Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Eggjum-stenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess ålder. Tyvärr är denna något osäker. Den grav, i vilken
stenen låg, innehöll nämligen inga andra föremål, som kunde giva
en säker arkeologisk datering. Men graven var icke en hög, utan
låg under flat mark, och enligt Schetelig tillhör denna gravform
boo-talet. Arkeologiskt kan väl, säger han, ej rent av bestridas, att
graven kan härröra från tiden 700—75°> men det synes då påfal-
lande, att den innehåller så litet gravgods. Å den andra sidan äro
språkformerna avgjort unga och äro snarare »oldnorska» än urnor-
diska; »synkope» ■— som är det mest påfallande i fornnorskans och
fornsvenskans skillnad från det gemensamma urnordiska språket —
har här redan inträtt. Det heter stain, ej (urnordiskt) stainar,
skorin, ej skorinar, fiskr, ej fiskar, nakda, ej nakuda o. s. v. Denna
språkförändring hade man före upptäckten av Eggjum-inskriften för-
lagt till tiden omkring 800. Men detta synes nu vara hundra ar
för sent, om — såsom Magnus Olsen är mest böjd att tro — in-
skriften bör dateras till ungefär 7°°- Som vi sedan skola se, har
denna fråga betydelse för en annan: om Eddadikternas ålder.
fack vare Eggjum-stenen faller även ett i viss mån nytt ljus över Run-
nia de övriga inskrifterna med äldre runor. Det är nu tydligt, att
ttoligen de flesta av dem äro inristade i magiskt syfte. Flera
bortåt tjugo av dem sluta med ordet alu, ett ord, som är nära
besläktat med det gotiska alhs (tempel) och som återfinnes i flera
svenska ortnamn (Norrala m. fl.). Alu var tydligen en magisk for-
mel, som skyddade föremålet, varpå den var inristad, och Bugge
översätter alu med: värn, skydd. Men de enskilda runorna hade
°ck en dylik innebörd. Sigrdrifumal lär oss, att I-runan (»lyr»)
bringade seger, och att N-runan (»Naud») var en kärleksruna. Se
vi nu på en amulett av ben, funnen vid Lindholm i Skåne, har
denna inskriften: Ek erilar sa wilagar hateka (jag erulen, som kallas
»wilagar» = den magikunnige) aaaaaaaaRRRrnnnbmutttalu. Avslut-
ningen har ju ingen mening, men ramsan ändas med det mäktiga
besvärjelseordet alu, och de magiska tecknen är tjugofyra — futhar-
kens tal. Satsen börjar med åtta a. Dess runnamn var ansur
(sedan åss = gud), och därmed ställdes amuletten under gudarnas
hägn; för säkerhets skull upprepades runan åtta gånger —det ma-
giska talet i var och en av de tre runflockarna. Sist står tre gånger
segerrunan Tyr. Även kärleksrunan Naud (tvång) förekommer, och
det lider väl ej något tvivel, att också de övriga runorna haft ett
magiskt syfte. Dylika meningslösa runramsor äro ganska vanliga
°ch hava utan tvivel brukats såsom en besvärjelse. Men även andra
inskrifter, som först förefalla tämligen enkla att förklara, hava nog
haft en liknande uppgift. Vid Möjebro i Uppland stod en nu där-
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
