Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t. ex. Uppland räknar en jämförelsevis stor kortskallig befolkning,
kan bero på en senare tids finska trälimport. I Norge synas för-
hållandena vara något olika, enär hela kuststräckan från Grimstad
upp till Trondhjem befolkas av en övervägande kortskallig typ,
under det att det inre av landet visar en dolikocefal typ.
Av detta antropologiska faktum har man dragit den slutsatsen,
att den yngre stenåldern inletts av en ny folkstams invasion i Skandi-
navien, och att denna nya stam, den långskalliga germanska, där
blandat sig med landets äldre invånare, som icke utrotats, utan fått
leva kvar såsom trälar eller trängts undan till vissa, mera oländiga
trakter. Då vidare övergången från stenålder till bronsålder och
från bronsålder till järnålder icke företer några tvära avbrott i arkeo-
logiskt avseende, ansåg sig Montelius berättigad att uppställa en
teori, som allt mer och mer trängt igenom: att den folkstam, som
för närvarande bebor Sverige, också bott där ända sedan den yngre
stenåldern.
Från historisk sida hava dock invändningar riktats mot denna
teori. För det första, har man sagt, visar oss historien, att folk-
raserna ständigt växlat i ett land. I England, vars avskilda läge
dock borde ha skyddat det mot främmande erövring, drevs först
urbefolkningen undan av kelter, dessa av romare och saksare och
dessa sista av skandinaver och fransmän. I Frankrike möta oss,
utom de prehistoriska raserna, kelter och germaner, i Tyskland
kelter, slaver och germaner o. s. v. Varför skulle då blott Skan-
dinavien vara fritaget från denna växlingens lag? Vidare kan ju
arkeologien blott upplysa oss om den materiella kultur, som vid
ett visst tillfälle varit den rådande inom ett område, men denna
vetenskap kan ej giva oss namnen på de folk, som burit upp denna
kultur. Vi känna t. ex. Hallstatt-kulturen, men vi veta intet om
den folkras, vars kultur arkeologen återfunnit, och i betraktande
av områdets storlek är det väl säkert, att flera folk samtidigt stått
på Hallstatt-kulturens ståndpunkt. Men dessa folk kunna mycket
väl hava varit av olika börd och talat olika språk. Tyskar och
fransmän i våra dagar tillhöra ju olika raser, men »arkeologiskt»
förete de ingen nämnvärd skillnad ; varför skulle ej samma förhål-
lande hava kunnat existera också på Hallstatt-kulturens tid?
Utan tvivel äro dessa invändningar vägande, men jag tror dock,
att den historiska skepticismen här gått något för långt. Om det
än är sant, att en viss arkeologisk kultur inom ett område alls ej
bevisar, att de folk, som bebott detta, varit av samma ras, utan blott
att de ur merkantil och industriell synpunkt bildat en enhet, så
kan arkeologen dock iakttaga, om ett annat folk med en annan
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
