Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Runskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp till goternas stamfränder i Norden. De äldsta runorna hava där
påträffats i Vimose i Danmark, inristade på åtskilliga lösa föremål,
som kastats ned i mossen, antagligen efter ett större slag och såsom
man förmodat såsom ett offer åt gudarna. Av Montelius, vars
kronologi väl torde vara den säkraste, dateras Vimosefynden till
omkring 250 e. K., och vid denna tid kände man således runskriften
i Norden, möjligen förr, så vida Scheteligs datering av en i Norge
vid Stabu funnen spjutspets med runor är riktig. Hela det här gjorda
fyndet härrör nämligen enligt hans bestämning från omkring 200
eller något tidigare.
Såsom särskilt von Friesen utvecklat var det erulerna, som spredo Runskrif-
runkunskapen till Norden. Enstaka skaror av dem hade förmod- ^uierna.
ligen deltagit i goternas tåg från Östersjön mot södern, och efter
danernas anfall emigrerade nog en betydande del till stamfränderna
i Sydryssland. Fynden i Vimose på Fyen (omkr. 250) och vid fhors-
hjerg på Jutland (omkr. 300) äro enligt von Friesen vittnen om de
slag, som utkämpats mellan erulerna och de påträngande danerna.
Skåne och Själland hade väl först erövrats. Längre tyckes det
eruliska riket på Fyen och i Jutland hava bestått, och ända till omkring
500 voro erulerna — fortfarande enligt von Friesen — herrar över
den viktiga handelsleden vid Kongeå. Dylika historiska kombina-
tioner för folkvandringstiden vila naturligtvis på en ganska vacklande
grund, men faktum är, att det just är på Fyen och i Kongeåtrakten
samt vid de därifrån utgående handelsvägarna, som man funnit de
flesta inskrifterna med äldre runor. Om man blott fäster sig vid de
runristade brakteaterna, som i de flesta fall väl gjorde tjänst såsom
amuletter, äro icke mindre än tjugo dylika funna på Fyen och i
Kongeåtrakten, sex i det övriga Jutland, nio på Själland, men i
Skåne blott tre och i Västergötland och Östergötland endast fyra.
Däremot äro de jämförelsevis talrika, åtta stycken, vid Norges väst-
kust. Detta ger onekligen en antydan om runkunskapens egentliga
stamort och spridning. Vidare uppgiva flera inskrifter, att de ristats
av eller för eruler : Bystenens, som börjar eirilar hrorar hrorcr (erulen
Hrorar, son av Hrorar), Veblungsnäsklippans Ek eirilar wiwila (jag
emlen Wiwila), den svenska Järsbergsstenens Ek erilar ubar haite
harabanar runor waritu (jag, erulen, heter Ubar. Harabanar ristade
runorna), en benbit från Lindholm i Skåne: Ek erilar sa wilagar
hateka (Jag, erulen, som kallas den magikunnige eller: Jag, erulen
heter Sawilagar), ett spjut från Kragehuls mosse: Ek erilar asugi-
salas wtuha haite (Jag erulen, Ansugisils son, heter Muha). Så vitt
jag kan döma har således Bugges och von Friesens erulteori en
stor sannolikhet för sig, och på följande sätt sammanfattar den
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
