Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Eggjum-stenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eggjum- jämförelse med yngre norska folkföreställningar och mera konstnär-
ligt utförda trollsånger har Magnus Olsen fått mening i den dunkla
inskriften. Den avser utan allt tvivel att skydda den döde mot onda
makter, och det är därför tydligt, att alla försiktighetsmått vidtagits.
Den sten, på vilken de värnande runorna inhuggits, hade under in-
ristningsarbetet ej träffats av solens strålar, ty dylika hemliga konster
tillhörde natten, tålde ej dagens ljus, och sol var farlig för all magi.
Järn hade heller icke brukats vid ristningen, utan troligen en flinta,
ty alla gamla folk hava en bestämd motvilja mot att vid heliga för-
rättningar begagna något så modernt som järnet, och ganska länge
var det i Sæterdalen ett bruk att »aldrig låta järn komma i en lik-
kista». I det fallet var man således säker: solen hade ej träffat
runorna, de voro ej ristade med kniv, och den runristade sidan av
stenen hade vänts nedåt, så att inskriften ej blottats. Och till sist
hade den lagts inne i graven, så att ingen kunde se den. Andra
försiktighetsmått hade iakttagits vid transporten från stenbrottet till
graven. Till sin sista plats hade den förts ay män, som själva ej
varit »villade» av runorna (vilka de därför ej fått se, då inskriften
var vänd nedåt) och som ej heller hade »ont öga», så att de kunnat
»villa» runorna; under transporten hade således runornas kraft ej
förtagits. Men ej nog med detta. Från stenbrottet till graven hade
blocket körts på en släde —■ här kallad »en björnunge» —• av ett
slag, som ännu finnes kvar i vissa trakter av Norge. På denna
finnas ett slags uppstående knoppar, som kallas »kejper», och det
var mellan fyra dylika kejper, som stenen placerades. Den kom
då att under färden skrapa sig mot kejperna. Men kejperna hade
ristats med mäktiga runor, stenen hade begjutits med blod, och
under färden kom nu det blodbegjutna blocket att skava bort åt-
skilliga runor på kejperna. Vart togo nu dessa blodblandade runor
vägen? — frågar runristaren. För att förstå frågan, vända vi oss till
den i Eddan införda runsången Sigrdrifumal. Om du vill hava seger
— heter det där — skall du lära känna segerrunor och rista dem
på svärdets fäste, några vid udden, några vid eggen och två gånger
nämna Tyr (gudens namn och tillika namn på t-runan). På samma
sätt yppas de andra runornas hemlighet. Därpå heter det:
Alla avskavna vordo,
Som inristade varit,
Och hälla i det heliga mjödet
Och sända å vida vägar.
D. v. s. de trollrunor, som ristats på björnens ram, på ulvens
klo, på örnens näbb, på »slädens fjättrar» o. s. v. skrapades av och
blandades i det heliga mjödet, som enligt myten bryggts av honung
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
