Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Eggjum-stenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säges fisken, som simmar genom likströmmar, blod omskrives med
liksjö, hämnaren med ùlv, och släden kallas en björnunge, »borr-
trött» d. v. s. ansträngd av de många hål, som man för medar o. d.
borrat i den — således lika förkonstlade vändningar, som förekomma
i den senare skaldepoesien, t. o. m. ännu mer förkonstlade. Som
vi sedan skola se, kastar detta en helt ny belysning över skalde-
poesien och över huvud hela den äldre nordiska diktningen. Av
ett särskilt intresse är en fras. Människovärlden kallas nämligen
gotna land eller goternas land; samma fras i samma allmänna be-
tydelse förekommer även i den senare isländska poesien. Men ut-
trycket har tydligen först uppstått bland goterna själva och har med
gotiska dikter blivit bekant i Norden. I den nordiska poesien
dröjde det kvar såsom en relikt och fick då en allmän betydelse,
kom att beteckna människor i allmänhet. Men frasen visar, att
gotiska dikter voro kända i Norden redan långt före Eggjum-
inskriftens tid.
Eggjum- Inskriften är vidare på ett slags vers. Skriva vi om den på is-
stenens Jändska, få vi dessa strofer:
vers. ’
Hin varp nà-sæ
w«ör, r«<z’di j>eim
keipa i bor-wzoöa húni.
7/verr of kom Zsers á
hi á land gotna?
Ormari ’s «linn missrrki
Ne ’s rólu sótt
Ok ne saxi steinn skorinn ;
Ne setti maôr noköan
ne snarir, ne villtir menn leggi.
Alliterationen är tydligen avsedd, och likaså är det klart, att här
föreligger ett slags vers, som emellertid ej är densamma som i den
senare isländska diktningen, utan skriven på en friare meter med
andra regler för alliteration och stavelseräkning samt utan fast stro-
fisk byggnad. Inskriftens vers — säger Magnus Olsen — »är varken
skaldediktningens eller Eddadiktningens. Det är en diktart för sig,
tillhörande den hedniska begravningsritualens magi, utan motsvarig-
het inom den från kristen tid härrörande norröna litteraturen eller
med de underrättelser, som vi hava om de gamla germanernas för-
historiska diktning».
Inskriftens Men inskriften är märklig ännu i ett sista avseende, såsom språk-
alder- dokument. Dess betydelse i detta avseende sammanhänger med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
