Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring loo f. K., om ej förr, vandrat ut till Weichselmynningen,
varifrån det sedermera, efter att hava absorberat andra germanska
stammar, drog sig åt söder, först till Svarta havet och slutligen till
Italien och Spanien. Enligt Gutasagan hade en gotisk koloni slagit
sig ner på Dagö vid Estlands kust samt sedermera också dragit
mot söder, och denna tradition, som i och för sig är sannolik, be-
styrkes av de gotiska lånord, som finnas i finskan och lettiskan och
vilka förutsätta, att goter, finnar och letter vid den kristna tide-
räkningens början bott i varandras närhet.
Samma tradition återfinnes ock hos den gotiske historikern Jordanes,
som skrev på 500-talet. Också enligt den tradition, han återgiver,
hade goterna utvandrat från »Scandza», som han betecknar såsom
»folkens moderssköte», och en liknande tradition hade longobar-
derna. Enligt deras stamsaga hade också de kommit från Skandinavien.
Men intressantast och bäst bestyrkt är den eruliska vandringen, över
vilken särskilt Bugges och von Friesens runforskningar spritt ett
nytt ljus. Erulerna bodde enligt Jordanes först i det nuvarande
Danmark, men därifrån fördrevos de av »danerna», som enligt den
gotiske historieskrivaren voro av svensk stam och således kommo
från Mälardalen, ty det nuvarande Götaland innehades då av gautar.
Antagligen började denna erövring vid mitten av 200-talet, ty strax
därefter finna vi eruler på skilda orter i Europa, vid Rhen, i Gallien,
i Spanien, i Italien, vid Svarta havet o. s. v. — tydligen utvandrare,
som fördrivits från det gamla hemmet. Men en del av folket bodde
utan tvivel kvar i Norden, och den byzantinske historieskrivaren Pro-
kopios har härom en berättelse, som är mycket belysande för denna
tids folkvandringar. Vid mitten av 400-talet hade eruliska skaror
bildat ett rike vid Donau, som emellertid i början av 500-talet störtades
av longobarderna. Då nu — berättar Prokopios — »erulerna hade
besegrats av longobarderna, bröto de upp från sitt hemvist. Såsom
jag tidigare har omtalat, slog sig en del av dem ned i Illyrien; en
annan del åter kunde alls icke besluta sig för att gå över Donau,
utan bosatte sig i själva de yttersta delarna av den bebodda världen.
Under ledning av talrika medlemmar av sin konungaätt passerade
de först efter varandra sklavonernas alla folkland, tågade härifrån
genom en stor sträcka öde land och kommo till ett folk, som heter
varner. Därpå drogo de skyndsamt igenom danernas folkländer,
utan att barbarerna där tillfogade dem något ont. Härifrån kommo
de till havet, gingo till sjöss och kommo till ön Thule, där de
stannade.» Sedermera uppgiver Prokopios, att de bosatt sig näst
intill gautarna — såsom man numera anser i Blekinge eller
Värend.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
