Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vandringarna då kommo att taga en större omfattning, berodde helt
enkelt därpå, att den mur mot deras framträngande, som utgjorts
av de romerska legionerna, då föll undan. Vandringarna och rövar-
tågen, som förut varit begränsade till det germanska området och
det mindre givande slaviska, sträcktes nu ut till hela det vida
romerska riket, och tågen blevo även manstarkare, därför att bytet
var mera lockande och fienden starkare än vanligt. Nödvändigheten
av större härmassor förklarar troligen ock, att vissa folk, som före-
falla tämligen små, efter en kort tid uppträda såsom ytterst man-
starka. Utan allt tvivel har detta skett därigenom, att de absorberat
mindre stammar och fria krigarföljen, som ställt sig under deras
kommando för ett visst företag och sedermera ofta fortfarit att leva
i förbund med de dock närastående stamfränderna. Paralleller här-
till hava vi ju i den senare tidens vikingahärar.
Att Skandinavien innehafts av någon icke-germansk stam kan således
ej antagas, men däremot är det ett historiskt faktum, att landet
vid den kristna tideräkningens början varit delat mellan en mängd
av varandra oberoende stammar av germansk börd. Tacitus nämner
blott två av dessa, svionerna och sitonerna, vilka senare antagits
vara identiska med de sedermera omtalade kvänerna i Norrland,
ett germanskt och icke ett finskt folk. Ptolemaios omtalar, egen-
domligt nog, ej svearna, men däremot sju andra folk på ön Skandia,1
av vilka dock blott »finnarna», d. v. s. lapparna, samt sannolikt
goterna med säkerhet kunna identifieras. Enligt den grekiske historie-
skrivaren Prokopios, som synes vara tämligen väl underrättad, inne-
hades »Thule» — hans namn på Skandinavien — av tretton talrika
folk under lika många konungar; av dessa folk nämner han goter
och eruler. Ungefär samtidigt skrev Jordanes sin gotiska historia,
och bland hans namn på de svenska stammarna möta vi flera, som
utan svårighet igenkännas, och andra, som av språkforskningen med
större eller mindre visshet kunnat identifieras.
För den riktiga tolkningen av dessa namn är det emellertid, såsom
J. V. Svensson först visat, av vikt att fasthålla, att Jordanes’ fram-
ställning här stöder sig på två olika källor. Hans egna uppgifter
äro väl lånade från blott ett äldre (förlorat) arbete, av Cassiodorus,
men denne har haft två olika hemulsmän. Den ene var en man,
som troligen varit bosatt vid Östersjön, vid Weichselmynningen,
eller som åtminstone blott kände Östsverige; den andre var sannolikt
en norsk konung, som vistades hos Theodorik den store och som
egentligen blott kände till Västsverige. Den förre omtalar suehans
1 Under hela antiken ända fram till Adam av Bremen trodde man, att Skandinavien
var en ö.
IO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
