Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Överhuvud synes man begå ett fel, då man antager, att folken
under denna tid mangrant vandrat ut, så att de lämnat rena tom-
rum efter sig, vilka genast eller efteråt fyllts av andra stammar.
Det naturliga eller åtminstone vanliga var väl snarare, att en del
stannade kvar på den gamla boplatsen — där den ofta samman-
smält med nya stammar —, under det att de utvandrande blott
voro mer eller mindre manstarka kolonistskaror, av vilka somliga
drogo åt ett håll, andra åt ett annat; så var bevisligen fallet med
erulerna och med goterna, även under själva vandringen, ty det var
icke alla goter vid Svarta havet, som följde med på tåget mot Italien,
utan en del av dem, eller i alla händelser en befryndad stam, stan-
nade kvar på Krim, där »krimgotiska» talades ända in emot 1800-
talet; en annan del följde ej med längre än till Donaus utlopp, där
ett gotiskt språk bibehöll sig ännu på 8oo-talet. Kolonier av samma
germanska stam befunno sig således utströdda över hela Europa.
Folk- och ortnamnen inom och utom Norden giva oss andra
vittnesbörd om de germanska stammarnas rörlighet och antyda, att
Skandinavien verkligen — för att använda Jordanes’ uttryck — varit
»folkens moderssköte». Bredvid goterna, då de uppehöllo sig vid
Weichsel, bodde rygerna, vilka ock följde med på den gotiska
vandringen, men en annan koloni möter oss i Norge, där landskapet
Rogaland ännu vittnar om denna ockupation. I det sydliga Norge
befann sig på Jordanes’ tid ännu ett gotiskt folk, greutungarna,
vilka däremot, då Tacitus skrev, voro grannar till Weichselgoterna.
Ett tredje folk var harir eller harudir. På Cæsars tid omtalas de
vid Rhen, ett och ett halvt århundrade senare nämnas de av T acitus
såsom grannar till goterna vid Weichsel, enligt geografen Ptole-
maios, som skrev en mansålder efteråt, bodde de — eller väl rättare
en annan koloni av samma folk — på Jutland, i Jordanes’ beskriv-
ning — från 500-talet — befinna de sig i Norge, där namnen
Hordaland och Hardanger ännu röja deras närvaro. Silingar, också
ett germanskt folk, hava enligt Noreen fått sitt namn av Själland,
äldre Selund, varifrån de på sina senare vandringar kommit till
Schlesien (lat. Silesia), som däremot uppkallats efter dem. Rimligt
år även, att vandaler en gång varit bosatta i Vendel i Danmark och
Vendel i Uppland.
Några av dessa kombinationer äro väl ännu långt ifrån vissa, och
möjligt är ock, att alla dessa folk invandrat till Skandinavien att
t- ex. en rygisk koloni i Tyskland omtalas förr än en rygisk koloni
i Norge, visar likväl intet; men så mycket är i varje fall säkert,
att stammarna inom den germanska världen ingalunda voro statio-
nära, varken under eller före den egentliga folkvandringstiden. Att
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
