Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Ynglingatal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■
betydligt äldre, är Angantyr ännu en fullt historisk personlighet.
Han stupar i ett slag mot götarna och dräpes av tvenne götiska
hövdingar, som heta Wulf och Eofor. I den svenska traditionen
hade det historiska förloppet redan omdanats till hjältesaga:
Egill stångas där ihjäl av en vildgalt. Men ordet Eofor — namnet
på Angantyrs baneman — betyder vildgalt, och detta var säker-
ligen anledningen till att man kombinerade berättelsen om Angan-
tyrs död med en mytisk saga om en gudinna, som på så sätt
hämnats på en man, vilken brutit ned hennes tempel, att hon mot
honom skickat sitt följesdjur, galten, vilken stångat ihjäl konungen.
Snorre har ytterligare missförstått Tjodolfs vers, och av galten, som
hos Tjodolf kallats »tunne» — »den med den stora tanden» —■
har han fabricerat en träl Tunne, som gjort uppror mot och för-
drivit konungen ur riket. Även Angantyrs son Ottar är oss känd
genom Beowulfdikten, som dock icke redogör för hans dödssätt.
I den svenska tradition, som legat till grund för Tjodolfs original,
hade han emellertid sammanblandats med fadern, och Tjodolf, på
vilkens tid svear och götar icke längre voro två kämpande folk,
utan förenade under samma konung, har ytterligare missförstått det
svenska originalet. I detta stupade konungen i det uppsvenska
Vendel, som av de rika arkeologiska fynden att döma tyckes hava
varit skilfingaättens egentliga residens, men detta Vendel uppfattade
Tjodolf såsom det danska Vendel, och lät därför konungen dräpas
av två danska, ej götiska jarlar, av vilka den ene dock bar ett namn,
Faste (galt), som alldeles svarar mot Beowulfs Eofor. I en av Snorre
ej citerad strof tyckes konungen hava kallats Vendelkråka, som
förmodligen var ett ålderdomligt hedersnamn, ungefär motsvarande
»Vendels örn» eller »likfågeln från Vendel», men denna gamla
kenning fattade Snorre såsom ett smädenamn, som danskarna givit
den svenske konungen. Traditionen om denne tyckes emellertid
länge hava fortlevat i Vendel, där han jordats i den s. k. Ottars-
högen; namnet är betygat redan på 1600-talet och beror således
icke på någon yngre antikvarisk konstruktion. Ottars son Adils,
som också omnämnes i Beowulf, var inom den nordiska hjältesagan
en tydligen mycket framträdande gestalt, vilken även hade en plats
i den danska skjoldungasagan, men om honom vet Tjodolf ej att
berätta mera, än att han dött genom ett fall från hästen — varvid
dock är att märka, att Tjodolf endast vill redogöra för de olika
konungarnas dödssätt och blott genom kenningar antyder deras
bragder, här Adils strider med Ale, Beowulfdiktens Onela. Strofen
om hans son Eystein har tydligen omskrivits under tiden mellan
Are frode och Snorre. Enligt Ares referat av dikten innebrändes
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
