Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Missionen i Lappland - II. Den norska lappmissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA LAPPMISSIONEN.
2 g,
skenlig vällust vederkvicker sig lappen i sitt usla tält och
utropar med lust och glädje: »Gud vare lof för det goda och varma
huset», under det den vid hans sida sittande resanden är färdig
att uppgifvas af trötthet. Under tiden vänder man på köttet och
undersöker, om det ej snart är färdigt att styckas och läggas i
grytan, och när detta skall ske, lägger sig en på knä, under det
de öfriga få maka sig åt sidan, hvarunder nästan alltid uppstår
en löjlig oordning. Yxan höjes nu af den på knä liggande, och
med värdighet låter han den falla; det afhuggna köttstycket
kastas i grytan, sedan man med möda räddat det från de snåla
hundarne, som afspisas med ett kärft »Buos erit» (Gå din väg).
Då det sista stycket kommit i grytan, intager hvar och en sin
förra plats. Tältet är gemenligen så litet, att man ej får rum
mellan eldstaden och väfväggen, om man ej sitter på sina egna ben,
läggande dem i kors öfver hvarandra. Utrymmet blifver ännu
mindre därigenom, att tältet upptill löper tillsammans i en spets.
Gnistor från den sprakande elden kastas i ansiktet på de sittande,
och den brännande hettan framifrån utgör för den härvid ovane
en blott alltför kännbar motsats till kylan bakifrån. Predikanten
sitter nu där med blyertspenna och papper för att anteckna ord
och uttryck, »Pap challa» (prästen skrifver) hör man nu sägas.
Då och då förekommer ett svårare ord; han kan ej fatta det och
låter det därför omsägas, men försöker förgäfves att säga det
efter. Den ene efter den andre försöker att stafva det, men det
vill ej lyckas, och denna öfning sker under högljudd munterhet.
Emellertid äro soppan och köttet kokade; predikanten deltager i
måltiden endast med den skillnad, att han erhåller ett bröd och
något salt, begagnar knif och gaffel samt till stor förundran
för de närvarande ber om en magrare bit och afstår från det
såsom en läckerhet honom erbjudna fettet. Efter måltiden en tyst
bön, hvarunder endast enstaka ord från en eller annan af de
närvarande kunna förnimmas, hvarefter alla högt tacka den, som
anrättat måltiden. »Gud välsigne oss!» svarar vanligen denne.
Somliga börja nu pusta och tala om att sofva, men synas vänta på
något. Predikanten säger sig vilja hålla aftonbön, och det
blifver nu tydligt, att det var detta, hvarpå man väntade.
Sömnigheten är strax försvunnen, de frånvarande ropas in i tältet,
mössorna aftagas och händerna sammanknäppas. Predikanten slutar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
