Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Galderpoesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rned att Odin uppträtt som trollpacka, gudinnorna hava alla varit
liderliga stycken o. s. v. Andra niddikter finnas i Harbardsljod och
Helgakvida Hundingsbana, och att denna diktning, om än i en
primitiv form, varit uråldrig, kan antagas för givet; den känslighet
för okvädinsord, varom våra äldsta lagar vittna, röjer, att man i ett
dylikt ord sett något farligare än blott en grov ohövlighet.
Mera ren magi fanns i förbannelsen, som ju var ett slags galder, Besvärjei-
°ch fullt konstnärligt utförda hava vi dylika galdrar i Skirnismal, sen’
särskilt i strofen:
Höre jättar höre hrimtursar,
Suttungs söner,
Hur jag förbannar, hur jag förbjuder
Mön att glamma med män, mön att njuta av män.
Med dessa mäktiga galdrar tvingade Skirner den till kärlek ovilliga
jättedottern Gerd. Men dylika besvärjelser gå säkert tillbaka till
fölkvandringstiden, och Magnus Olsen har visat upp ett par inskrifter,
som säkerligen hava denna erotiska innebörd. Man ristade runan
Naud eller man upprepade tio runor — det magiska talet för den
erotiska galdern. I Egils saga berättas om en bondgosse, som blivit
kär i en flicka, ocfl sedan han förgäves sökt att förföra henne, ristade
kan tio älskogsrunor, men gjorde det så oskickligt, att hon i stället
att fatta kärlek till honom föll i en svår sjukdom, från vilken hon
botades, först då Egill- skurit bort runorna från det föremål, varpa
de rlstats, och kastat dem på elden.
Till denna magiska diktning kan i viss mån ock hymnen sägas Hymnen,
haya hört, ty i verkligheten var nog hymnen mindre ett uttryck för
en from sinnesstämning, än ett slags galder, genom vilken man
,Tle(l vissa mäktiga ord tvingade de anropade gudarna att visa
S1g välvilliga. En typisk dylik primitiv hymn är den bekanta ro-
merska arvalsången: »Hjälpen oss, Larer! Icke död och fördärv, Mars,
Mars, låt bryta in över flera! Var tillfredsställd, grymme Mars!
loppa på tröskeln! Stanna! Stampa! Anropa Semnonerna! Först I,
sedan I. Hjälp oss, Mars!» Dylika hymner funnos ock hos germa-
nerna, vilkas religiösa »carmina» omtalas av antika författare. Men
fö^n må väl akta sig att inlägga för mycket i ordet »carmina», ty
darken Tacitus eller hans hemulsmän och troligen ej heller någon
annan antik författare förstod barbarernas språk, och de kunde där-
ej bedöma dem. Några beundrare av dessa sånger voro de i
’arje fall icke, och särskilt krigssången karakteriseras såsom en
emsk, missljudande olåt.
Het är säkerligen alldeles orätt att jämföra dessa germanska
ymner med dem, som förekomma i Rigveda. Bakom dessa ligger
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
