Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Ynglingatal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wi
S ligen överflyttat till det land, där den sedan skulle stanna. Genom
denna teori var situationen räddad, och Ragnvald ärvde helt enkelt
Uppsalakonungarnas hela lysande stamträd.
För oss svenskar äger blott den äldre delen, Uppsalakonungarnas
del, något direkt intresse. Att Tjodolf icke på fri hand kompo-
nerat dessa svenska ättemän, är tydligt, och vid upprepade till-
fällen försäkrar han i dikten, att han utsport vise män, att han hört,
att han vet, att det (åtminstone om Ottar Vendelkråka) fanns sagor
bland svenskarna o. s. v. Någon norsk tradition om Uppsala-
konungarna fanns säkerligen icke. Det är således tydligt, att han
för detta parti av dikten verkligen anlitat den svenska traditionen,
svenska sägner, sagor och dikter, och detta framgår ytterligare av
överensstämmelserna mellan Ynglingatal och Beowulf.
Leden i Enligt min mening bearbetade Tjodolf blott en äldre svensk
Ynghnga- ättdikt, som troligen avslutats med Ingiald Illråde, och det är detta
svenska ättkväde, som döljer sig bakom Ynglingatal. Men på
Snorres tid var den norske skaldens dikt redan mellan 300 och
400 år gammal, hade under större delen av denna tid fortlevat
blott i den muntliga traditionen, och det är därför redan a priori
ytterst troligt, att texten, vars ålderdomliga språk man ofta ej för-
stod, åtskilligt korrumperats, ehuru man på vissa ställen sökt att
restituera den för att få in någon mening, som man kunde begripa.
Men den torde ock hava interpolerats med nya svenska kungar, som
man trodde sig på annat håll hava funnit, och redan långt innan
jag kom på den idé, som jag nu skall framlägga, hade jag trott mig
finna, att två av lederna i Ynglingatal — Jorund samt Alf och Yngve—,
ehuru visserligen före både Ares och Snorres tid, tillagts av en
yngre interpolator.
Snorre uppgiver, att »i detta kväde nämnas trettio av hans (Ragnvalds) lang-
fedgar (förfäder) och berättas om vars och ens död och lägerstad». Men detta
är icke fullt riktigt. Ragnvald själv kunde ju ej räknas till sina förfäder. Men
räknar man de båda brödraparen Alf och Yngve samt Alrik och Erik ej såsom
två utan såsom fyra samt lägger man till Njord och Yngve-Frey, så får man
verkligen trettio. Om dessa båda gudar citeras emellertid ingen vers ur Yng-
lingatal, och det är knappt troligt, att Snorre, så vida han känt några dylika,
underlåtit att anföra dem. Det sannolika är väl därför, att ättkvädet börjat
med Fjolner, som i dikten angivits såsom guden Yngve-Freys son; enligt en
av Tjodolf oberoende tradition, hos Saxo, stammade Uppsalakonungarna från
Frö, som ju i den isländska mytologien var Njords son. Leden Njord och Frey
upptogos därför troligen icke i Tjodolfs dikt, utan tillädes först av Snorre, och det
är att märka, att Are, om vilken jag strax skall tala och som även refererar
Ynglingatal, beträffande leden före Fjolner alldeles skiljer sig från Snorre.
Men stryker man Njord och Yngve-Frey samt Alf och Yngve jämte Jorund,
får man 24 langfedgar, d. v. s. det magiska talet, och att detta varit det ur-
66
■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
