Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina motståndare till tvekamp och ville gärna före slagets början
få tillfälle att kämpa en mot en mot de tappraste motståndarna. De
voro anförda av »konungar», men även de särskilda underavdel-
ningarna hade sina »underkonungar». Vid slagets början tyckas de
hava lovat gudarna det byte, de skulle vinna, och efter segern för-
stördes detta »under nya och ovanliga förbannelser». Klännings-
styckena »blevo sönderslitna och bortslängda, guld och silver kas-
tade i floden, männens ringbrynjor sönderhuggna, hästmunderingarna
förstörda, hästarna själva nedsänkta i djupet, männen med rep om
halsen upphängda i träden, så att det icke var mera byte kvar för
segrarna, än det fanns barmhärtighet för de övervunna». Det var
på detta sätt bytet gavs åt gudarna. De fångna ■— berättar Strabo
- offrades vanligen av åldriga prästinnor, som voro klädda i vita,
sida linnekläder. Först bekransade de fångarna och förde dem
sedan fram till en stor kopparkittel. En prästinna besteg därpå en
upphöjning framför kitteln, lutade sig över denna och avskar offrets
strupe. Till sist spådde hon ur blodet, som rann ned i kitteln,
medan andra i samma syfte rannsakade inälvorna.
Ändå fylligare är den skildring av deras kultur, som vi hava i
Tacitus’ omkring 100 e. K. nedskrivna arbete Germania. Germa-
nernas rikedom — säger han — består i deras hjordar, men bo-
skapen är småväxt. Vapnen äro av järn, men själva järnet är
ganska sällsynt, och det är därför blott få, som bära svärd; de flesta
nöja sig med ett spjut med järnspets utan sköld. Pansar förékom-
mer sällan, och det är icke många, som äga en hjälm av metall
eller läder. Hästarna äro varken vackra eller snabba, och huvud-
vikten lägges på fotfolket. Sina konungar välja de med hänsyn
till börden, men konungen har icke någon oinskränkt makt, kan
icke avrätta eller fängsla, ej ens låta prygla någon. Det, som sär-
skilt sporrar dem till tapperhet, är, att de olika släktmedlemmarna
kämpa sida vid sida, så att varje häravdelning består av fränder, och
att deras kvinnor befinna sig bakom slaktlinjen, där de kämpande
kunna höra deras verop. Om männen vika, händer det ofta, att kvin-
norna genom sina böner förmå dem att åter hålla stånd, och de
åtnjuta därför en stor vördnad, isynnerhet som flera av dem anses
för sierskor. När mindre viktiga angelägenheter föreligga, är det
nog, att hövdingarna hålla rådslag, men vid mera viktiga äro alla
med, och da fullt beväpnade. Om någon mening väcker misshag,
ger man med ett sorl detta tillkänna, men ett gillande med spjut-
skrammel. Bruket fordrar, att ingen anses för »varaktig» (myndig),
förrän folkförsamlingen förklarat honom därför. En hövding eller
fadern eller en av hans fränder giver honom då inför folkförsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
