Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Didaktisk poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej hade med germanens religion att göra. Ty denna bestod i hand-
lingar, i offer och ceremonier, och sysselsatte sig icke med någon
världsförklaring. Men å den andra sidan satt ju icke var och en
inne med denna visdom, och även hos de gamla germanerna fanns
det en särskild klass av »vise», de av mig förut omtalade ßulir.
Dylik jrulvisdom, i en mera konstnärlig form, hava vi i Vafthrudnis-
mal och i Heidreks gåtor i Hervararsagan.
När det gällde så att säga naturvetenskapliga frågor, tyckes katekes-
formen hava varit den vanliga — såsom i Vafthrudnismal. Men en
god jrulr kunde också yttra sig inom moralen, och för den etiska
visdomen lämpade sig katekesformen icke så bra som för den andra
arten. Den etiska ßul-dikten har därför formen ay en samling råd,
ordspråk eller reflektioner. En dylik äga vi i den i Havamal in-
fogade dikten Runatal. Talaren börjar med att säga, att nu
är tid att »ßylia» (eller »sia»), och han stiger därför högtidligt upp
1 »ßularstolen» och föredrager sin visdom.
Den konstnärliga formen för dikter som Vafthrudnismal och Lodd-
fafnismal är isländsk eller norsk, men de mera folkliga förebilder,
som ligga bakom dessa konstdikter, hava med all sannolikhet varit
gemensamt nordiska, och liknande dikter funnos redan i folkvand-
ringstidens Tyskland, ty dels äger nästan all äldre poesi en likartad
gnomisk diktning, dels möter man ibland, ehuru visserligen sällan,
vändningar och uttryck, som förefalla vara gemensamt nordiska eller
gemensamt germanska. Jag kan välja tvenne exempel. I Rigveda
(X, 129) finnes en djupsinnig, filosofisk dikt, i vilken skalden skildrar
kaos före världens uppkomst:
Då var ej vara eller icke-vara,
Ej luftrum var, ej himmelen därovan.
Vad höljde allt? Var och i vilkens vård var
Väl vattnet och den bottenlösa avgrund?
Då var ej död, odödlighet ej heller,
Då var ej dagens eller nattens tecken;
Det ena vindlöst andades i sig själv,
Och utom det ej annat var att finna.
Men samma världsbild, samma stämning, delvis samma uttryck
möta oss i tvenne germanska dikter, den ena i början av den forn-
tyska Wessobrunnerbönen, som visserligen är kristen, men som lik-
’äl rör sig med hedniska föreställningar:
Det sporde jag som det största undret bland människor,
Att jorden icke var till, ej den höga himlen,
Ej träd, ej berg eller någon ström,
Att solen ej sken, ,
Ej månen lyste och ej det härliga havet fanns;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
