- Project Runeberg -  Ivan Iljitj' död /
63

(1929) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han tillfrågades om, men därpå svarade han: — Nej.
Har ni sett henne förut?

— Ja, i Adrienne Lecouvreur.

Praskovja Fjodorovna sade att hon var särskilt lyckad
i den och den pjäsen. Dottern opponerade sig. Man
började tala om hennes utomordentliga illusoriska spel
— så som det alltid talas.

Mittunder samtalet kastade Fjodor Petrovitj en blick
på Ivan Iljitj och tystnade. De andra gåvo honom också
en blick och tystnade. Ivan Iljitj såg rätt framför sig
med gnistrande ögon, tydligen indignerad över dem.
Missgreppet måste slätas över, men det fanns ingenting
att släta över med. Tystnaden måste brytas på något
sätt. Ingen kunde besluta sig och alla bävade för att
konvenanslögnens slöja helt plötsligt skulle brista itu
och sanningen stå där blott och uppenbar. Lisa var
den första som tog mod till sig. Hon bröt tystnaden.
Hon ville dölja vad alla kände, men råkade försäga sig.

— Om vi na skall fara, så är det på tiden, sade
hon med en blick på sitt ur, en gåva av fadern, och
hon smålog mot den unge mannen, ett halvt omärkligt
leende, vars betydelse var en hemlighet mellan dem
två, och frasande reste hon sig.

Alla de andra reste sig också, togo farväl och begåvo
sig av.

När de gått tyckte Ivan Iljitj att det kändes lättare.
Lögnen var borta — den hade försvunnit med dem; men
plågan var kvar. Den oföränderliga plågan, den
oföränderliga ångesten gjorde att ingenting var tyngre och
ingenting var lättare. Allting var värst.

Återigen gick minut efter minut, timme efter timme,
och ständigt ett och detsamma och ingen ända på det
och det oundvikliga slutet allt hemskare.

— Ja, skicka efter Gerasim, svarade han på Peters
fråga.

63

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 19:54:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/iljitj/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free