligheter.
— Seså, tsuba (undan med er)! — skrek
Davidov till kineserna och steg till häst — Chodja, för oss
an! — vände han sig till vägvisarn.
Denne såg harmset på honom.
— Mig inte vill!l — förklarade han.
Öfverläkarn tappade koncepterna.
— Jjag skall betala dig två rubel — Jjanga rubli,
— sade han och satte upp två fingrar.
Vägvisaren skakade på hufvudet och gick sin väg.
Vi gåfvo oss af utan förare. I nästa by lejde
Davidov en annan kines att visa oss vägen till
Lidiatun.
Den nye vägvisarn var en groft byggd pojke med
en tjock fläta lindad om hjässan och med djärfva,
skrattande ögon. Han gick framför truppen stödd på en
lång käpp, klifvande i snön i sina kinesiska pjäxor
med de karaktäristiska stropparna bak under sulan. Det
var kallt, snön gnistrade i solskenet. Vi hade lämnat
järnvägen långt bakom oss, de passerande tågens bul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
