Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och blindtarm, som i det och det avseendet inte skickade
sig som de borde och som därför Michajl Danilovitj och
ryktbarheten nu strax skulle ta hand om och få till
att bättra sig.
Den berömde doktorn tog farväl med allvarlig men
inte hopplös min. Och på den skygga fråga Ivan Iljitj
riktade till honom med sina av ångest och hopp
glänsande ögon häftade vid hans ansikte — fanns någon
utsikt till bättring? — svarade han att någon garanti
kunde han ju inte ge, men möjligheten fanns. Den blick
av hopp varmed Ivan Iljitj följde doktorn var så
hjärtskärande att Praskovja Fjodorovna till och med brast
i gråt, då hon gick ut för att överlämna honoraret åt
den berömde doktorn.
Den upplivande verkan av doktorns hoppfullhet
varade inte länge. Återigen samma rum, samma tavlor,
gardiner, tapeter, medicinflaskor och samma egna
lidande, sjuka kropp. Och Ivan Iljitj började jämra sig;
man gav honom en insprutning och han domnade av.
Då han vaknade började det skymma. Middagen bars
in. Han tvang ner buljongen; och återigen detsamma
och återigen en stundande natt.
Klockan sju på kvällen kom Praskovja Fjodorovna
in till honom, soaréklädd, med den svällande barmen
högt uppsnörd och spår av puder i ansiktet. Hon hade
redan på morgonen påmint honom om att de skulle fara
på teatern. Sarah Bernhardt gav ett gästuppträdande
och de hade skaffat loge, det var han själv som
påyrkat det. Men nu glömde han detta och hennes
elegans stötte honom. Han dolde emellertid sin harm,
när han erinrade sig att han själv yrkat på att de skulle
taga logen och fara på föreställningen, emedan det var
en uppfostrande och estetisk njutning för barnen.
Praskovja Fjodorovna trädde in, nöjd med sig själv
men liksom skuldmedveten. Hon satte sig ner och
frågade hur han mådde, som han märkte bara för att
fråga, inte för att få veta det, hon visste ju att ingen-
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
