Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Praskovja Fjodorovnas för andra och honom själv
öppet erkända syn på mannens onda var den, att Ivan
Iljitj bar skulden till sjukdomen och att den var ett nytt
obehag han beredde hustrun. Ivan Iljitj kände att det
var ofrivilligt hon tog saken så, men det gjorde det
inte lättare för honom.
I rätten observerade Ivan Iljitj eller trodde sig
observera ett lika besynnerligt beteende mot honom.
Än tyckte han att man såg på honom som på en, vars
plats snart skulle bli ledig, än började vännerna
vänskapligt skämta över hans griller, alldeles som
om det förskräckliga och hemska och oerhörda som
skedde inom honom, oavbrutet tärde på honom och
oemotståndligt släpade honom hän någonstans, utgjort
det mest lämpliga ämne för gyckel. I synnerhet retade
honom Schwarz med sitt skämtlynne, sin levnadslust och
sin korrekthet som erinrade Ivan Iljitj om honom själv
för tio år sedan.
Vänner kommo till ett spelparti, slogo sig ned. Det
gavs, de nya korten kommo dansande och det var ruter
efter ruter, sju stycken. Medspelaren bjöd sans atout
och understödde två ruter. Utmärkt förstås. Det borde
lätteligen bli stora siam. Men plötsligt känner Ivan
Iljitj den sugande smärtan, smaken i munnen, och han
finner det vanvettigt att han sitter här och gläder sig
åt stora siam.
Han ser hur Michajl Michajlovitj, medspelaren,
dunkar sin levnadsfriska hand i bordet men hövligt och
nedlåtande avhåller sig från att taga in sticken, utan
skjuter fram dem till Ivan Iljitj för att bereda honom
tillfredsställelsen att taga hem dem utan att anstränga
sig, utan att sträcka på armen. »Vad, tror han att jag
är så kraftlös att jag inte kan sträcka ut armen?»
tänker Ivan Iljitj. Han glömmer bort trumfen, trumfar
onödigtvis med sig själv och spelar bort slammen, och,
vad som är det värsta av allt, han märker hur Michajl
Michajlovitj våndas, men honom själv är det likgiltigt.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
