Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Syd-Afrika - IV. Kaffermissionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
SJETTE KAPITLET.
såsom våra förfäder gjort. Vi äro ju svarte; huru kunna då de
hvites kunskaper och goda uppförande blifva vår tillhörighet?»
Och när han eller de andre missionärerna bådo föräldrarne om
att sända sina barn till skolan, så fingo de nästan alltid afslag.
Föräldrarne sade vanligen: »Det kan icke skada oss gamle att
komma till eder på söndagen, ty vi hafva i våra hjärtan en
sköld, som edra ords pilar icke kunna tränga igenom. Men
barnen äro blödiga, och därför kunde det lätt hända, att de
blefve öfvervunna af eder och blefve sabakolva» (d. v. s. troende).
Men en troende vilja vi icke hafva i vår familj».
Såsom ett exempel på deras liknöjdhet för andliga ting må
anföras följande. Juldagen 1851 samlades på Umpumulo en
ganska stor människoskara, omkring 200 personer, från långt
aflägsna platser. Missionärerna kunde icke rätt förstå orsaken
därtill. Men efter gudstjänstens slut blef dock allt klart. Från
alla sidor började man att ropa: »/ pi injama? I pi injama?»
D. v. s. »hvar är köttet?» Man hade nämligen utspridt det ryktet,
att de hvite skulle hålla en stor fest för så många, som ville
komma, och att därvid en stor oxe skulle slaktas, som skulle
utdelas. En stor del af åhörarne hade för denna orsaks skull
infunnit sig; andra för att se det nya skolhuset, men ingen hade
kommit för att höra Guds ord. Att arbetet bland sädana för
andliga ting likgiltiga människor skulle vara tungt, förstå vi
lätteligen. Och ändock gällde det att icke förtröttas, utan att så
på en förhoppning därom, att Guds ord dock till sist skulle
öfvervinna alla hinder.
I slutet af 1852 skref Schreuder till missionssällskapet och
lade det allvarligt på hjärtat att sända flere medhjälpare ditut.
Dittills hade Schreuder stått ensam vid Entumeiii och Udland
vid Empangeni och fått bära omsorgen icke blott om det egentliga
missionsarbetet utan ock om stationernas ekonomi.
Missionssällskapet beslöt då att utsända seminaristen Arent
Tönnesen, snickaren Johan Peter Olsen och snickaren Samuel
Samuels en, och dessa framkommo i mars 1854 till missionsfältet.
Tönnesen och Samuelsen stationerades på Entumeni och Olsen
på Umpumulo, under det att Oftebro förflyttades till Udland på
Empangeni. Bristen på medhjälpare var således afhjälpt, men
därmed voro icke alla svårigheter häfda. Inre tvister och stridig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
