Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Ynglingatal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i
betyda »kvinnan med det höljda huvudet». Uttrycket omtyddes
emellertid för att beteckna den mera kända »maran». Också stro-
ferna om Visbur hava förmodligen handlat om en begravningsrit,
°ch även här hade väl vissa rituella termer begagnats, som den
senare tiden ej förstod. 1 de strofer, som Snorre ej citerade och
s°rn antagligen voro starkt korrumperade, hade — utom ett i lik-
bålet inkastat smycke, »men», —■ nog också omtalats Gisl och
Qndurr (olika slag av stavar), som Snorre emellertid fattade såsom
namn på Visburs söner, ehuru orden antagligen avsett några vid
bränningen begagnade redskap. Klarare äro de nästa stroferna, om
Dornalde, som handla om ett offer, vilket är känt från en mängd
olika folk, som ej haft någon beröring med varandra: huru konungen,
vanligen en skenkonung, offrades — en rit, som förmodligen länge
levde kvar i den högtidliga svärddansen. De därpå följande stroferna
°rn Domar voro, efter vad det förefaller, på Snorres tid så fördärvade,
att han ur dem ej kunde läsa ut något annat, än att konungen
blivit bränd vid Uppsala. Dyggve däremot syftar på en hos ger-
manerna ganska spridd myt: om dödshästen, som bortför de av-
lidna, och i de följande stroferna om Dag kan man spåra en annan
myt, en fågelmyt, som också varit vida spridd och vars ritual tyckes
bava levat kvar hos de medeltida gillen, vilkas främsta fest var en
målskjutning på »duvan» eller »papegojan». I Agne möter oss en
lygisk rit — lygerna voro en germansk stam, som omtalas hos
Tacitus och vilkas diktning avsatt några spår i ett par poetiska
schabloner, som dröjt kvar i den isländska litteraturen (Logafjpll
°ch Loga dis). I en helig lund hängdes offret av den lygiska
Prästinnan — alldeles som offren hängdes i Uppsalalundens träd
såsom en gåva till templets makter. Efter Agne följa de båda
fientliga bröderna Alrik och Erik, och berättelsen om dem är utan
tvivel en av de många sagor, som spunnits ut ur den så populära
riten om majgrevens och vintergrevens strid. Därpå slutar detta
Parti med några strofer om den gamle Aun, vilken efter allt att
riöma också varit en mytisk personlighet. Den här behandlade
mytiska ätten är antagligen den, som framför allt var känd i
°rden under namnet »ynglingaätten». De följande konungarna
kaUas däremot både i Beowulf och hos Tjodolf »skilfingar»,
°ch denna ätt är, åtminstone vad personernas existens beträffar,
bistorisk.
Skilfingaätten inledes med en konung, som hos Ijodolf heter
gill, men som i hans original säkerligen, liksom i den äldre Beowulf-
dikten, burit namnet Angantyr. I Beowulf, som går tillbaka till den
göbska, icke till den svenska traditionen, och som dessutom ar
Skil-
fingarna.
;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
