Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medeltidslagar. De små ättsamhällena (härad och hundari) samman-
slöto sig till större enheter, till »land», och då historiens ljus först
börjar falla över Sverige, omtalas en mängd av varandra oberoende
»land», vart och ett antagligen styrt av en konung, ehuru denne
knappt annat var än en anförare i krig; under fredstid avgjorde
bönderna själva sina angelägenheter på de ting, som höllos dels för
häradet, dels för hela »landet». Det nästa steget i utveckling, som
också faller före den egentliga historiens början, togs, då de olika
»landen» började uppgå i en ännu större enhet, i ett »Svearike».
Denna sammanslutning genomfördes utan tvivel med vapenmakt, i
det att svearna, troligen på 6oo-talet, kuvade gautarna. Men djupt
ingripande var denna erövring dock icke och inskränkte sig i det
hela därtill, att sveakonungen lade sig till med den götiske konungens
gods. På tingen fingo bönderna fortfarande sköta sina angelägen-
heter, och Västergötland, vars äldsta kultur vi bäst känna, var när-
mast en fri bonderepublik, som erkände sveakonungens överhöghet.
Denne levde av avkastningen från de stora gods, »Uppsala öd», som
lågo kringspridda i rikets alla landskap. Därmed underhöll han den
talrika hird, som omgav honom, och några skatter uppbar han icke
från de fria bönderna, utan endast en frivillig s, k. gengärd, då han
kom på besök i landskapet. I Västergötland betraktades han i viss
mån såsom en främling, och ett uttryck för denna uppfattning har
man i den eriksgata, som han måste rida, sedan han av Upplands
allmoge på Mora ting valts till konung.
Före folkvandringstiden var kulturen inom hela det germanska om-
rådet tämligen ensartad — ungefär sådan som Tacitus skildrar den.
Men omkring 400 e. K. skedde märkliga förändringar. Sydgerma-
nerna, som förut innehaft Östersjökusten ända upp till Weichsel,
måhända ända upp till Estland, trängdes nu på 400-talet undan av
slaviska folk, så att de först vid Slesvig lyckades bibehålla en ut-
fallsport mot Östersjön. Från detta hav voro de således uteslutna.
Men slaverna, som kommit inifrån landet, voro ännu icke något sjö-
folk, och de baltiska stammar, som bodde nordöst om dem, voro
det ej heller, lika litet som de finska. Strategiskt och merkantilt var
Östersjön således i nordgermanernas hand, och detta förklarar ock
den rikedom, som av de arkeologiska fynden att döma tyckes hava
varit rådande icke blott på Gotland utan ock i folkvandringstidens
Sverige och Danmark. Av de kringboende folken, ester, slaver och
letter, skaffade sig svearna dyrbara skinn och trälar, som de seder-
mera avsatte till Sydeuropa.
Den nor- Men den tidens handelsman var ett mellanting mellan sjörövare
diska han- krämare Med sitt skepp for han till främmande kust och sålde
dein.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
